Örter och kryddor

Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.

Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer.
I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!

Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!

På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.

Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…

Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!

El Garoé – trädet som räddat liv.

Det finns en hel del historier om vad som har hänt på den här ön, hur folk har överlevt och kunnat kommunicera med varandra mellan bergstopparna.

Just berättelsen om Garoéträdet är speciell därför att den dels innehåller det livsnödvändiga elementet vatten, dels känns rimlig efter att man har varit här på ön och har fått uppleva den fuktiga och nästan drypande skogen. Garoé betyder också flod eller sjö på berberspråk.

Det sägs att det här mycket speciella trädet kunde samla ihop vatten med sina blad så att det räckte till att försörja invånarna på ön. En sådan sak kan möjliggöras tack vare det horisontella regnet som kan uppstå här på El Hierro. Det är en blandning av att du befinner dig mitt i det fuktiga regnmolnet och vindarna som driver regndropparna i sidled.
Självklart dyrkades trädet av dåtidens invånare ”bimbacherna” och blev heligt just tack vare förmågan att hålla människorna vid liv.

Sedan en tid tillbaka har ön dessutom tagit fram två monument, skapade av Heriberto Domínguez Rivero, professor vid konstskolan på Gran Canaria, som är en tolkning av Garoéträdet. Dessa finns att se vid rondellen från Valverde till Mocanal och vid en av rastplatserna ner mot flygplatsen och lyser på kvällarna av ledljus som laddas upp av solen.

På 1600-talet bröts originalträdet av en ovanligt hård storm och det dröjde ända fram till 1949 innan det ersattes med det nuvarande träd som finns planterat mellan några bergsväggar på en plats som heter Tigulahe, strax utanför San Andrés.

Bredvid trädet finns det ett litet center där man kan läsa mer om historien bakom det här heliga trädet. Dessutom kan man vandra på Garoéträdets egna vandringsled som heter ”Ruta del Agua”. Leden är 16 kilometer lång, den både startar och avslutas i San Andrés och skapades för att hylla det livgivande trädet samtidigt som man som vandrare under vägens gång får lära sig om vattnets historia på ön.

För det fanns en tid då det inte alls var självklart med dricksvatten här. När vi var på öns vinmuseum härom året så berättades det där att det vatten som fanns en gång i tiden fick gå till djuren – människorna fick hålla till godo med just det – vinet som tillverkades på ön.

Det gäller att prioritera.

Gott Nytt År!

Vi räknade ut att det är vårt femte nyår här i huset. Vi har firat med min mamma här på plats, ett år var en av sönerna här och åt hummer med min man medan jag själv låg med ryggskott och tre av gångerna har vi varit ensamma och stått ute på terrassen och följt fyrverkerierna på himlen. Fyrverkerierna som för övrigt också har skiftat i antal och storlek från år till år. Förra året ville det aldrig ta slut, medan det i år var lite smällar uppe i Las Casas.

I år hade vi tre tidszoner att hålla reda på. Ena sonen och hans familj firade i Finland och på deras tolvslag så var klockan bara 22.00 här. Resten som befann sig i Sverige skålade vi med 23.00 för att slutligen orka knäcka en liten miniflaska med bubbel till vårt eget tolvslag.

Det känns så otroligt härligt att kunna skåla in det nya året med vetskapen om att vi har nio orörda veckor här framför oss. Veckor som vi ska ägna åt varandra, åt att vandra och promenera, bada och snorkla i havet, åka runt och upptäcka ännu fler ställen på den här magiska ön. Det är konstigt att det fortfarande uppenbarar sig nya ställen att hisnas över trots att den här lilla jordnöten är så liten.

Nästa år kommer vår bok ut. Huset vid världens ände. Den utspelar sig här på El Hierro. Vi startade vårt gemensamma bokprojekt när vi var här på vår första långledighet 2020. Boken är en relationsroman om påhittade karaktärer men som samtidigt har kommit till utifrån inspiration från alla möten och personer vi har snappat upp under dom veckor och månader vi har varit här.
Det är så fint att vi även under månaderna som vi är hemma i Sverige kan krypa upp i fåtöljerna, tända en brasa och förflytta oss hit till ön. Bara genom att skriva oss hit. Att bli Lisa, Luca, Juan och Mia och alla dom andra som ryms i boken. Det blir som att kunna vara här även när vi är där!
Så nu håller vi på med uppföljaren, för det här konceptet kom för att stanna! Om ni vill följa vårt bokprojekt så finns vi på Insta som @sofi_och_tomas_bokprojekt.

Så välkommen 2023 – jag tror att det blir ett bra och spännande år. Och för världen hoppas jag att året kommer att innehålla mer av ingredienserna medmänsklighet, solidaritet, kärlek, tolerans, jämlikhet och fred. För alla.

