Ledigt betyder fiesta

I mitt förra inlägg kanske det lät som om jag på något vis inte uppskattar att ha folk omkring mig, men så är det inte. Bara lite ovant just när vi är på den här ön.
Men likväl är det helt fantastiskt att få ta del av den härliga gemenskapen som frodas här. Ett exempel är när vi sitter där med vår iordninggjorda, kanske lite tråkiga, matsäck på badplatsen och familjen dundrar in. La familia. Eller ska vi kalla dom El Hierro-släkten?
Det är mormor och morfar, farmor och farfar, barn och ungdomar i alla åldrar, några mittemellan och lite annat löst folk. Flickvänner och pojkvänner. Vänner över lag.
Man kopplar in det medhavda jättetunga elverket som bara har en funktion; att försörja musikmaskinen med energi. Själva elverket dundrar ganska friskt så därför behöver man spela musiken på väldigt hög volym för att överrösta dunkandet från själva källan…ja, ni förstår. Men glatt är det. Musiken som spelas är spansk. Inga hitlåtar utan musik som även dom lite äldre kan tänka sig en salsa till mellan eldningen och badandet.
Och ved finns det. Stora klabbar som det tar timmar att bränna ner till en bra glöd. Men tid finns. Under de här timmarna så badas det, det fiskas, det skrattas och det diskuteras. Och det skälls. Mormor drar upp femåringen från badet samtidigt som vi här kan förstå att femåringen har gått över någon gräns. Inte helt klart för oss vad det kan röra sig om. Farmor och farfar sätter på sig cyklopen och simmar ut och snorklar. Pappan och mamman dukar upp tusen paket med kött och korvar. Dom har tom med sig små espressobryggare (och sådana där små kaffekoppar lagom stora till en cortado) som dom ställer på gallret över elden. Nu fiskar femåringen med morfar. Ungdomarna skrattar, kastar varandra i havet och ockuperar bryggan. Men när vi tar mod till oss och kryssar oss fram till badstegen mumlande ”pardon” så flyttar alla sig artigt så vi kan bada. Likadant när vi ska klättra upp för stegen. Det är som osynliga små signaler som säger ”akta er och släpp fram tanten”. Tanten är alltså jag.

Det här kan man uppleva lite då och då här. Nästan alla badplatser är utrustade med stora och gedigna grillplatser, det finns alltid torr ved (läs klampar) att elda med och borden är under tak så man kan sitta där och äta i skuggan. Nu på sommaren i hettan är det väldigt uppskattat. Varje helg och speciellt när det är någon högtid eller semester så kommer dom. Familjerna.

Det är fint, det är levande, det är härligt. Livet som pågår med många generationer.

Småskaligheten

När vi köpte vårt hus så var en av sakerna vi fastnade för att det var omnämnt som ”Huset vid världens ände” i annonsen. Det var så fantastiskt när vi kom hit och fann att det var så genuint, inte alls många turister och dom som fanns var spanjorer eller tyskar. Här på vår sida var det definitivt inte många att skryta med. När jag var här ett par veckor med mina vänner Eva och Helena i oktober så sa dom efter några dagar; ”Det är som om apokalypsen har varit här, inte en människa någonstans!” Det var ju inte helt sant så klart, en och annan bybo träffade vi ju och en och annan bil såg vi ju på gatorna. Men känslan var så – här var vi typ ensamma.

Nu när vi är här, det är sommar och juli, är vi smått förvånade över att det är så mycket folk på ön! Vi försöker gå till våra favoritrestauranger och våra favoritbadplatser, men det är tjockt med folk överallt. Det är kö för att få ett bord, det finns inte plats att lägga ut sin handduk på stenläggningarna i Tacorón och alla parkeringsplatser är fulla. Nu ska man ju komma ihåg att allt är småskaligt här, för normalt är det inte mycket folk på ön. Dessutom har ju alla restauranger som ändå klarat sig över pandemin varit tvungna att ta bort hälften av alla bord osv.

Men. Likafullt så hittar vi ödsliga små smultronställen. I Restinga så finns en liten strand utanför strandpromenaden och den centrala bryggan, där är vi i stort sett ensamma. Förklaringen till det kan vara att inte så många andra vet att den finns, den är ganska ny. Den är nybyggd och så fint iordninggjord med pergolor och grillplatser, sand att ligga på och en lång brygga ut i havet.
Även i Tamaduste finns det plats. Här kommer liksom dom boende ner och sitter i trappen ner till havet, simmar en stund, ”sitter” i havet och tjattrat med varandra för att sedan återvända till sina hem. Det är bara vi och ett par andra små sällskap som slår dagsläger med filtar och matsäck. Och här finns det många små plattformar att vara på. Ställen att ligga i solen, sitta i skuggan och läsa och skriva, dricka något kallt och äta sin matsäck. Och om det är blåsigt så finns ju alltid La Caleta. Här hittar du alltid en plats och här kan du också simma och svalka dig i saltvattenspoolerna, även om havet är upproriskt och för tufft att bada i. Så ställen finns.
Men visst känns det konstigt att behöva vända för att det är fullt där vi har planerat att vara – när man är van vid att känslan på El Hierro mer liknar postapokalypsen?

Havet

När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.

I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.

Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.

I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!

En dag på sjön (eller havet närmare bestämt)

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta. Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.

