Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
När du befinner dig på ön El Hierro så möter du på olika påminnelser om att det har kommunicerats med hjälp av visslingar här på ön. Ibland sitter det fotografier uppe vid torget, som en utställning, av visslande människor. Med ett eller ett par fingrar i munnen. På den norra delen av ön, där det finns en hel del järnutsmyckningar som ett sammanhängande tema, kan du träffa på järnstatyer som står uppe på någon klippavsats med en herdestav i ena handen och den andra i munnen när dom visslar ut sina budskap. På väggen utanför Terencion i El Pinar finns en underbar väggmålning över ön där det tydligt finns inslag av visslingar.
Man tror att det här visselspråket kom till och användes av öns urbefolkning här, guancherna, som flyttade hit från Nordafrika. Det blev ett effektivt sätt att skicka budskap, visslingarna når så mycket längre än bara rop och skrik. Dessutom färdas visslingarna lättare över berg och genom dalar. Därför kan inte visselspråket användas för att nå enskilda individer, det hörs av alla som förstår språket på kilometerlångt håll. Visselspråket kan pratas på flera språk. Under den första tiden när det utövades av guancherna, så visslades det också på deras språk; guanches. Dom som idag behärskar tekniken här på öarna visslar på spanska som även är det talande språket idag.
Visselspråket är uppbyggt av sex ljud: två för vokaler och fyra för konsonanter. Genom dessa ljud kan man uttrycka mer än 4000 ord. När man visselpratar så kommunicerar man i korta meningar och få ord, bara tillräckligt för att budskapet ska gå fram.
På 1400-talet uppmärksammades visselspråket av två franska kaplaner som då besökte La Gomera och skrev Le Canarien som handlade om Kanarieöarnas historia. Där skrev dom att silbo var ”det märkligaste språk som de talar med läpparna som om de inte har en tunga”.
1978 kom boken El Silbo Gomera, som var skriven av en språkforskare ur en vetenskaplig synvinkel vilket ledde till att intresset, och stoltheten, för silbon ökade. 2009 togs visselspråket upp på UNESCOS immateriella världsarvslista. På den här listan finns olika former av kulturarv som har överförts mellan generationer.
Visselspråket har idag blivit något som man gärna förknippar med La Gomera. Men silbo har använts som språk och överförts från generation till generation även på dom andra kanarieöarna. Men än idag kämpar olika intressenter för att Silbo Herreño ska bli upptaget i det kanariska skyddandet av kulturella tillgångar, BIC (Bienes de Interés Cultural). Det finns olika organisationer och politiska företrädare som alltid tar upp dessa frågor på agendan då det bland annat skulle kunna innebära stöd att utbilda kommande generationer och hålla detta speciella arv levande. Det skulle också öka den gemensamma identiteten på öarna.
Jag hade inte mött språket innan vi var på en fantastisk konsert i vintras nere på Kulturhuset i Valverde. Hela föreställningen var om kulturen på kanarieöarna i form av dans, instrument, sång, rytmer, kläder – och silbo. Det gick rysningar i kroppen när två av deltagarna började kommunicera med varandra. Jag tror det handlade om kärlek – men eftersom jag varken kan så mycket spanska och ännu mindre silbo, så får jag låta det vara osagt.
Men njut av den lilla snutten video här och avgör själva!
Lördag kväll och nere på stranden i La Restinga håller man på att bygga upp en stor scen. Med havet, hamnen och piren som kuliss bakom dj – bordet, sanden som dansgolv och bergen som inramning. Det är glatt, det är dans, det är hög musik. Gamla människor är där, föräldrar är där med de minsta barnen medan de lite äldre och ungdomarna är där själva. I veckor har La Restinga olika evenemang för att fira och hedra deras skyddshelgon Carmen. Det är sportgrejer, det är lekgrejer, det är festgrejer.
