Citroner – Limones 🍋💛🍋

Första gången vi gick omkring här i vår trädgård så var det som julafton! Så många fina växter som omgärdade vår stenlagda terrass. Lavendelbuskar, fetbladiga rosa och gula blommor som kröp över muren, Margeriter, olika stora och små suckulenter, vårt fina mandelträd i mitten, pelargoner i alla färger från ljusrosa till lila, liljor och en massa annat som vi inte visste namnen på. Vi hade också en stor dadelpalm och i skuggan av det växte rosmarin, druvor och ett citronträd.

Just citronträdet har jag jobbat en del med. Jag upptäckte att det var en massa ullöss på det så de första åren ägnade jag dagar åt att tvätta bladen, plocka alla vita lösskapslar och mosa mellan fingrarna och spraya med något såpliknande som jag hade lyckats få av en granne som hade köpt det på Teneriffa. Vi trimmade palmen varje gång vi var här för att citronträdet skulle få mer luft och mer sol.

Vi har också en bokashi här som vi försöker blanda upp den speciella vulkanjorden med. Det går så där, men skam den som ger sig.

Jag har googlat och flera gånger har jag tänkt att jag ska köpa den glupska brunaktiga nyckelpigan Ullus som tydligen ska vara en bra biologisk bekämpare. Men varje gång tvekar jag…kanske det inte är bra att beställa och tänka att posten ska leverera ända till El Hierro? Levande djur liksom? Och att ta dom i handbagaget verkar inte heller så bra…

När vi nu kom ner efter nästan åtta månader så hör och häpna! Det var fler citroner än vi någonsin har haft på trädet! Stora och små, mogna men ännu fler som kommer tids nog! Jag är så glad att allt jobb verkar ha givit lite utdelning till slut.

Jag älskar citroner! Jag använder dom i det kalla vattnet som jag måste dricka massor av, jag kokar te på citron och ingefära, jag marinerar fläskkotletterna i citron och rosmarin innan dom läggs på grillen, jag använder det som smaksättare i nästan all sallad och så mycket mer.

Den här gången har jag tagit med en liten flaska med Neemolja. Jag har också lyckats transportera hit såpa från Sverige som har en annan doft så jag inbillar mig att den är mer verksam. Så nu har jag sprayat både träden och mig (det blir lätt så när man sprayar uppåt 😊) och i eftermiddag kommer också en speciell palmröjare, för nu är palmen så hög och full av dadelklasar så vi inte klarar av att tämja den själva längre!

Ännu mer solljus alltså till alla dom citroner som kämpar på 🍋💛🍋!

Fåglar.

Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.

Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.

Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…

Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.

Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.

Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.

Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.

När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.

Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.

Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.

Horisonten

När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.

När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter:
”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”

Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.

Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.

Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.

Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!

Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne.
Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.

Pozo de las Calcosas

På norra sidan av ön ligger Pozo de las Calcosas. Det är ett gammalt fiskeläger som idag mest tjänar som sommarbostäder till folk som bor antingen på andra ställen på El Hierro eller på någon av dom andra kanarieöarna.

Byn ligger långt nedanför allt vad bilvägar heter; för att komma dit måste man gå nedför en slingring stenbelagd stig som ibland går ganska brant nedför och på andra ställen består av trappsteg. Vi tar det ganska försiktigt när vi tar oss till byn. Uppifrån ser man mest en massa tak som är byggda av torkade palmblad. Det är som ett jytter av palmblad, man kan inte riktigt se var dom olika små husen börjar och slutar. Små, smala stigar slingrar sig mellan dessa tak likt långa, tunna ormar. Där finns också en stor naturpool som fylls och töms av det skummande havsvattnet i samma takt som tidvattnet.

