Vad händer när det fina Hierro-vinet tar slut?

När vi är här på sommaren och på hösten så brukar vi alltid åka till vår grannbodega Elysar och köpa några kartonger med vin och lägga i vårt mörkaste förråd. Bara för att vara på den säkra sidan. Alla vinbodegor här är nämligen ganska små, så det kan hända att årets vinskörd tar slut. Men hittills har vi inte riktigt varit lika förutseende vad det gäller vinet från den andra sidan: Frontera-vinet. Det har nästan alltid funnits. Kanske inte i alla affärer men åtminstone i den som ligger precis vid den sidans vinkollektiv.
Det är det absolut bästa vino blanco som ön har. Torrt, krispigt och svalkande. Med smak. Vi älskar det helt enkelt.

När vi kom ner nu några dagar efter jul och skulle köpa det så gapade hyllorna tomma. Visst fanns det vita Fronteraviner, men bara dom där som är frutado. Det vill säga fruktigt söta.
Det är inte någon favorit om jag uttrycker mig milt.

Okej, vi fick väl nöja oss med alla importerade viner från fastlandet. Dom är också fina – men inte riktigt lika goda. Ibland blir vi också överraskade när vi äter ute, då kan restaurangen ha en helt annan sorts vin som också tillverkas på ön – men som vi aldrig har sett i butikerna. Vi har också sett att det planteras nya vinstockar med hjälp av stöd från kommunen utspritt på ön vilket ger hopp om nya fina viner.

En dag när vi körde vår bil på vägen nere på Frontera så ser mitt tränade vinöga att det faktiskt ligger en flaska av favoritvinet i en disk. En disk som har Hierro-ostar i olika smaker och deras egna quesadillas. En liten affär. Vi tvärnitar och slänger oss in. Ägaren ser finurlig ut och säger att han har några stycken kvar. Under disken.
Vi får köpa fyra flaskor för ett pris som är lite mer än vad det brukar. Men det betalar vi så gärna.

Det är ju trots allt öns bästa vita.

Casa Juan – en till pärla bland pärlor.

Efter nästan sju år på ön så har vi nu gjort något som vi ofta har tänkt, men aldrig bestämt oss för att verkligen genomföra. Vi hyrde in oss på det lilla blå budgethotellet ”Sur Restinga” över några nätter. Vi ville se hur det var nere i den lilla fiskebyn på kvällen.

Det var inte hela orsaken, det var också så att vi behövde kickstarta igång vårt skrivande igen efter juluppehållet. Så vi drog ner, checkade in och skrev på dagarna. Åja, vi badade och solade en del också, det var varmt och skönt och nära. Jag gick till och med upp och svepte om mig en handduk direkt på morgonen, gick dom tio stegen ner till stenstegen som leder ner i havet och tog mig ett morgondopp.
Härligt och annorlunda – uppe hos oss i bergen så tar det lite längre tid att få upp värmen på morgonkvisten.

Så kom kvällen. Det var fortfarande lugnt och många av restaurangerna har inte kommit igång efter julhelgen. Men uppe i en gränd hittade vi Casa Juan. Vi hade hört att det var lite dyrare än vad som är vanligt här på ön, men att det också var lite annorlunda mat.

Det fanns fem utebord i grändens sluttning utanför restaurangen. Vi slog oss ner. Snabbt kom det fram en servitris och frågade om vi ville äta. På menyn kunde vi hitta en hel del rätter som man inte vanligtvis hittar här, men också fina fiskrätter med dom traditionella musslorna Lapas och dagsfångad fisk.

Jag beställde en ceviche gjord på vit peto. Mannen min var köttsugen och tog in revbensjäll. Vi hittade också ett fint Hierrovin som vi aldrig hade druckigt och som var otroligt gott. Och vackert. Både till färgen och på etiketten.

Som traditionen bjuder här kom det lite bröd och röra före maten. Men även det var unikt och, jag skulle säga, riktigt gott. Istället för den vanliga baguetten så kom det ett lite mörkare bondbröd och tre helt egna röror. Upplagda på ett vackert stenfat.

När sedan maten kom in var den perfekt. Fisken var lagom syrlig och fräsch medan revbenspjället var lagom sött och runt. Så nöjda. Vi såg att restaurangen hade fått en del utmärkelser, bland annat från Rapsolguiden som är en spansk turistguide.