Gott Nytt År!

Citroner – Limones 🍋💛🍋

Första gången vi gick omkring här i vår trädgård så var det som julafton! Så många fina växter som omgärdade vår stenlagda terrass. Lavendelbuskar, fetbladiga rosa och gula blommor som kröp över muren, Margeriter, olika stora och små suckulenter, vårt fina mandelträd i mitten, pelargoner i alla färger från ljusrosa till lila, liljor och en massa annat som vi inte visste namnen på. Vi hade också en stor dadelpalm och i skuggan av det växte rosmarin, druvor och ett citronträd.

Just citronträdet har jag jobbat en del med. Jag upptäckte att det var en massa ullöss på det så de första åren ägnade jag dagar åt att tvätta bladen, plocka alla vita lösskapslar och mosa mellan fingrarna och spraya med något såpliknande som jag hade lyckats få av en granne som hade köpt det på Teneriffa. Vi trimmade palmen varje gång vi var här för att citronträdet skulle få mer luft och mer sol.

Vi har också en bokashi här som vi försöker blanda upp den speciella vulkanjorden med. Det går så där, men skam den som ger sig.

Jag har googlat och flera gånger har jag tänkt att jag ska köpa den glupska brunaktiga nyckelpigan Ullus som tydligen ska vara en bra biologisk bekämpare. Men varje gång tvekar jag…kanske det inte är bra att beställa och tänka att posten ska leverera ända till El Hierro? Levande djur liksom? Och att ta dom i handbagaget verkar inte heller så bra…

När vi nu kom ner efter nästan åtta månader så hör och häpna! Det var fler citroner än vi någonsin har haft på trädet! Stora och små, mogna men ännu fler som kommer tids nog! Jag är så glad att allt jobb verkar ha givit lite utdelning till slut.

Jag älskar citroner! Jag använder dom i det kalla vattnet som jag måste dricka massor av, jag kokar te på citron och ingefära, jag marinerar fläskkotletterna i citron och rosmarin innan dom läggs på grillen, jag använder det som smaksättare i nästan all sallad och så mycket mer.

Den här gången har jag tagit med en liten flaska med Neemolja. Jag har också lyckats transportera hit såpa från Sverige som har en annan doft så jag inbillar mig att den är mer verksam. Så nu har jag sprayat både träden och mig (det blir lätt så när man sprayar uppåt 😊) och i eftermiddag kommer också en speciell palmröjare, för nu är palmen så hög och full av dadelklasar så vi inte klarar av att tämja den själva längre!

Ännu mer solljus alltså till alla dom citroner som kämpar på 🍋💛🍋!

Fåglar.

Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.

Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.

Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…

Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.

Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.

Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.

Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.

När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.

Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.

Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.

Horisonten

När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.

När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter:
”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”

Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.

Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.

Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.

Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!

Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne.
Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.

Det är alltid bra att ha matsäck med sig, utifall att!

Efter våra år här på ön har vi lärt oss att alltid ha både badkläder och tjocktröjor med oss om vi åker någonstans. Det kan vara dimmigt, kallt och väder i stil med den skotska slätten på ett ställe medan det kan vara trettio grader varmt och strålande sol på ett annat. Samtidigt. Det är liksom en av alla tjusningar med den här lilla ön.

Det vi också har lärt oss är att man aldrig kan räkna med att det finns en öppen restaurang dit man kommer. Även om den brukar vara öppen och även om den borde vara öppen.

Nej då.

Ägarna kan ha dragit på semester och kommer tillbaka…någon gång. Det kan också vara lite renoveringar som gör så att stället håller stängt på obestämd tid. Ganska ofta vet man inte alls varför det är stängt, men stängt är det. Och ingen skylt om när det öppnar igen. Om dom öppnar igen.

En julafton hade vi specifikt frågat en restaurang om vi kunde komma och äta på kvällen, vi trodde att vi hade bokat ett bord. Men när vi kom dit var hela stället mörkt och tillbommat. Antagligen var det inte så många gäster där den kvällen, så det var inte lönt att hålla öppet. Det var inte så noga.

Samtidigt så hoppas jag att dom som skulle ha jobbat den där kvällen i stället fick fira jul med sin familj (eller här blir det lite dan före dan den 24 december). Efter flera timmars promenad i kolmörker runt till alla byns fyra restauranger så var varsin öl det enda vi hade fått i oss uppe vid Mentideron på torget, som strax skulle slå igen för kvällen. Motion fick vi, och vi hade ändå lite smått och gott hemma i kylen så det gick ingen nöd på oss.

Men nu förtiden tar vi inte bara med oss alla olika versioner av kläder – vi tar också alltid med oss matsäck, åtminstone något litet om vi står där utan matställe!

”Hierro” – en serie för oss som längtar.