Två saker slår mig när vi väl har kommit ner till byn Pozo de las Calcosas.
Det första är lugnet och tystnaden. Det känns nästan som om byn är ödelagt, lite spöklikt tom. Men när jag har stått stilla en stund ser jag några fiskare som kameleontiskt nästan är osynliga där dom sitter bland klipporna med sina långa fiskespön. Och när jag har gått lite på dom slingrande stigarna så stöter jag på en och annan människa. Tex en äldre krum man, som håller på att renovera ett litet hus. Där står han med massa cementsäckar, stora kar att blanda i, massa verktyg, reglar, brädor…på knacklig spanska frågar jag om han får dit sina saker till bygget med båt?
”No, no” Han skrattar lite åt mig. ”Llevo todo lo que necesito”. Jaha. Jag hade fullt sjå att ta mig själv nedför den branta vägen men den här lilla böjda farbrorn, han bär ned allt han behöver; tunga cement- och sandsäckar, brädor till ett helt hus och förmodligen stora dunkar med vatten också. Som både ska räcka till att blanda cement med och till att dricka.
Så olika kan det vara.

Det andra som slår mig är hur vackra alla byggnader är. Hur fantasifullt och estetiskt man har använt naturmaterial för både funktion och för att pynta husen. Som en helt fantastisk trappa där varje trappsteg är klätt med snäckskal. Eller dörrar som är byggda av välslipade och lena stycken av drivved. Vackert.

Jag läste om en konstnär, Rubén Armiche, som för några år sedan gjorde en Neptunskulptur där i Pozo de las Calcosas. Den var stor och vad jag förtår så uppkom idén till den här skulpturen av den lilla byns svårighet att transportera bort skrymmande avfall. Rubén, som själv är från Gran Canaria men som har varit mycket i byn sommartid, involverade grannarna och tillverkade denna jättelika Neptun av sopor som kläddes med potatissäckar och cement. Alla bidrog. Den var stor. Bara i huvudet fick det plats fyra uttjänta kylskåp. Idag ser man inte så mycket av den här skulpturen i Pozo de las Calcosas, men jag har hört att den vita stora pjäsen till skulptur som finns på vägen mellan flygplatsen och öns huvudstad Valverde är byggd på samma principer.

Tanken är god tycker jag; att omvandla och ta till vara på saker som ses som sopor och göra något vackert av det. Men vad händer när konstverken i sig börjar vittra sönder? Vem tar hand om resterna av detta? Blir det här endast ett sätt att skjuta på förödelsen? Om än ett vackert sådant?

Bara en tanke.

Tamaduste

Nära flygplatsen på öns östra sida finns El Hierros svar på svenska Torekov; Tamaduste. Det är en liten by, har man tur så kan någon av restaurangerna eller den lilla tavernan vara öppen. Men då ska man ha tur. Härom året öppnade en liten minisupermercado där, men året efter hade den stängt igen (uppdatering; i år 2022, var den öppen igen!) Byn är liten och ganska modest, men hela storheten med Tamaduste är den fantastiska badviken. När man kommer åkande in mot byn så är det den man ser. Den är så fint iordninggjord med vackra stenbeläggningar och träklädda stigar runt hela viken, det finns små avsatser med bastparasoll där man kan lägga sig och njuta av solen, läsa eller lyssna på vågorna. Eller bara sitta där och ta in allt. Havet och bergen.

Känslan när man är här är att det är lite finare. Men inte alls pråligt eller nyrikt. Nej, hit kommer tanter med sina badkorvar i skumgummi, sina våtdräkter och sina små solhattar. Dom binder fast en liten flytplatta med en tvättlina runt magen, trär på sig ett cyklop och trär badtofflorna på fötterna och går ner för den breda trappan, ner i vattnet. Så liksom sitter dom där i havet, i timmar, och pratar och umgås med varandra. Gubbar kommer ner, hänger upp sina badrockar på utstick från stenmuren, sätter på sig sina simglasögon och crawlar några sträckor fram och tillbaka i viken. Det är som magiska samlingar vid vissa klockslag, alla kommer ner. Det badas, simmas, pratas och skrattas. Sen går dom hem till sina små hus och lägenheter, hänger upp handdukarna och liksom försvinner. Vi som är turister, vi ligger ju där och lapar sol och badar hela dagen och låter oss fascineras av dessa högljudda och härliga bybor. Och förundras lite av dessa tvära kast; nu är trappan full av folk och nu…tom igen. Förutom dom små svarta krabborna som kilar in och ut mellan stenarna i trappan. Och lite yrvaket försöker vi se vart alla tog vägen. Såväl människorna som krabborna.