Och inte var det så dyrt heller. Vi betalade drygt 30 euro för hela kalaset.

Hit går vi igen om vi får för oss att ta en eller två nätter till nere vid havet.

Boken ”Huset vid världens ände”.

Nu är den här…(nästan 😊!)

Vi har fått våra böcker så det går att förbeställa direkt från oss, men vill man vänta till den 14 september så släpps den då i bokhandlare osv. Den är så fin, vi är så stolta!

Handlingen utspelar sig på El Hierro och vi får möta människor som är på olika platser i livet men som ändå trasslas ihop tillsammans. Livets stigar korsar och mitt i virrvarret händer något. Dom blir vänner och lär av varandra, växer tillsammans och stöttar varandra.

Vi fick en fin respons av vår redaktör, Anders, som vi valde att ha på baksidan:

”De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.”

Är du nyfiken och vill köpa boken så skriv antingen här i kommentarer, eller i chatten på Insta: @sofi_och_tomas_bokprojekt

Vi önskar er fina lässtunder!

Sabinas – en dold pärla.

Mellan det lite mer turistvänliga Las Vetas och El Pinars slakteri ligger den. En äkta piñerorestaurang med tunga rejäla trämöbler inne och kalla metallstolar ute. Sabinas.
När man kommer upp för att äta på kvällskvisten så öppnar dom saloondörrarna mot den delen där det är dukat med upp-och-ner vända tallrikar, servettinlindade bestick och glas. Då tänds också lysrören i taken upp – det är långt ifrån mysbelysning men stämningen är alltid glad och välkomnande ändå där mitt i det nästan bländande ljusa.

Bakom disken står självaste kocken José. Han har förberett för kvällens olika måltider och utanför restaurangen stoltserar en skylt där det står att deras specialitet är get. Carne de cabra. Nu för tiden vet dom att vi gärna äter denna utsökt möra och mustiga gryta – om den finns för dagen. Ibland frågar vi vilken dag dom har den på menyn så vi kan passa in vårt besök just den dagen.
För den grytan är himmelsk.

För servering och småprat, trivsel och ständigt sjungande till den spanska musiken som strömmar ut från TV´n som hänger på väggen, står Yanira. Hon är lite bullrig och berättar alltid hur det är med hennes barn och barnbarn, hon skrattar och är till synes aldrig stressad.

José och Yanira är ett par så restaurangen är ett familjeföretag. Dom har öppet alla dagar utom måndagar. Om det inte är semester. Eller för lite kunder. Då kan dom stänga huxflux och då vet man aldrig hur det är med öppettiderna. Eller hur länge dom är på semester.

Som här om året när vi frågade om det var öppet på julaftonen, alltså den 24 december (här firar dom ju mer den 25 december) och fick ett jakande svar. Jodå, det var bara att komma. Vi var fem hungriga vuxna som travade upp vid sjutiden på kvällen och möttes av … en stängd och låst port. Ingen julaftonsmiddag där alltså. Vi gick vidare till nästa restaurang, också stängt. Vi fick oss en öl på torget den kvällen, det var allt. Som tur var hade vi såväl frukt och grönt hemma som salami, skinka och bröd så efter ett par timmars travande och öldrickande så landade vi hemma på terrassen den där julaftonskvällen för att duka upp ett tapasbord.
Så där kan det vara här.

Men när det är öppet på Sabinas är det en fröjd att äta där. Jag vill påstå att även om man inte tror att man tycker om get så kommer man att gilla den här. Alla våra vänner som har vågat smaka har blivit saliga.
Och vågar man inte prova geten så är lammkotletterna möra och smakrika, det vitlöks- och oljeindränkta fläskköttet är också helt fantastiskt gott.

Så om ni åker igenom vår lilla by El Pinar, stanna då och ät hos José och Yanira.
Och ta get om det finns. Det är så värt det!

Ännu en restaurang utöver det vanliga – Con Fusion.

För ett år sedan öppnade en restaurang på Fronterasidan som heter Con Fusion. Jag tänker att det är ett namn med olika betydelser, confusion på spanska blir förvirring på svenska och con fusion kanske man kan översätta som med en i hopslagning. Det är inte bara ett snyggt namn, det är bra också.

