Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
Det är så roligt för mig att lära mig om olika vildvuxna växter och örter här på ön. Igår var jag på vandring med en tysk vän, Sonja, som har bott här i över trettio år och hon visade mig några ställen där jag kunde plocka både rucola och en söt sort av vildlök. Det har regnar så väldigt lite här så bladen vi fann var små men hade en underbar smak.
Vi plockade så vi fick en bra grund till en härlig lunchsallad. Vi hackade upp lite olika saker vi hade hemma i kylen men rucolan fick absolut en framträdande plats. Så avnjöt vi en lång och fin eftermiddag med både god sallad, fina samtal om livet och meningen med det och en torr cider.
När allt det var avklarat så gick vi ner i vår barranco, vår ravin, och plockade loss ett gäng med kaktusfikon. När vi köpte lite mark i anslutning till vår tomt så fick vi flera kaktusar på köpet som varje år har en massa gulröda frukter. Jag har försökt ta hand om dom, men alla små hullingar som finns på dom är så svåra att undvika.
Men nu skulle Sonja lära mig.
Vi plockade av dom med hjälp av en liten kartongbit för att slippa få dom små stickorna i huden. Sen la vi dom på en bädd av torkade pinjebarr och liksom borstade dom med en knippe torkad timjan. Bara förde dom fram och tillbaka. Sen var dom lena som barnrumpor!
Vi skalade och samlade ihop innanmätet. Jag mixade och silade bort dom hårda kärnorna, blandade alltsammans med ett par apelsiner som jag hade ”pallat” från grannens tomt och vips – en sådan underbart god och supernyttig juice!
Och det som var kvar av rucolan gjorde jag en pesto att klicka över pastan ihop med lite parmesan. Jag blir lycklig av att få kunskap om hur jag kan använda naturen på ett hållbart sätt. Give and take.
Jag hade några plantor rucola med mig hem som jag har petat ner i vår torra jord, kanske att jag inom kort har en äng med massa gröna blad och dom små vita blommorna och några livskraftiga plantor som sprider sig här, på nära håll? Hoppas!
Lördag kväll och nere på stranden i La Restinga håller man på att bygga upp en stor scen. Med havet, hamnen och piren som kuliss bakom dj – bordet, sanden som dansgolv och bergen som inramning. Det är glatt, det är dans, det är hög musik. Gamla människor är där, föräldrar är där med de minsta barnen medan de lite äldre och ungdomarna är där själva. I veckor har La Restinga olika evenemang för att fira och hedra deras skyddshelgon Carmen. Det är sportgrejer, det är lekgrejer, det är festgrejer.
Vi står mitt i folkhavet och dansar, rör oss tillsammans med alla andra i någon slags gemensam gungdans. Alla som har självlysande diadem med öron, färgade och lysande trollstavar gör så att den mörka natten gnistrar. Vi ser att den minsta av dj:arna är en kille som vi förr har sett att han har blivit lite illa behandlad av äldre killar, det värmer våra hjärtan att just han får ta plats och skina i kapp med allt annat som lyser. Framför scenen står ett gäng med yngre tjejer. Dom dansar och ser likadana ut. I alla fall bakifrån. Dom har korta kjolar med små lampor i alla världens färger. Jag tänker för mig själv att är det inte typiskt? Uppe på scenen står en man och en liten kille och dj:ar, pumpar sina självförtroenden och nedanför står ett gäng med imponerade tjejer som vill få en blick, ett leende och som också vill vara den där stjärnan. Jag och min man viskar med varandra och ställer oss frågan hur många decennier det ska ta innan bilden är den motsatta? En kvinnlig dj och en hoper med småkillar framför som har klätt upp sig på ett vuxet sexigt vis för att få en blick av henne som är på scen och som bara har ögon för sin musikmaskin. Det känns långt borta.
Här på ön möter man en hel del som vi som svenskar är ovana vid. I alla fall nu förtiden. Det är tävlingar där byns prinsessa röstas fram (utifrån utseende och kläder) och det dansas med bara, muskulösa överkroppar och baddräkter. Det är så könat på ett vis. Samtidigt så är det också på den här ön vi har upplevt fantastiska uppträdande av transartister som också dom dansar i minimala små badbyxor. Och höga stövlar. Med massor av smink. Alla är lika glada då och alla är där och festar tillsammans då med. Så mitt i det här så finns inte känslan av dömande. Det är dubbelt och mångfacetterat.