Vi står mitt i folkhavet och dansar, rör oss tillsammans med alla andra i någon slags gemensam gungdans. Alla som har självlysande diadem med öron, färgade och lysande trollstavar gör så att den mörka natten gnistrar. Vi ser att den minsta av dj:arna är en kille som vi förr har sett att han har blivit lite illa behandlad av äldre killar, det värmer våra hjärtan att just han får ta plats och skina i kapp med allt annat som lyser. Framför scenen står ett gäng med yngre tjejer. Dom dansar och ser likadana ut. I alla fall bakifrån. Dom har korta kjolar med små lampor i alla världens färger. Jag tänker för mig själv att är det inte typiskt? Uppe på scenen står en man och en liten kille och dj:ar, pumpar sina självförtroenden och nedanför står ett gäng med imponerade tjejer som vill få en blick, ett leende och som också vill vara den där stjärnan. Jag och min man viskar med varandra och ställer oss frågan hur många decennier det ska ta innan bilden är den motsatta? En kvinnlig dj och en hoper med småkillar framför som har klätt upp sig på ett vuxet sexigt vis för att få en blick av henne som är på scen och som bara har ögon för sin musikmaskin. Det känns långt borta.
Här på ön möter man en hel del som vi som svenskar är ovana vid. I alla fall nu förtiden. Det är tävlingar där byns prinsessa röstas fram (utifrån utseende och kläder) och det dansas med bara, muskulösa överkroppar och baddräkter. Det är så könat på ett vis. Samtidigt så är det också på den här ön vi har upplevt fantastiska uppträdande av transartister som också dom dansar i minimala små badbyxor. Och höga stövlar. Med massor av smink. Alla är lika glada då och alla är där och festar tillsammans då med. Så mitt i det här så finns inte känslan av dömande. Det är dubbelt och mångfacetterat.
Precis när vi har viskat klart om den där prototypen för vad små flickor och små pojkar lär sig tidigt så vänder vi på huvudet mot rytmiska trumljud. Fram bakom den ena klippavsatsen kommer en, nej flera, unga män med trummor hängande på kropparna med overaller som är knutna runt höfterna så hela deras sexpack gnistrar av speglingarna från alla ljus i natten. Dom ser inoljade ut. Och sen kommer dansande kvinnor i vita baddräkter, dom rör på varenda del av kropparna och trots att det bara är trummornas rytmiska spel som är själva musiken just nu så hittar dom dansmoves samtidigt som tåget tar sig fram mot scenen. Och allra sist, som en inramning på all blixtrande skönhet, kommer en glittrande transperson. Så det är inte helt lätt att bestämma sig för om känslan man får är 1) tröttsamt utseendefixerat och stereotypt eller 2) inkluderande och cirkusaktigt glittrande. Med olika förebilder.
Vi känner att det börjar bli dags för oss att sätta oss någonstans och smälta intrycken, det är som en tsunami av ljud, ljus och fest. Hur det än är med det där om att uppfostras in i manlighet respektive kvinnlighet med allt som normerna säger hör därtill, så måste man säga att människorna här på ön är ena jäklar på att festa. Över åldersgränser och respektfullt utan speciellt mycket alkohol. Dom dansar och har roligt ändå.
Jag vet inte om ni känner igen känslan, men när man har räknat ner. Först jobbdagar, sen resdagar. Och man börjar kommunicera med människorna på ön igen, Sonja och Sabine som bor där hela tiden, Rebecca och Frédéric och deras barn som bor på ön som vi. Sen får man lite meddelanden från de få svenska vänner som liksom oss delvis bor på El Hierro. Det är något Wi-Fi som inte fungerar, det är någon stängning som måste kollas.
Det är så fint att vi inte är fler här på ön än att vi vet om varandra. Och att vi kan hjälpa varandra.
Vi kom ner den 29 juni och efter en resa som kändes ganska så utmanande så kunde vi hämta vår lilla hyrbil från Bamirs. Vi äger ju en bil här men första dygnet, från det att vi landar till det att vi har handlat och startat upp vår lilla Seat Ibiza, då är det guld att kunna hyra en bil. Ett dygn så vi kan komma i fas.
Det tar många timmar att komma hit. Den här gången började vi på Arlanda med att flyget var överbokat, så vissa skulle inte få plats. Vi blev lite nervösa då vi hade två mellanlandningar fram till El Hierro men pust. Vi kom med.
Vår första mellanlandning var i Madrid. Vi hade en timme och femtio minuter på oss. Det stod inget på skärmen och när vi frågade så svarade hon i informationsdisken att vi bara kunde sitta ner i båten och chilla. När vår gate var bestämd så skulle vi se den.