I den här viken kan man nästan alltid bada. Någon gång har vi varit med om att det har varit för strömt även här, men oftast är det så pass lugnt att man utan problem kan ta sig en simtur. Med fördel kan man också ta på sig sin snorkelmask och ta del av undervattenslivet. I Tamaduste har vi, förutom dom vanliga fiskarna, sett enorma, geleartade, snigelliknande undervattensvarelser med svarta prickar på som höll sig fast på stenarna. Vi har också hittat en del spännande snäckor och varit med om att ganska stora fiskar har letat sig in där i viken.

Det är en märkbar skillnad på låg- och högvatten här. Man ser det speciellt inne vid slutet av viken. Där kan det vara en tydlig strandremsa som en och annan solbadare kan ligga på under förmiddagen. Lite senare på dagen är den helt borta och havets vågor slår in mot stenmuren som är uppbyggd bakom stranden.

Jag skrev ju att man kan ha tur och komma hit när någon av restaurangerna är öppna. Vi har testat både pizzerian ”Harina y Tomate” som gör goda pizzor som man med fördel kan köpa med sig till badet och äta som lunch. Men en bättre restaurang där man kan få god och vällagad fisk är Bimbache som ligger en bit uppåt i byn. Jag kan varmt rekommendera en mixad tallrik med nyfiskad grillad fisk. Det är både spännande att se vilken fisk man får och väldigt gott! Till det passar ett kallt vitt El Hierrovin.

Men som sagt, till Tamaduste kommer man mest för att bada och njuta av den vackra viken. Och av alla härliga äldre bybor som förgyller ens dag med sitt självklara tjattrande, skrattande och badande. Det är inte utan att jag längtar lite efter att min spanska blir så bra så jag också förstår vad det är dom pratar om…eller det kanske är bäst att jag inte vet?

Nya vänner

Vi kan ju inte språket och vi kan inte riktigt det där hur vi ska förhålla oss till det ena eller det andra. Här på ön så pratas det minimalt med engelska men alla är positiva och med det internationella kroppsspråket ihop med olika översättningstjänster (som ofta blir så fel, så fel…) i telefonen så hankar vi oss fram. Men.
Här på ön finns det personer som jag har skrivit om tidigare. Människor som stöttar, tålmodigt svarar på frågor, följer med till ayuntamientot (typ kommunhuset), ser till ditt hus när du inte är här och som vi har fått en fin relation till och också träffar i Sverige. Och som vi gärna bjuder över på lunch, åker och hälsar på och pratar om drömmar med.
Det här blev en bonus för oss. Vi som är lite skygga för det där ”kom-över-på-en-grogg-så-får-vi-snacka” och som alltid väljer boenden som det är lite svårt att spontanbesöka. Alltså vi tycker om människor, umgås mest hela tiden med vänner och delar det ena och det andra, men. Vi behöver också ha vårt egna utrymme. Där vi inte behöver förhålla oss till att det ringer på dörrklockan och ”tjoho – här kommer vi!” ekar i hallen.
Vi behöver säkra upp att vi får vara bara vi ibland. För i vardagen är vi ofta många och då är det helt fantastiskt. Var sak, ni vet.
Hur som helst, så blev ju det där paret som sålde till oss; Bengt och Christina, riktiga vänner. Vi delar många livsdrömmar, kan relatera till varandras val. Det är så fint. Dessutom finns det fler vänner runtomkring; Janne och Monica. Dom har köpt loss en del av den fastigheten som Bengt och Christina nu har på andra sidan ön.