Precis när vi har viskat klart om den där prototypen för vad små flickor och små pojkar lär sig tidigt så vänder vi på huvudet mot rytmiska trumljud. Fram bakom den ena klippavsatsen kommer en, nej flera, unga män med trummor hängande på kropparna med overaller som är knutna runt höfterna så hela deras sexpack gnistrar av speglingarna från alla ljus i natten. Dom ser inoljade ut. Och sen kommer dansande kvinnor i vita baddräkter, dom rör på varenda del av kropparna och trots att det bara är trummornas rytmiska spel som är själva musiken just nu så hittar dom dansmoves samtidigt som tåget tar sig fram mot scenen. Och allra sist, som en inramning på all blixtrande skönhet, kommer en glittrande transperson. Så det är inte helt lätt att bestämma sig för om känslan man får är 1) tröttsamt utseendefixerat och stereotypt eller 2) inkluderande och cirkusaktigt glittrande. Med olika förebilder.
Vi känner att det börjar bli dags för oss att sätta oss någonstans och smälta intrycken, det är som en tsunami av ljud, ljus och fest. Hur det än är med det där om att uppfostras in i manlighet respektive kvinnlighet med allt som normerna säger hör därtill, så måste man säga att människorna här på ön är ena jäklar på att festa. Över åldersgränser och respektfullt utan speciellt mycket alkohol. Dom dansar och har roligt ändå.
Ett gästinlägg av Sofi och Tomas dotter Hilma som nyligen återvänt efter en tre månader lång vistelse i huset vid världens ände.
”Ska ni köpa bröd?”
Vår granne dyker upp några meter nedanför mig och min pojkvän Simon i den alldeles för långa uppförsbacken till torget i El Pinar där vi bor. Han skrattar när han ser min andfådda uppsyn.
”Den här vägen har jag gått varje dag sedan jag var en liten pojke!”.
En liten stund senare når vi den lilla marknaden och träffar en vän till mina föräldrar. Jag frågar hur man bäst tar sig an backarna som utgör hela ön, det verkar inte finnas en enda plan väg.
”Man kan inte ha bråttom”, säger hon och nickar vetande. ”Man måste ta sin tid”.
På El Hierro finns inga snabba kickar. Inga motorvägar, städer eller shoppinggator. Här finns ingen stress eller ilska bakom ratten, man väntar hellre in den som klumpigt försöker parkera eller som stannat för att prata med en vän. Ofta funderar vi på om våra matbeställningar glömts bort på diverse restauranger, men det visar sig gång på gång att de vet precis vad vi väntar på. Man kan inte ha bråttom.
De grönskande kullarna, de storslagna utsikterna, det vilda havet, det ökenliknande kala underlaget av stelnad lava – det råder ingen brist på vyer. Varje gång vi tar oss från punkt A till B känns det som att färdas genom ett vykort. Sårbarheten det innebär att befinna sig på en väderpinad ö i Atlanten får mig att känna mig liten på det bästa av sätt – vi är i naturens händer och kan inte göra annat än att respektera och njuta av henne. Men stillheten, tystnaden och lugnet är nästan smärtsamt ovant och det tar oss veckor att matcha.
I slutet av vår vistelse intervjuar jag en svensk krögare som sålde allt han hade och skapade ett nytt, enklare, liv på El Hierro.
”Man blir testad här”, berättar han. ”Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det man inte tagit itu med hemma tvingas man ta itu med här.”
För mig och Simon har de senaste åren varit till bredden fyllda av läkare, psykologer, mediciner, sjukskrivningar och en ihållande känsla av att det måste finnas ett bättre sätt att leva. Att kasta oss ut i en tre månader lång vistelse på en märklig ö tillsammans med mina föräldrar, min bästa vän Lisa, hennes man Daniel och deras bebis Barbro visar sig vara det ultimata testet och precis vad vi behöver för att komma vidare. Inget hade kunnat ställa de senaste årens lärdomar på prov som de tre månader vi spenderar på El Hierro; en underbar, utmanande, vilsen och helt ny erfarenhet. Ett rått och intensivt sätt att möta oss själva och varandra. Plötsligt finns oceaner av tid och inga planer. Plötsligt finns plats för nya vanor.
