Nära flygplatsen på öns östra sida finns El Hierros svar på svenska Torekov; Tamaduste. Det är en liten by, har man tur så kan någon av restaurangerna eller den lilla tavernan vara öppen. Men då ska man ha tur. Härom året öppnade en liten minisupermercado där, men året efter hade den stängt igen (uppdatering; i år 2022, var den öppen igen!) Byn är liten och ganska modest, men hela storheten med Tamaduste är den fantastiska badviken. När man kommer åkande in mot byn så är det den man ser. Den är så fint iordninggjord med vackra stenbeläggningar och träklädda stigar runt hela viken, det finns små avsatser med bastparasoll där man kan lägga sig och njuta av solen, läsa eller lyssna på vågorna. Eller bara sitta där och ta in allt. Havet och bergen.

Känslan när man är här är att det är lite finare. Men inte alls pråligt eller nyrikt. Nej, hit kommer tanter med sina badkorvar i skumgummi, sina våtdräkter och sina små solhattar.  Dom binder fast en liten flytplatta med en tvättlina runt magen, trär på sig ett cyklop och trär badtofflorna på fötterna och går ner för den breda trappan, ner i vattnet. Så liksom sitter dom där i havet, i timmar, och pratar och umgås med varandra. Gubbar kommer ner, hänger upp sina badrockar på utstick från stenmuren, sätter på sig sina simglasögon och crawlar några sträckor fram och tillbaka i viken. Det är som magiska samlingar vid vissa klockslag, alla kommer ner. Det badas, simmas, pratas och skrattas. Sen går dom hem till sina små hus och lägenheter, hänger upp handdukarna och liksom försvinner. Vi som är turister, vi ligger ju där och lapar sol och badar hela dagen och låter oss fascineras av dessa högljudda och härliga bybor. Och förundras lite av dessa tvära kast; nu är trappan full av folk och nu…tom igen. Förutom dom små svarta krabborna som kilar in och ut mellan stenarna i trappan. Och lite yrvaket försöker vi se vart alla tog vägen. Såväl människorna som krabborna.

I den här viken kan man nästan alltid bada. Någon gång har vi varit med om att det har varit för strömt även här, men oftast är det så pass lugnt att man utan problem kan ta sig en simtur. Med fördel kan man också ta på sig sin snorkelmask och ta del av undervattenslivet. I Tamaduste har vi, förutom dom vanliga fiskarna, sett enorma, geleartade, snigelliknande undervattensvarelser med svarta prickar på som höll sig fast på stenarna. Vi har också hittat en del spännande snäckor och varit med om att ganska stora fiskar har letat sig in där i viken.

Det är en märkbar skillnad på låg- och högvatten här. Man ser det speciellt inne vid slutet av viken. Där kan det vara en tydlig strandremsa som en och annan solbadare kan ligga på under förmiddagen. Lite senare på dagen är den helt borta och havets vågor slår in mot stenmuren som är uppbyggd bakom stranden.

Jag skrev ju att man kan ha tur och komma hit när någon av restaurangerna är öppna. Vi har testat både pizzerian ”Harina y Tomate” som gör goda pizzor som man med fördel kan köpa med sig till badet och äta som lunch. Men en bättre restaurang där man kan få god och vällagad fisk är Bimbache som ligger en bit uppåt i byn. Jag kan varmt rekommendera en mixad tallrik med nyfiskad grillad fisk. Det är både spännande att se vilken fisk man får och väldigt gott! Till det passar ett kallt vitt El Hierrovin.

Men som sagt, till Tamaduste kommer man mest för att bada och njuta av den vackra viken. Och av alla härliga äldre bybor som förgyller ens dag med sitt självklara tjattrande, skrattande och badande. Det är inte utan att jag längtar lite efter att min spanska blir så bra så jag också förstår vad det är dom pratar om…eller det kanske är bäst att jag inte vet?

Det var en spännande resa över till El Hierro. Vi skulle ju åka med Binter och det visade sig att det var ett propellerplan. Inte speciellt stort.

Eftersom det var påsk så var planet fullbokat av hemvändare – det pussades och kacklades så vi inte hörde säkerhetsgenomgången. Det var lite som att stiga på en buss.