Första gången vi träffades alla sex på El Hierro så blev det ett pratande, ett tjattrande och ett skrattande utan dess like. Vi började uppe i Las Lapas, området där deras hus ligger. Vi blev bjudna på hemtrampat vin, röror och tapas. Mmm.
Sedan var det inplanerat ett restaurangbesök på ”Kiosco Los Sargos”. Eller ”Fläskkiosken” som våra vänner kallar den. Det är som ett bättre skjul. Eller snarare större. Grus på golvet och bastanta, grova träbänkar och bord. Lysrör i taket.
Där serverades det tre variationer av grillat kött; kanin, fläsk eller revbensspjäll. Gubben i familjen stod vid grillen, gumman sprang mellan borden med öl och mat. På stora tallrikar kom allt det goda grillade, så delade man. Ingen sallad, bara med några pommes i botten. Alla runt bordet blev utrustade med en gaffel och en öl. Sen var det bara att hugga in. Underbart. Gott och enkelt, trevligt och familjärt. Till notan styrdes vi fram till baren och skulle välja vilken spritnubbe /likör vi ville ha. En liten en att svälja medan man fick hantera la cuentan. Notan? Den är aldrig speciellt svår här på El Hierro. Överkomlig kan man säga.
Var restaurangen ligger? Precis på parkeringen vid Charco Los Sargos. Men man vet aldrig när den har öppet.

Pinjeskogen

Det finns två olika skogar på ön; den ena består bara av pinjetallar och den andra av blandade gröna träd och växter. Båda är unika och fascinerande.
Vårt lilla hus ligger i byn El Pinar som betyder just tallskog. Det är här den börjar och den sträcker sig upp mot bergets topp. Var man än ser så är det mönstrade stammar och marken är helt täckt av flera lager av barr. Torkade, gulnade och ibland upp till tjugo centimeter långa.
Vissa gånger ser man människor som krattar ihop dessa barr, lägger dom på ett bilflak, spänner ett nät över allt och tar med hem. Det kan vingla förbi lastflak med flera meter hög barrlast. Vi funderade på det här. Vad används det till?
När vi hade frågat runt fick vi reda på att det används som strö till djuren. Som halm. Barrhalm.
I pinjeskogen kan det vara otroligt torrt. Det står skyltar med uppmaning om att inte kasta fimpar lite här och där. Vid ett flertal tillfällen har skogen brunnit. Det kan man se på en del av stammarna, dom är alldeles förkolnade. Men det som är speciellt med dom här träden, är att dom inte alls brinner bra. Därför kommer träden igen, även efter en skogsbrand. Så skogen står där, med gamla träd som är svedda i kanterna och nya små skott som uppkäftigt och illgrönt sticker upp bland det gula och torra.

Kottarna ser ut som feldimensionerade tallkottar. Gigantiska. En del tar hem kottarna och knyter ihop dom till draperier. Själva har vi tagit med två stycken som står på en hylla och bara är vackra.

El Hierro!

Det var en spännande resa över till El Hierro. Vi skulle ju åka med Binter och det visade sig att det var ett propellerplan. Inte speciellt stort.

Eftersom det var påsk så var planet fullbokat av hemvändare – det pussades och kacklades så vi inte hörde säkerhetsgenomgången. Det var lite som att stiga på en buss.

Själva flygresan skulle ta 50 minuter. Under den tiden så hann vi med att starta, bli serverade en kexchoklad och vatten, senare en karamell och en våtservett, sen var vi nästan framme. Binter Vi såg en liten ö där mitt i Atlanten. Det pirrade i magen, jag var tvungen att ta fram mobilen och ta kort. Det allra första kortet på El Hierro. Den allra första gången vi såg El Hierro.