Så vi satte oss på ett café och CHILLADE. Inte bra. När jag sen kollade lite närmare och såg att inga Binterplan alls fanns med på skärmen så gick jag till tjejen i cafeterian som sa att vi behövde både ta ett tåg och en buss för att komma till rätt terminal. Nu var tiden liten knapp. Men med hjälp av en snäll medresenär så hann vi.
Och Binter levererade. Det bjöds på tapastallrik och valfri dricka. Fast vi bara skulle flyga i tre timmar. Gott.
Sen kom vi till Las Palmas, där kände vi oss hemma. Vi gick till terminal 4 och drack lite vatten och tänkte att nu, nu är det bara ett litet skutt kvar. Då blev det stopp. Vi fick inte gå på planet för att vi hade bokat med vårt passnummer (vilket vi har gjort de senaste fyra åren). Vi förstod ingenting. När vi blev skickade till ”bossen” och det bara var tjugo minuter kvar ringde vi en livlina. Lucía. Jag vet inte vad hon sa där i telefonen, men vi blev insläppta. Och kunde åka över.
Det ska ju inte vara lätt att ta sig till huset vid världens ände. Men nu är vi här. I vårt paradis. På El Hierro.
Ett gästinlägg av Sofi och Tomas dotter Hilma som nyligen återvänt efter en tre månader lång vistelse i huset vid världens ände.
”Ska ni köpa bröd?”
Vår granne dyker upp några meter nedanför mig och min pojkvän Simon i den alldeles för långa uppförsbacken till torget i El Pinar där vi bor. Han skrattar när han ser min andfådda uppsyn.
”Den här vägen har jag gått varje dag sedan jag var en liten pojke!”.
En liten stund senare når vi den lilla marknaden och träffar en vän till mina föräldrar. Jag frågar hur man bäst tar sig an backarna som utgör hela ön, det verkar inte finnas en enda plan väg.
”Man kan inte ha bråttom”, säger hon och nickar vetande. ”Man måste ta sin tid”.
På El Hierro finns inga snabba kickar. Inga motorvägar, städer eller shoppinggator. Här finns ingen stress eller ilska bakom ratten, man väntar hellre in den som klumpigt försöker parkera eller som stannat för att prata med en vän. Ofta funderar vi på om våra matbeställningar glömts bort på diverse restauranger, men det visar sig gång på gång att de vet precis vad vi väntar på. Man kan inte ha bråttom.
De grönskande kullarna, de storslagna utsikterna, det vilda havet, det ökenliknande kala underlaget av stelnad lava – det råder ingen brist på vyer. Varje gång vi tar oss från punkt A till B känns det som att färdas genom ett vykort. Sårbarheten det innebär att befinna sig på en väderpinad ö i Atlanten får mig att känna mig liten på det bästa av sätt – vi är i naturens händer och kan inte göra annat än att respektera och njuta av henne. Men stillheten, tystnaden och lugnet är nästan smärtsamt ovant och det tar oss veckor att matcha.
I slutet av vår vistelse intervjuar jag en svensk krögare som sålde allt han hade och skapade ett nytt, enklare, liv på El Hierro.
”Man blir testad här”, berättar han. ”Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det man inte tagit itu med hemma tvingas man ta itu med här.”
För mig och Simon har de senaste åren varit till bredden fyllda av läkare, psykologer, mediciner, sjukskrivningar och en ihållande känsla av att det måste finnas ett bättre sätt att leva. Att kasta oss ut i en tre månader lång vistelse på en märklig ö tillsammans med mina föräldrar, min bästa vän Lisa, hennes man Daniel och deras bebis Barbro visar sig vara det ultimata testet och precis vad vi behöver för att komma vidare. Inget hade kunnat ställa de senaste årens lärdomar på prov som de tre månader vi spenderar på El Hierro; en underbar, utmanande, vilsen och helt ny erfarenhet. Ett rått och intensivt sätt att möta oss själva och varandra. Plötsligt finns oceaner av tid och inga planer. Plötsligt finns plats för nya vanor.