Jag börjar gå upp med Barbro om morgnarna och hon skrattar nöjt när jag plockar upp henne ur sängen för att äta frukost i köket, bara hon och jag. På våra morgonpromenader träffar vi kvarterets alla hundar, höns, katter, åsnor och hon lär sig att imitera alla. Om jag ska vara ärlig är hon min favoritperson i världen. Eller ja, delad första plats med Simon. Att träffa henne varje dag, att få höra henne skrika, skratta, skoja och högljutt protestera alla nya regler som kommer med en nyfunnen rörlighet har varit som en varm brasa i magen.
Många gjorde långa resor med sina vänner i tjugoårsåldern, men jag missade det tåget. Nu, en tid i livet där många är mitt i en karriär, ett nytt och omskakande föräldraskap eller ett dyrt bostadsköp kändes det omöjligt att få till någon längre resa med en vän. Men livet har ett sätt att göra det omöjliga möjligt då och då. Jag minns inte när och hur beslutet togs, men någonstans på vägen valde Lisa och Daniel att rycka upp sitt liv för att följa med oss. Vi badar i naturpooler och hoppar från klippor, så länge havet tillåter. Vi dricker vin, solar, pratar med varandra på ett sätt som inte bara rymmer en grundläggande uppdatering. Den gråa stressen hemifrån rinner av oss lite mer för varje dag som går – vilken gåva att bevittna. Det enda att förhålla sig är dagen, tagen som den kommer.
El Hierro, kanske framför allt El Pinar där vi bor, är kantstött och låter sig inte sättas några fingrar på. Ingenting är tillrättalagt, varken människor, byggnader eller maten som serveras. Det är inte nödvändigtvis enkelt att ta ön till sig och det enda sättet att förstå livet här är att stanna länge. Efter att vi varit på plats i några veckor blir vi stannade på gatan av en äldre man som visar sig vara pappan till hon som äger byns pizzeria. Han stannar oss för att prata, inte om något särskilt men han berättar stolt om sin dotters restaurang och hans son som bor på Gran Canaria. Han ser vänligt och tålmodigt på mig medan jag letar i huvudet efter gymnasiespanskan jag inte rört på tio år. Vi stöter på honom många gånger efter detta och varje gång lyser han upp och frågar hur vi mår, som att vi vore gamla vänner. Hans dotter börjar hälsa glatt när vi träffas i matbutiken, hennes barn likaså. Det börjar också ägaren till restaurangen nere i hamnen göra och en vacker dag när kortet krånglar erbjuder kvinnan på slakteriet krita.
”Betala imorgon eller någon annan dag”, säger hon obrydd. Plötsligt och oförberett inser vi att vi bor här nu och har blivit välkomnade med öppna armar. Där någonstans blir El Hierro magiskt; detta är kärnan. Naturen, havet, vinet, osten i all ära men det är den självklara vänligheten och varma inkluderingen som verkligen utmärker ön.
Mina föräldrar köpte sitt hus på El Hierro för sju år sedan, efter det har de spenderat mer och mer tid vid världens ände. Ibland har det känts som att våra liv levts i två helt olika universum; deras på soliga El Hierro och mitt i en grå sjukskrivning. Eftersom jag är yngst och mest bortskämd (har jag hört) i min syskonskara, kan jag villigt erkänna att jag bitvis funnit det komplicerat att inte längre få hundra procent av deras uppmärksamhet precis när jag vill. Att de så generöst gav oss möjligheten att vistas här så pass länge och att jag dessutom fick möjlighet att ta med min partner och min bästa vän, är det finaste de hade kunnat ge mig. Vi har fått träffa deras vänner som i sin tur bjuder med oss att vandra i berg och skogar med deras vänner, vi har fått följa med till deras bästa badställen och absoluta favoritrestauranger. Vi har fått lära oss hur bevattningssystemet fungerar och blivit införstådda med att grannen Berto kommer över ibland bara för att prata en stund. Plötsligt verkar det inte konstigt alls att de vill spendera sin tid här.