Själva landningen i sig var ett äventyr. Även om vi hade förstått att den här ön aldrig skulle bli någon stor turistmagnet pga den minimala flygplatsen så hade vi inte riktigt förstått hur liten den var. Så fort planet tog mark så tvärbromsade piloten. Jag for fram mot sätet framför mig, innan vi riktigt hade fått ner farten ordentligt så svängde planet helt om och jag kunde se bergskanten ner mot havet svischa förbi utanför fönstret.

Vi visste att vi skulle bli mötta av en kvinna vid namn Antoinette, vi hade sett henne på bild.

Och där stod hon, leende och varm och hälsade oss välkomna. Efter pussar på kinderna så gick vi mot utgången och bilen.

-Thomas, you have to drive, sa hon och lämnade över bilnycklarna.

Vi sökte…och fann.

Under många år hade tanken vuxit fram för mig och min man Tomas. Vi ville ha ett hem på ett ställe där solen var varm, där dofterna hängde tunga och miljön var lugn och inbjudande. Vi ville hitta ett hem där vi kunde bo längre stunder den dagen den möjligheten fanns. Vi ville hitta ett hem som ändå fanns i ett sammanhang av riktiga människor. Ett hem med grannar som pratar ett annat språk, där det blir lite problem och konstigheter när en ska handla eller besöka banken. Ett hem där vi kan lära oss om det vi hamnat i. Ett hem att leva i.

Efter år av ”knarkande” av Hemnet så hittade vi en liten annons på Blocket. Rubriken var: Huset vid Världens ände. Vi tittade på varandra, sedan på bilderna. Det var himmelskt. Det var vackert. Det var…vårt. Men vart låg det? El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om.

Vi googlade och förstod att det var en av de sju Kanarieöarna. Den allra minsta. Den som låg längst västerut. Den som man trodde var världens ände tills Colombus upptäckte att det fanns något på andra sidan Atlanten. En gång alltså världens ände.

Vi skrev ett mail till dom som sålde huset samma kväll. Vi sa till varandra att; vi behöver ju inte köpa för att vi skriver ett mail? Vi kan bara visa intresse och kolla hur det verkar?

Snabbt fick vi svar från Bengt och Christina, dom berättade om hur dom hade hittat denna pärla, hur dom hade jobbat med den och hur beslutet att sälja den hade vuxit fram. Dom hade nämligen ytterligare ett hus på samma ö. Ett större hus med ett gästhus som deras vänner hade köpt så nu skulle dom sälja huset i El Pinar. Även om det var känsligt och jobbigt. Det var ändå ett hus där dom hade lagt ner tid, kraft och kärlek.

Det blev en del mail med frågor och svar. Men det kändes bra och tryggt.

Vi bestämde att vi skulle hälsa på hos dom i det lilla torp som dom bodde i under sommarmånaderna när dom var i Sverige. Vi skulle få låna en nyckel till huset om vi ville åka dit och ”provbo”. Dealen var att om vi köpte huset så skulle dom stå för resekostnaderna. Om inte fick vi se det som en liten minisemester. Vi åkte dit och direkt när vi klev ur bilen kändes värmen från paret som stod där på uppfarten och såg så fina ut. Vi gick fram och kramade om dom, det kändes som om vi alltid hade känt varandra.

Vi blev bjudna på middag och Bengt och Christina plockade fram fotoböcker så vi fick se hur allt började för dom. Och vi kunde förstå vilket jobb och vilken känsla som låg i detta hus.

Så här såg det ut när Bengt och Christina hittade huset.

När vi åkte hemåt efter en fin kväll med en känsla av att vi stod inför ett stort äventyr där det både ingick nya vänner och kanske ett nytt husprojekt hade vi en nyckel i fickan. Nyckeln till Huset vid världens ände. Och flygbiljetterna var bokade innan vi hade lämnat den smala vägen från torpet vi nyss besökt.