Jag börjar gå upp med Barbro om morgnarna och hon skrattar nöjt när jag plockar upp henne ur sängen för att äta frukost i köket, bara hon och jag. På våra morgonpromenader träffar vi kvarterets alla hundar, höns, katter, åsnor och hon lär sig att imitera alla. Om jag ska vara ärlig är hon min favoritperson i världen. Eller ja, delad första plats med Simon. Att träffa henne varje dag, att få höra henne skrika, skratta, skoja och högljutt protestera alla nya regler som kommer med en nyfunnen rörlighet har varit som en varm brasa i magen.
Många gjorde långa resor med sina vänner i tjugoårsåldern, men jag missade det tåget. Nu, en tid i livet där många är mitt i en karriär, ett nytt och omskakande föräldraskap eller ett dyrt bostadsköp kändes det omöjligt att få till någon längre resa med en vän. Men livet har ett sätt att göra det omöjliga möjligt då och då. Jag minns inte när och hur beslutet togs, men någonstans på vägen valde Lisa och Daniel att rycka upp sitt liv för att följa med oss. Vi badar i naturpooler och hoppar från klippor, så länge havet tillåter. Vi dricker vin, solar, pratar med varandra på ett sätt som inte bara rymmer en grundläggande uppdatering. Den gråa stressen hemifrån rinner av oss lite mer för varje dag som går – vilken gåva att bevittna. Det enda att förhålla sig är dagen, tagen som den kommer.
El Hierro, kanske framför allt El Pinar där vi bor, är kantstött och låter sig inte sättas några fingrar på. Ingenting är tillrättalagt, varken människor, byggnader eller maten som serveras. Det är inte nödvändigtvis enkelt att ta ön till sig och det enda sättet att förstå livet här är att stanna länge. Efter att vi varit på plats i några veckor blir vi stannade på gatan av en äldre man som visar sig vara pappan till hon som äger byns pizzeria. Han stannar oss för att prata, inte om något särskilt men han berättar stolt om sin dotters restaurang och hans son som bor på Gran Canaria. Han ser vänligt och tålmodigt på mig medan jag letar i huvudet efter gymnasiespanskan jag inte rört på tio år. Vi stöter på honom många gånger efter detta och varje gång lyser han upp och frågar hur vi mår, som att vi vore gamla vänner. Hans dotter börjar hälsa glatt när vi träffas i matbutiken, hennes barn likaså. Det börjar också ägaren till restaurangen nere i hamnen göra och en vacker dag när kortet krånglar erbjuder kvinnan på slakteriet krita.
”Betala imorgon eller någon annan dag”, säger hon obrydd. Plötsligt och oförberett inser vi att vi bor här nu och har blivit välkomnade med öppna armar. Där någonstans blir El Hierro magiskt; detta är kärnan. Naturen, havet, vinet, osten i all ära men det är den självklara vänligheten och varma inkluderingen som verkligen utmärker ön.
Mina föräldrar köpte sitt hus på El Hierro för sju år sedan, efter det har de spenderat mer och mer tid vid världens ände. Ibland har det känts som att våra liv levts i två helt olika universum; deras på soliga El Hierro och mitt i en grå sjukskrivning. Eftersom jag är yngst och mest bortskämd (har jag hört) i min syskonskara, kan jag villigt erkänna att jag bitvis funnit det komplicerat att inte längre få hundra procent av deras uppmärksamhet precis när jag vill. Att de så generöst gav oss möjligheten att vistas här så pass länge och att jag dessutom fick möjlighet att ta med min partner och min bästa vän, är det finaste de hade kunnat ge mig. Vi har fått träffa deras vänner som i sin tur bjuder med oss att vandra i berg och skogar med deras vänner, vi har fått följa med till deras bästa badställen och absoluta favoritrestauranger. Vi har fått lära oss hur bevattningssystemet fungerar och blivit införstådda med att grannen Berto kommer över ibland bara för att prata en stund. Plötsligt verkar det inte konstigt alls att de vill spendera sin tid här.
På flygplatsen på väg hem känner jag och Simon blandade känslor, vi längtar hem men vill inte lämna. Vilken oerhörd ynnest att rymma så många platser i sitt hjärta. Att vara här i tre månader har varit renande, vi är nollställda och har börjat om från början.
Om jag skulle sammanfatta El Hierro på något sätt är det precis så. Vem du har varit förut, vad du gjort eller varför du kommit hit spelar ingen roll. Du är här nu och allt är förlåtet.