På flygplatsen på väg hem känner jag och Simon blandade känslor, vi längtar hem men vill inte lämna. Vilken oerhörd ynnest att rymma så många platser i sitt hjärta. Att vara här i tre månader har varit renande, vi är nollställda och har börjat om från början.
Om jag skulle sammanfatta El Hierro på något sätt är det precis så. Vem du har varit förut, vad du gjort eller varför du kommit hit spelar ingen roll. Du är här nu och allt är förlåtet.
Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!
Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.
Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.
Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.
En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.
Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?
Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.
Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.
Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!
På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.
Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.
Vi har fått våra böcker så det går att förbeställa direkt från oss, men vill man vänta till den 14 september så släpps den då i bokhandlare osv. Den är så fin, vi är så stolta!
Handlingen utspelar sig på El Hierro och vi får möta människor som är på olika platser i livet men som ändå trasslas ihop tillsammans. Livets stigar korsar och mitt i virrvarret händer något. Dom blir vänner och lär av varandra, växer tillsammans och stöttar varandra.
Vi fick en fin respons av vår redaktör, Anders, som vi valde att ha på baksidan:
”De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.”
Är du nyfiken och vill köpa boken så skriv antingen här i kommentarer, eller i chatten på Insta: @sofi_och_tomas_bokprojekt
Vi kan ju inte språket och vi kan inte riktigt det där hur vi ska förhålla oss till det ena eller det andra. Här på ön så pratas det minimalt med engelska men alla är positiva och med det internationella kroppsspråket ihop med olika översättningstjänster (som ofta blir så fel, så fel…) i telefonen så hankar vi oss fram. Men. Här på ön finns det personer som jag har skrivit om tidigare. Människor som stöttar, tålmodigt svarar på frågor, följer med till ayuntamientot (typ kommunhuset), ser till ditt hus när du inte är här och som vi har fått en fin relation till och också träffar i Sverige. Och som vi gärna bjuder över på lunch, åker och hälsar på och pratar om drömmar med. Det här blev en bonus för oss. Vi som är lite skygga för det där ”kom-över-på-en-grogg-så-får-vi-snacka” och som alltid väljer boenden som det är lite svårt att spontanbesöka. Alltså vi tycker om människor, umgås mest hela tiden med vänner och delar det ena och det andra, men. Vi behöver också ha vårt egna utrymme. Där vi inte behöver förhålla oss till att det ringer på dörrklockan och ”tjoho – här kommer vi!” ekar i hallen. Vi behöver säkra upp att vi får vara bara vi ibland. För i vardagen är vi ofta många och då är det helt fantastiskt. Var sak, ni vet. Hur som helst, så blev ju det där paret som sålde till oss; Bengt och Christina, riktiga vänner. Vi delar många livsdrömmar, kan relatera till varandras val. Det är så fint. Dessutom finns det fler vänner runtomkring; Janne och Monica. Dom har köpt loss en del av den fastigheten som Bengt och Christina nu har på andra sidan ön.
Första gången vi träffades alla sex på El Hierro så blev det ett pratande, ett tjattrande och ett skrattande utan dess like. Vi började uppe i Las Lapas, området där deras hus ligger. Vi blev bjudna på hemtrampat vin, röror och tapas. Mmm. Sedan var det inplanerat ett restaurangbesök på ”Kiosco Los Sargos”. Eller ”Fläskkiosken” som våra vänner kallar den. Det är som ett bättre skjul. Eller snarare större. Grus på golvet och bastanta, grova träbänkar och bord. Lysrör i taket. Där serverades det tre variationer av grillat kött; kanin, fläsk eller revbensspjäll. Gubben i familjen stod vid grillen, gumman sprang mellan borden med öl och mat. På stora tallrikar kom allt det goda grillade, så delade man. Ingen sallad, bara med några pommes i botten. Alla runt bordet blev utrustade med en gaffel och en öl. Sen var det bara att hugga in. Underbart. Gott och enkelt, trevligt och familjärt. Till notan styrdes vi fram till baren och skulle välja vilken spritnubbe /likör vi ville ha. En liten en att svälja medan man fick hantera la cuentan. Notan? Den är aldrig speciellt svår här på El Hierro. Överkomlig kan man säga. Var restaurangen ligger? Precis på parkeringen vid Charco Los Sargos. Men man vet aldrig när den har öppet.
Huset vid världens ände 