I några år har vi på olika ställen på ön sett stora skyltar med bilder från en film, eller kanske en serie. Det har kommit fler och fler varje gång vi har besökt El Hierro, nere i Tacorón såg vi den först. Det var foton och QR-koder, och mitt bland skådespelarna såg vi…Matias Varela. En svensk skådis!?!

Jag försökte söka för att hitta ett sätt att kunna se filmen eller serien som var inspelad på El Hierro – på vår ö! Men det gick inte. Jag frågade runt och fick veta att den fanns att strömma i Spanien, Tyskland och Frankrike. Men inte i Sverige.
Så himla frustrerande. Jag tänkte till och med att jag skulle kontakta Matias Varela för att fråga om han kunde fixa något till mig 😊!

En dag när vi gick förbi vårt torg som ligger precis vid kyrkan i El Pinar var det värsta draget där. Man kan väl säga att det inte hör till vanligheten. Men nu var det dans på torget, det var musik och det var filmkameror och strålkastare runt om den lilla plazan. På stapplande äkta spanskengelska frågade vi vad som hände och fick reda på att det var filminspelning. Såklart blev vi nyfikna.

Så för några veckor sedan hörde en vän av sig till mig, hon och hennes man har varit och hälsat på oss här i huset vid världens ände. Hon skrev ett meddelande om att nu! Nu fanns serien ”Hierro” på en strömningstjänst i Sverige!

Vi började se den samma kväll. Dom första avsnitten kunde vi inte koncentrera oss på handlingen utan var helt upptagna av att förstå var det hela utspelade sig. Vi satt hela tiden och kommenterade.

”Åh, den fina kyrkan…”

”Men, är inte det där huset i La Caleta? Där Diaz bor?”

” Bananplantaget – kan det vara det där stora som man ser när man åker ner mot Tacorón, eller är det på Fronterasidan?”

När det var filmat från luften försökte vi räkna ut vilka vägar bilarna åkte på, vilka stup människorna klättrade uppför, osv.

Det slutade med att vi fick se om dom där första avsnitten, vi hade helt tappat tråden.

Förutom att det var helt ljuvligt att få befinna sig på ön igen, trots att vi var hemma i Sverige, så var handlingen spännande och bra. Det var trovärdigt och det var egensinnigt, det var starka kvinnor och det var en blandning mellan karghet och värme. Skådespelarna var sina karaktärer, t o m Matias Varela visade sig var ett riktigt rövhål. Och spanskt dessutom. Hua.

Se den – oavsett om du har varit på El Hierro, om du drömmer om att komma till El Hierro eller om du inte ens vet vart El Hierro ligger.

Det är helt enkelt en bra serie och nu hoppas vi på fler säsonger.

Konst som i streetart

På El Hierro pågår det ständiga arbeten där olika människor, såväl grovarbetande byggare, murare och trädgårdskunniga som metall- och bildkonstnärer gör sitt för att ön ska bli ännu vackrare. Under dom senare åren har muralmålningar, eller streetart, blommat ut på olika håll. Speciellt på många stora väggytor i La Restinga men också i El Pinar och Valverde.
En del av målningarna bär på tydliga budskap, jag har lagt ut foton tidigare på hur man vill stärka upp medvetenheten kring hur vi håller på att förstöra havet med föroreningar och plast. Andra tror jag är till för att vi som betraktare ska bli glada och få lite kulturboost. Men jag kan alltid fundera på, och tänka kring, på vilket sätt olika målningar berör just mig.

Jag tycker om att det satsas på olika konstnärer, alla med sin specifika stil. Ofta är det starka färger och du hittar berättelser i målningarna på något vis. Det kan handla om naturen i form av berg och vulkanutbrott, havet med olika fiskar eller fåglar som är speciella för ön.

En del, som trappan i Valverde, sänder viktiga och starka budskap om att kärlek inte ska innehålla våld, den ska vara trygg och för dig. Är den våldsam så står också nödnumret som du ska ringa för att få hjälp. Jag vet att det finns en form av kvinnojour i Valverde, kanske själva kontoret ligger här? Det känns troligt.

I El Pinar, precis vid samhällets Terencio (supermarcadon), finns en fantastiskt vacker målning på hela ön där det återfinns en del visselpratande herreños på den målade kartan. Visselspråket, Silbo Gomero, som uppfanns av dom första invånarna som bodde på öarna, guancherna, för att människorna här skulle kunna kommunicera över berg och dalar. Språket överfördes från generation till generation och för att bekräfta det kulturella värde det här speciella språket har förklarade UNESCO det för en del av mänsklighetens immateriella kulturarv 2009.

Att även dom stela och annars tråkiga enfärgade väggarna får liv på El Hierro känns som något som går helt i linje med allt annat på ön.
Det värnas om, det pysslas med och det tas om hand om.

Bara det är vackert i sig.