När vi är här på sommaren och på hösten så brukar vi alltid åka till vår grannbodega Elysar och köpa några kartonger med vin och lägga i vårt mörkaste förråd. Bara för att vara på den säkra sidan. Alla vinbodegor här är nämligen ganska små, så det kan hända att årets vinskörd tar slut. Men hittills har vi inte riktigt varit lika förutseende vad det gäller vinet från den andra sidan: Frontera-vinet. Det har nästan alltid funnits. Kanske inte i alla affärer men åtminstone i den som ligger precis vid den sidans vinkollektiv. Det är det absolut bästa vino blanco som ön har. Torrt, krispigt och svalkande. Med smak. Vi älskar det helt enkelt.
När vi kom ner nu några dagar efter jul och skulle köpa det så gapade hyllorna tomma. Visst fanns det vita Fronteraviner, men bara dom där som är frutado. Det vill säga fruktigt söta. Det är inte någon favorit om jag uttrycker mig milt.
Okej, vi fick väl nöja oss med alla importerade viner från fastlandet. Dom är också fina – men inte riktigt lika goda. Ibland blir vi också överraskade när vi äter ute, då kan restaurangen ha en helt annan sorts vin som också tillverkas på ön – men som vi aldrig har sett i butikerna. Vi har också sett att det planteras nya vinstockar med hjälp av stöd från kommunen utspritt på ön vilket ger hopp om nya fina viner.
En dag när vi körde vår bil på vägen nere på Frontera så ser mitt tränade vinöga att det faktiskt ligger en flaska av favoritvinet i en disk. En disk som har Hierro-ostar i olika smaker och deras egna quesadillas. En liten affär. Vi tvärnitar och slänger oss in. Ägaren ser finurlig ut och säger att han har några stycken kvar. Under disken. Vi får köpa fyra flaskor för ett pris som är lite mer än vad det brukar. Men det betalar vi så gärna.
El Hierro är troligtvis självförsörjande på fikon. Det finns alltid torkade att köpa i små eller större plastpåsar. Under vissa delar av året hittar man dom även färska såklart. Dom är söta och mjuka och passar till det mesta.
Tänk er en tallrik med den rökta och speciella Hierro – osten, lite hemkokt citronmarmelad och uppklyftade fikon. Oavsett om dom är torkade eller färska så slår det högt som kvällssnacks.
Bakom den här frukten som finns och växer över hela ön finns det mycket mystiskt och hemligt. Linné kunde inte klassificera den eftersom han inte hittade några ståndare i växten. Märkligt. Det brukar ju behövas för befruktningen. Nåväl, en förenklad version av fikonets hemliga väg till att bli den där goda och söta, fullspäckade frukten skulle kunna se ut ungefär så här. Håll i er nu!
Du kan aldrig se ett fikonträd blomma. Själva fikonet är en skenfrukt som består av en typ av uppsvälld blombotten. Så blommorna finns inne i fikonet och ser aldrig solljus. För att befruktning ska ske behövs det hon- och hansteklar som lägger ägg och parar sig inne i fikonet. Hanarna dör där inne när parningen är klar, utan att någonsin ha sett dagsljus. Honorna jobbar på lite mer och kan flytta sig från det ena fikonet till det andra.
Tänk naturen ändå. Helt ofattbart konstig och finurlig.
Hos vilda fikon finns flera fruktperioder som producerar olika söta fikon. Däremellan ser dessa kraftiga, vilda trädbuskar helt döda ut. Inte ett grönt blad så långt ögat når. Sen kommer det. Ett fikonlöv i taget, stora och med deras speciella form tills de är sprakande och majestätiska i allt sitt gröna.
Fikonet som finns här på varmare breddgrader heter Smyrna-fikon. Det finns ett sorts talesätt här som kan vara bra att känna till. Jag minns inte exakt hur det var, men kontentan är att man aldrig ska somna under ett fikonträd. För alla kan vi väl föreställa oss hur det skulle kännas att vakna upp full av droppar från den söta fikonsirapen på kroppen och i håret.
Och det vill man ju inte. Även om det nu finns lite döda steklar och annat i fikonet så vill man ju stoppa allt det söta och fröknastriga rakt in i munnen. Jag tänker att dom där smådjuren ändå måste öka på proteinhalten, och det är ju bra.