Vad det gäller i hopslagningen av olika länders kök är det tydligt i menyn. På tapassidan finns det argentinska empanadas, hemmagjorda köttbullar, norsk lax, falafel, lammspett och en hel del ost- och skinkplock här från ön. Det finns relativt många vegetariska alternativ som till exempel spenatpajerna och zucchinigratängen med smält ost. Som huvudrätt har dom en stående vegetarisk tallrik som man får fråga vad den innehåller just den här dagen.

Det är roligt att äta här. Är man flera så kan man beställa in många tapasrätter och ställa i mitten av de generöst stora borden (som ägaren har byggt själv) och dela på. Allt vi har smakat på och ätit här är gott.

Inredningen på Con Fusion är mysig och det är inte alls den där avskalade lysrörsstämningen som annars är typisk här. Nej, här är det mörk inredning, det är mjuka och sköna tygstolar och det står ljuslyktor på varje bord. Både inomhus och utomhus.
Förutom dom matbord som finns står det också ett runt litet ”loungebord” med några fåtöljer runt. Där ligger det lite avslappnat några tidningar, någon bok och ett schackspel. Här kan man hänga och bara ta en öl, eller sitta och äta om det är fullt vid de andra borden. Det här är ställets bardisk eftersom själva disken är omgjord och byggd inåt köket. Det betyder att känslan är att man är inne i restaurangens hjärta, det finns ingen disk som håller dig utanför. Lite hemmakänsla.
Det är trevligt. Annorlunda. Och kanske skapar det en del förvirring?

Läget på Con Fusion är också bra. Det ligger nere i Las Puntas så utsikten är dramatisk och de höga och kraftiga vågorna hörs slå mot klipporna. Vi hängde på låset när dom öppnade klockan 19.00 och hann precis ta del av den fantastiska solnedgången.

Efter ett par timmar, vid veckosluten, får man njuta av lite härlig musik. Det är far och son, Nicko och Leo, som spelar covers och underhåller oss. Det här är verkligen ett uppskattat inslag, för livemusik på det här viset hör inte till vanligheten här.

Det förekommer naturligtvis med pompa och ståt, trummor och dans, när det är festligheter och karnevaler, men på en vanlig fredag- och lördagkväll är det inte så lätt att hitta.

Tack för det!

Annorlunda restauranger på ön.

Nu ska jag berätta om en restaurang som vi upptäckte förra året inne i öns huvudstad; Valverde. Jag älskar ju mat i alla dess former och njuter speciellt av fisk och skaldjur. När vi är här i lite längre perioder så känner vi ändå ett behov av att leta efter lite annorlunda smaker, något utöver det som kan räknas som det traditionella köket på ön.

I en gränd så låg den alltså.

La Tafeña.

Inredningen är lite stram och vi kände igen mycket från IKEA (dom hade till och med samma köksstolar som vi har hemma i köket). Vita lampor och beigea väggar så mysfaktorn är inte så hög.

Men maten!

Där finns naturligtvis mycket av dom råvaror som du möter annars på ön, men här är den tillagad med lite asiatisk touch. Beställer man ”Langostinos en tempura” som är min favorit (nu har jag ju inte testat mig igenom hela matsedeln…) så får man krispiga stora räkor, lätt friterade och toppade med en härlig Salsa Teriyaki och sesamfrön. Alltsammans serveras på en bädd av Wakame som är en alg- och sesamsallad. Så underbart gott.

Äter du torsken så får du den serverad med ugnsstekt potatis, en smakrik sås gjord på såväl citron, apelsin, vitt vin och tomat med svamp och kokta grönsaker till. Den är så mör så den smälter i munnen.

Önskar du något efter så får du fråga vad som finns. För det finns alltid. Det beror bara på vad dom har som dagens dessert just den dagen. När vi var där fanns det citronpaj, chokladmousse och Polvito Uruguayo. Det blev den sistnämnda som vi tog in med två skedar. Jag säger alltid att jag inte orkar men så tar jag ändå en liten sked…

Den här restaurangen är väl värt ett besök. Den är öppen för lunch fredagar och lördagar 13-16 och för kvällsmat 20 -22, bara för lunch söndag och måndag och stängt tisdag – torsdag.

Om man inte möts av skylten ”Cerrado por vacaciones” vill säga. Då är det bara att vänta…