Själva flygresan skulle ta 50 minuter. Under den tiden så hann vi med att starta, bli serverade en kexchoklad och vatten, senare en karamell och en våtservett, sen var vi nästan framme.Vi såg en liten ö där mitt i Atlanten. Det pirrade i magen, jag var tvungen att ta fram mobilen och ta kort. Det allra första kortet på El Hierro. Den allra första gången vi såg El Hierro.

Själva landningen i sig var ett äventyr. Även om vi hade förstått att den här ön aldrig skulle bli någon stor turistmagnet pga den minimala flygplatsen så hade vi inte riktigt förstått hur liten den var. Så fort planet tog mark så tvärbromsade piloten. Jag for fram mot sätet framför mig, innan vi riktigt hade fått ner farten ordentligt så svängde planet helt om och jag kunde se bergskanten ner mot havet svischa förbi utanför fönstret.

Vi visste att vi skulle bli mötta av en kvinna vid namn Antoinette, vi hade sett henne på bild.

Och där stod hon, leende och varm och hälsade oss välkomna. Efter pussar på kinderna så gick vi mot utgången och bilen.

-Thomas, you have to drive, sa hon och lämnade över bilnycklarna.

Under många år hade tanken vuxit fram för mig och min man Tomas. Vi ville ha ett hem på ett ställe där solen var varm, där dofterna hängde tunga och miljön var lugn och inbjudande. Vi ville hitta ett hem där vi kunde bo längre stunder den dagen den möjligheten fanns. Vi ville hitta ett hem som ändå fanns i ett sammanhang av riktiga människor. Ett hem med grannar som pratar ett annat språk, där det blir lite problem och konstigheter när en ska handla eller besöka banken. Ett hem där vi kan lära oss om det vi hamnat i. Ett hem att leva i.

Efter år av ”knarkande” av Hemnet så hittade vi en liten annons på Blocket. Rubriken var: Huset vid Världens ände. Vi tittade på varandra, sedan på bilderna. Det var himmelskt. Det var vackert. Det var…vårt. Men vart låg det? El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om.

Vi googlade och förstod att det var en av de sju Kanarieöarna. Den allra minsta. Den som låg längst västerut. Den som man trodde var världens ände tills Colombus upptäckte att det fanns något på andra sidan Atlanten. En gång alltså världens ände.

Vi skrev ett mail till dom som sålde huset samma kväll. Vi sa till varandra att; vi behöver ju inte köpa för att vi skriver ett mail? Vi kan bara visa intresse och kolla hur det verkar?

Snabbt fick vi svar från Bengt och Christina, dom berättade om hur dom hade hittat denna pärla, hur dom hade jobbat med den och hur beslutet att sälja den hade vuxit fram. Dom hade nämligen ytterligare ett hus på samma ö. Ett större hus med ett gästhus som deras vänner hade köpt så nu skulle dom sälja huset i El Pinar. Även om det var känsligt och jobbigt. Det var ändå ett hus där dom hade lagt ner tid, kraft och kärlek.

Det blev en del mail med frågor och svar. Men det kändes bra och tryggt.

Vi bestämde att vi skulle hälsa på hos dom i det lilla torp som dom bodde i under sommarmånaderna när dom var i Sverige. Vi skulle få låna en nyckel till huset om vi ville åka dit och ”provbo”. Dealen var att om vi köpte huset så skulle dom stå för resekostnaderna. Om inte fick vi se det som en liten minisemester. Vi åkte dit och direkt när vi klev ur bilen kändes värmen från paret som stod där på uppfarten och såg så fina ut. Vi gick fram och kramade om dom, det kändes som om vi alltid hade känt varandra.

Vi blev bjudna på middag och Bengt och Christina plockade fram fotoböcker så vi fick se hur allt började för dom. Och vi kunde förstå vilket jobb och vilken känsla som låg i detta hus.

När vi åkte hemåt efter en fin kväll med en känsla av att vi stod inför ett stort äventyr där det både ingick nya vänner och kanske ett nytt husprojekt hade vi en nyckel i fickan. Nyckeln till Huset vid världens ände. Och flygbiljetterna var bokade innan vi hade lämnat den smala vägen från torpet vi nyss besökt.