När man står och ser ut över hamnen i Restinga så ser man ett blått hotell på vänster sida om byn; Sur Restinga. Det ligger fantastiskt bra och har renoverats under dom senare åren, men är fortfarande ett enkelt och billigt alternativ till boende här nere.
Men det finaste med det där hotellet är inte boendet. Det är den lilla terrassen som ligger där och hyrs av en argentinska som heter Jéssica. På kvällarna, strax efter sex, öppnar hon upp sin bar som heter BAR PIRATArg. Då tänder hon dom varmt lysande ljusslingorna, slår upp luckan vid bardisken och sätter på musiken. Från den stunden strömmar det dit folk. Det är en blandning av Herreños och turister i olika åldrar. Det är helt klart ett hängställe för dykare också.
På tisdagar erbjuder Jéssica empanadas. Det är små piroger med olika fyllningar i. Dom finns med kyckling, köttfärs och med en blandning av lök och ost. Alla i olika former så hon, och vi, vet skillnaden på dom.
Hennes empanadas är ljuvligt goda. Det tycker många på ön för det står ständigt en kö till bardisken både för att beställa och äta på plats, men också för att köpa med hem för lite kvällsmat. Vi träffade bland annat på vår granne där i kön, Fabiola, som hade åkt från El Pinar för att få sig några empanadas ”para llevar”. Att ta med. Då förstår man att dom är goda. Och billiga. 1,80 euro styck. Och vinet till är nästan gratis det med.
Efter nästan sju år på ön så har vi nu gjort något som vi ofta har tänkt, men aldrig bestämt oss för att verkligen genomföra. Vi hyrde in oss på det lilla blå budgethotellet ”Sur Restinga” över några nätter. Vi ville se hur det var nere i den lilla fiskebyn på kvällen.
Det var inte hela orsaken, det var också så att vi behövde kickstarta igång vårt skrivande igen efter juluppehållet. Så vi drog ner, checkade in och skrev på dagarna. Åja, vi badade och solade en del också, det var varmt och skönt och nära. Jag gick till och med upp och svepte om mig en handduk direkt på morgonen, gick dom tio stegen ner till stenstegen som leder ner i havet och tog mig ett morgondopp. Härligt och annorlunda – uppe hos oss i bergen så tar det lite längre tid att få upp värmen på morgonkvisten.
Så kom kvällen. Det var fortfarande lugnt och många av restaurangerna har inte kommit igång efter julhelgen. Men uppe i en gränd hittade vi Casa Juan. Vi hade hört att det var lite dyrare än vad som är vanligt här på ön, men att det också var lite annorlunda mat.
Det fanns fem utebord i grändens sluttning utanför restaurangen. Vi slog oss ner. Snabbt kom det fram en servitris och frågade om vi ville äta. På menyn kunde vi hitta en hel del rätter som man inte vanligtvis hittar här, men också fina fiskrätter med dom traditionella musslorna Lapas och dagsfångad fisk.
Jag beställde en ceviche gjord på vit peto. Mannen min var köttsugen och tog in revbensjäll. Vi hittade också ett fint Hierrovin som vi aldrig hade druckigt och som var otroligt gott. Och vackert. Både till färgen och på etiketten.
Som traditionen bjuder här kom det lite bröd och röra före maten. Men även det var unikt och, jag skulle säga, riktigt gott. Istället för den vanliga baguetten så kom det ett lite mörkare bondbröd och tre helt egna röror. Upplagda på ett vackert stenfat.
När sedan maten kom in var den perfekt. Fisken var lagom syrlig och fräsch medan revbenspjället var lagom sött och runt. Så nöjda. Vi såg att restaurangen hade fått en del utmärkelser, bland annat från Rapsolguiden som är en spansk turistguide.
Och inte var det så dyrt heller. Vi betalade drygt 30 euro för hela kalaset.
Hit går vi igen om vi får för oss att ta en eller två nätter till nere vid havet.
Jag vet att jag har nämnt det tidigare, men jag vill skriva lite till om det. Fenomenet – eller artigheten – att alla hälsar på varandra här på ön. Det gäller på hela ön och jag vill påstå att även de som är turister här smittas av den här fina vanan. Oavsett varifrån man kommer i världen så tittar man varandra i ögonen när man möts, man hälsar på spanska och man ler.
”Hola!” ”Buenas!”
