Målet är ingenting – vägen är allt…stämmer inte alls i det här fallet!

Jag vet inte om ni känner igen känslan, men när man har räknat ner. Först jobbdagar, sen resdagar. Och man börjar kommunicera med människorna på ön igen, Sonja och Sabine som bor där hela tiden, Rebecca och Frédéric och deras barn som bor på ön som vi. Sen får man lite meddelanden från de få svenska vänner som liksom oss delvis bor på El Hierro. Det är något Wi-Fi som inte fungerar, det är någon stängning som måste kollas.

Det är så fint att vi inte är fler här på ön än att vi vet om varandra. Och att vi kan hjälpa varandra.

Vi kom ner den 29 juni och efter en resa som kändes ganska så utmanande så kunde vi hämta vår lilla hyrbil från Bamirs. Vi äger ju en bil här men första dygnet, från det att vi landar till det att vi har handlat och startat upp vår lilla Seat Ibiza, då är det guld att kunna hyra en bil. Ett dygn så vi kan komma i fas.

Det tar många timmar att komma hit. Den här gången började vi på Arlanda med att flyget var överbokat, så vissa skulle inte få plats. Vi blev lite nervösa då vi hade två mellanlandningar fram till El Hierro men pust. Vi kom med.

Vår första mellanlandning var i Madrid. Vi hade en timme och femtio minuter på oss. Det stod inget på skärmen och när vi frågade så svarade hon i informationsdisken att vi bara kunde sitta ner i båten och chilla. När vår gate var bestämd så skulle vi se den.

Så vi satte oss på ett café och CHILLADE. Inte bra. När jag sen kollade lite närmare och såg att inga Binterplan alls fanns med på skärmen så gick jag till tjejen i cafeterian som sa att vi behövde både ta ett tåg och en buss för att komma till rätt terminal. Nu var tiden liten knapp. Men med hjälp av en snäll medresenär så hann vi.

Och Binter levererade. Det bjöds på tapastallrik och valfri dricka. Fast vi bara skulle flyga i tre timmar. Gott.

Sen kom vi till Las Palmas, där kände vi oss hemma. Vi gick till terminal 4 och drack lite vatten och tänkte att nu, nu är det bara ett litet skutt kvar.
Då blev det stopp. Vi fick inte gå på planet för att vi hade bokat med vårt passnummer (vilket vi har gjort de senaste fyra åren). Vi förstod ingenting. När vi blev skickade till ”bossen” och det bara var tjugo minuter kvar ringde vi en livlina. Lucía. Jag vet inte vad hon sa där i telefonen, men vi blev insläppta. Och kunde åka över.

Det ska ju inte vara lätt att ta sig till huset vid världens ände. Men nu är vi här. I vårt paradis. På El Hierro.

Från La Maceta till Las Puntas – vilken fantastisk led!

Idag har vi upptäckt något nytt igen. Det gör vi som bekant lite då och då på den här lilla spännande ön.
Om man ställer bilen nere vid La Maceta så kan man gå utmed havet ända till Las Puntas och tillbaka igen. Det är en lagom lång sträcka på 5 kilometer allt som allt och den är så vackert iordninggjord med trätrall och sand, murar och sisådär sju-åtta miradorer med sittplatser utmed vägen för den som behöver vila. Eller för den delen bara sätta sig och ta in det magiska och storslagna med havets vågor som dundrar på ena sidan och den branta och magnifika bergkammen på den andra. Det är en lätt led, inte mycket branta backar förutom precis i början av Las Puntas där det är en slingrig trappa för att du ska komma upp på höjden där resten av leden går.

Någonstans i mitten av leden, vid La Manejita, finns en helt fantastisk liten stenstrand omgärdad av den mest spännande naturkonst. Det är en utskjutande udde som är uppbyggd av polygoner. Det ser så där minutiöst planerat ut, det är som en gigantisk kyrkorgel med ett otaligt antal pipor.
Det här har uppkommit i samband med att lava har kylts ned, men hur kan det bli pentagoner och hexagoner? Jag försökte så klart ta kort, men det blir ju inte alls som i verkligheten.
Så om du är på ön, ge dig själv den här upplevelsen. Den är så speciell.

Det var lite blåsigt när vi gick vilket förstärkte känslan av det vilda i och med att havets vågor slog in, bubblande och skummande. Alldeles turkosfärgat in mot klipporna. Stenmurarna går som alltid i nyanserna svart – brunt. Det var frodigt utmed stigarna av gröna växter, orange lav på stenarna, röda små markväxter och gula och lila blommor. Varje gång jag ser att det växer så mycket på den här sand- och stenbädden tänker jag; vad lever dom av, dom här växterna? Av ingenting?

Jag blir så glad över att det görs i ordning leder och utkiksplatser så man lätt kan ta del av det speciella med El Hierros natur. Jag blir också glad över att det så sällan är skräpigt utmed dessa stigar, nästan aldrig faktiskt.