Det första betyder typ hej, det andra kanske lite mer som ett positivt hej. Tyskar som möter engelsmän, svenskar som möter holländare, italienare som möter fransmän. Alla hälsar vi med hola eller buenas. Ibland kläms det till med Buen día eller Buenos días. Eller allt i en harang. Hola, bueno días. Här är det inte det som är noga, inte hur mycket klockan är och om man ska säga hej på dagtid, eftermiddag eller kväll. Det viktiga är Att man säger hej. Det är trevligt.
När jag har varit här i flera veckor och kommer hem så märker jag att jag ler och morsar på folk som jag möter på stora ICA i Uppsala, på macken eller var som. Dom ser för det mesta lite undrande ut, men dom flesta hälsar lite mumlande tillbaka i alla fall. Kanske tänker dom att vem är det där? Det måste vara någon jag har träffat? Men nej, det behöver det inte vara. Jag tror att vi alla skulle må så mycket bättre och känna oss så mycket mer sedda om vi kostade på oss ett hej när vi möter någon. Det finns en aspekt till, när man är den som levererar det där hejet och ser 1) först förvåningen i den andras ögon, 2) sen hör det trevande svaret för att sedan 3) se den lilla glimten av glädje i den mötandes blick, då blir man själv glad.
På den skola där jag jobbar som rektor har vi ibland ”HEJ – kampanjer” där vi liksom uppmuntrar och påminner varandra att det där hejet är viktigt. Men varför inte starta upp en sjudundrandes HEJ-rörelse i hela landet, i hela världen?
Hur fint och mysigt vi än har det här så ligger en skugga över allt. Det handlar om hur världen brinner, om hur krig lemlästar, både civila och de människor som är tvungna att kriga och det handlar om vilka möjligheter olika människor har att kunna styra och välja sina liv. Det går liksom inte att bortse från att vi, jag, vann högsta vinsten när jag föddes vit i ett rikt land av friska och välmående föräldrar. Med hus, bil, jobb och kycklinggryta på lördagar. Jag är tacksam över det samtidigt som jag inte ser det som en självklarhet. Och jag kan inte förstå att någon människa därute i världen kan anse att just de har gjort sig förtjänta av det. Man bara föds in i det. Lucky me liksom. Så lite ödmjukhet och försök till förståelse för alla de som inte har samma tur vore värdigt.
Jag blir också förvånad när jag hör att folk säger: ”Vi kan inte ta emot fler, det finns inte plats.” Som om vi som är på ett ställe har mer rätt att ta det området i besittning. Bara för att vi råkade födas här. Eller hade råd att köpa oss ett hus här.
Varför blir det ett blogginlägg om det här? Jo, dels för att nyheterna hela tiden rapporterar om de krig, den terror och den utrensning som förekommer i delar av världen, dels utifrån att El Hierro och de andra öarna är det första stoppet för människor som behöver fly för sina liv från tex Senegal. Efter flera dygn på havet som kan vara så mörkt och stormigt i öppna stora kanotbåtar, cayucos, kommer de. Om de kommer. En hel del båtar hittas övergivna mitt bland Atlantens vågor. Inga människor kvar.
De som ändå har turen att nå sitt mål blir bogserade in till hamnen av kustbevakningen. Röda korset har nuförtiden ett stationärt tält på piren eftersom det kommer så många båtar med medfarna mestadels män. Men även en och annan kvinna. Några minderåriga. Ambulanserna står väntande för att snabbt kunna åka till sjukhuset om någon behöver, volontärerna från Röda korset har sin skyddsutrustning på sig, delar ut filtar och vatten till alla innan det bestäms vart de ska ta vägen. De yngre stannar på ön, de lite äldre får fortsätta sin resa till någon av de större öarna och fastlandet. Vad händer där? Ingen aning.
Det som ändå känns bra mitt i allt är detta; att människor som tar sig hit blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Respektfullt, det handlar inte om volymer eller antal. Det handlar om just människor. Som du och jag, men som inte hade turen att födas på ett rikt och tryggt ställe i världen.
Glöm inte det.
För att citera El Pinars egen naturälskande profil, El Mencey de Tecorón. ”Låt oss inte förlora mänskligheten, som är det enda som skiljer oss från djur”.
Huset vid världens ände 