Men. Det finns något som jag blir förundrad över. Varför i herrans namn tar inte hundägare upp efter sina fyrfota vänner? Hur svårt kan det vara? Nu gick vi där och njöt, men behövde ändå hålla ett öga i marken och ropa ”broken glass” till dom vi mötte. För det har vi lärt oss av vår engelska granne, och det låter ofrånkomligt bättre än hundskit. Men äckligt är det.

SPA på en Kanarieö – kan det verkligen behövas?

När man tänker på Kanarieöarna så tänker man kanske på sol och varma stränder, sangria och tapas (förlåt om jag är lite raljerande och generaliserande här). Och ja visst, det är en del av sanningen. Men väljer man att, som vi, bosätta oss på den ö som heter El Hierro så finns det så många fler dimensioner och upplevelser (det finns det så klart på alla andra öar också).

Att det alltid är varmt här stämmer inte, det ska Gudarna veta.

Det är tredje vintern vi är här under månaderna januari och februari nu. Och det är alltså vinter även här, dock med Hierromått mätt. Luften är kylig när inte solen skiner, det kan regna i dagar i sträck och det kan blåsa ganska vassa vindar.

När det är så där ruggigt och fuktigt här, när vi har gått runt med raggsockor på fötterna i vårt stenhus uppe i bergen och liksom aldrig riktigt fått upp värmen – då är det ljuvligt att kunna boka in oss en timme på öns lilla SPA.

Det ligger på Fronterasidan och heter Pozo de la Salud. För 19 euro per person får du en hel liten SPA-avdelning för dig själv i en timme. Där finns duschar med massagestrålar, där finns en vanlig bastu och en med ånga och där finns en jacuzzi full med varmt och bubbligt vatten. Ligger man i den har man dessutom utsikt över havet. Mmm.

Däremot får man ta med egna handdukar och tvål, det får vara nog med lyx liksom. Men det är det så värt och efter den där timmen kan man åka hem till sitt svala stenhus igen.

Värmen som man har alstrat räcker länge – eventuellt tills solen kommer fram igen och man förstår att man faktiskt befinner sig på en kanarieö.

Vägen över berget.

Första gången vi var här på ön och ”provbodde” så var vi naturligtvis ivriga att på våra få dagar här se så mycket som möjligt. Vi hade en karta i bilen och tänkte ut rutter som gick runt ön, förbi ställen som såg spännande ut och tillbaka till huset.

En av dom där rutterna gick uppför tallskogen från El Pinar till La Llania (skogen och en makalös utkik men det visste vi inte då) för att sedan vända nedåt mot Fronterasidan. Vi såg att det bara handlade om några kilometer så vi tänkte att ja visst, den vägen tar vi.

Den gången vet jag inte riktigt vad som hände, men jag kan säga att jag efter några hundra meter blev illamående. Det gick som stötar genom hela kroppen, tårna värkte och jag blev för första gången i mitt liv varse att jag var höjdrädd när jag såg stupet nära vägkanten och känslan var att flyga. Fast utan ett flygplan.
Vi var tvungna att vända, jag klarade inte av det.

Det tog ett par år innan jag vågade mig ut på den där vägen igen. Då hade jag stått nere på Fronterasidan och följt bilarna som slingrade sig uppför bergskanten i sicksack flera gånger, hört många av våra vänner berätta om hur oerhört vackert det var att åka den där vägen.

En dag sa jag bara; nu gör vi det. Men nerifrån och upp den här gången och jag blundade en stor del av bilresan.

Men efter det så har det bara gått bättre och bättre, sakta men säkert har jag tagit till mig den där vägen och allt som finns att, faktiskt, njuta av.

För oj vad den är vacker. På ena sidan är det en nästan lodrät bergsvägg täckt av grönska och suckulenter. En del träd hänger som portaler över vägen. Det är som att köra i en tunnel av grönska. På den andra sidan ser man klara dagar hela ”El Golfo”. Det är mäktigt och kittlande.

Utmed den slingrande vägen kan man hitta olika vandringsleder, en del breda och mjuka, andra lite mer som stigar. Naturligtvis är alla mer eller mindre branta, men fint iordninggjorda.

En blomma som jag bara har sett här uppe är den kanariska klockan; en ståtlig röd slingerväxt med stora och härligt röda klockor på.

Det finns också en del både mindre och större utflyktsplatser. Hoya del Pino är en av dessa med många grillar, stora bord och lekplats för dom yngre. Det var lite kallt och mulet när vi var där, men vid fint och varmt väder kan man ha riktiga grillhäng där! Och spela boulle då det även finns en sådan plan.

Har man tur kan man också få beskåda när någon slänger sig ut över kanten för att sakta glida ner i en Parapente som betyder att man skärmflyger. Ensam eller ihop.

Det är lite för otäckt för mig, men vem vet? Om några år kanske?