Livets dryck

Det fanns en tid då människorna på El Hierro bara drack vin, det lilla vatten som fanns måste absolut gå till djuren. Det var alltså en enorm brist på dricksvatten på ön. Idag har man löst detta med finurliga och uttänkta sätt för att både samla, rena och bevara vatten så det räcker till såväl hushållen, odlingarna, till djuren och för att använda som reservenergi. Men detta, om just energin, det blir ett annat inlägg.

Idag på El Hierro vet man inte att det är hippt med naturviner ute i den stora världen. Här odlar man som man alltid har gjort sina druvor på dom små knotiga, sega vinstockarna. Här producerar man (kanske ofrivilligt) bara naturvin. Inga onödiga tillsatser, härligt svaveldoftande och småskalig tillverkning.
Eftersom ön är en toppig vulkanö bestående av mestadels branter så byggs det upp otroliga odlingsterasser, som hyllor som hålls på plats av brutna vulkanstenar. När det är dags att skörda så handplockas druvorna i stora kärl. Antingen körs dom efter det till den kooperativägda vintillverkaren i Frontera, eller så har vinbonden en egen liten bodega i ett stenhus på tomten.

Förr trampades vinet i stora kärl, det skulle vara bara fötter och det gick åt många dyrbara timmar för detta trampande. Man samlade ofta sin släkt och sina vänner, tvättade fötterna och hoppade i druvmoset. Där fick man stå och stampa, sjunga och umgås. Länge. Med druvmoset upp över knäna.

Nästa steg i utvecklingen var vinpressen. Det var som en stor träskruv, en träbalk med en tjock skruv i. Den skruvades med mans- (kvinno- ?) kraft. Samtidigt som man skruvade på ena sidan så pressades druvorna på den andra sidan. Effektivt och relativt snabbt.

Nu för tiden används lite modernare vinpressar. Däremot kan du se dessa grova stockar lite här och där inne på gårdarna när du promenerar runt i byarna.

Det finns några olika vintillverkare på El Hierro, tyvärr färre nu än för några år sedan. En del av dom större tillverkarna har flyttat sin produktion till andra öar, men eftersom vinstockarna på Hierro är så speciella så har dom försökt ympa in dessa vinstockar till odlingarna på tex Teneriffa. Det blir så klart inte samma sak. Glädjande nog ser vi att det planteras nya vinplantor på dom odlingarna som för några år sedan lades ner, så vi har stora förhoppningar på en vinexplosion här på ön om några år!

När vi är här föredrar vi dom lokalt producerade vinerna som tex Fronteravinerna (finns många olika), Los Lomos och Padrón. Goda viner. På lite närmare håll har vi både vår granne Martin som producerar vin för husbehov (vilket innefattar några flaskor gott vin till oss också) och den lilla bodegan Elysar som ligger ett par hundra meter från oss. När vi är här åker vi alltid ner till den bodegan och köper upp oss på någon kartong med flaskor. Både vino tinto och vino blanco. Smaken varierar lite från det ena året till den andra – det är väl också lite typiskt? Allt beror på hur mycket regn som kommit eller om det varit varmt eller ovanligt kallt. Vi tycker om det.

Om man är nyfiken på att smaka lite ”hemtrampat” vin, så har nästan alla barer och restauranger ett vino de pata. Det är deras egna vin, man får det i små glas och färgen är lite brunaktig. ”Ibland odrickbart, men alltid intressant!” som en av våra ö-vänner beskrev det. Så prova vet jag. Men när det är dags att ta ett glas till maten skulle jag rekommendera att välja något annat 😁🍷!

Om man vill veta mer om öns viner, dom olika bodegorna och historierna bakom dessa så kan man besöka vinmuseet som ligger på Fronterasidan. Det är klart värt ett besök som också innefattar en vinprovning av några goda viner från kooperativet som ligger just där – i Frontera.

Mandlar och mandelträd

Några veckor om året är El Hierro rosa. Åtminstone på den sidan där vi bor, runt El Pinar. Det här har vi hört talas om under alla år vi har haft vårt hus här, och sanningen att säga så fanns det ett kort på vårt hus i säljannonsen där det lilla mandelträdet på terrassen var helt översköljt av rosa mandelblommor. Och vi blev helt sålda.

I år är första gången som vi har lyckats vara lediga och kunna vara här just under perioden för mandelträdens blommande. Som vi väntade! Det var ju ovanligt kallt i år så vi befarade att inte blommorna skulle hinna komma innan det var dags för oss att åka hem igen, men oj. Som tur var hade vi fel där!

När vi såg den första blomman på ett träd i övre regionerna av El Pinar var vi tvungna att tvärbromsa bilen och ta tusen kort. Nära och på hela trädet. Så vackert! Så där höll vi på, varje dag var vi nyfikna på vad som hade hänt. Vi hade våra träd som vi följde från små knoppar, till lite mer öppna knoppar, till halvutslagna blommor och sist till att dessa skira och täta vitrosa blommor helt dominerade på trädet. Ön var verkligen helt rosa!

Vi fick lära oss att en del träd fick som lite vitrosa blommor och det betydde att mandlarna var riktigt söta på det trädet medan träden som var mer rosa hade en sort av mandlar som var mindre söta.

Och doften. Sött och friskt. Underbart. Kan det dofta rosa och vackert? Det här gör det.

Det hör till saken att när vi första gången hörde talas om El Hierro så försökte vi googla och leta information. Vad var det för ö? Vi hade varit på Gran Canaria, Lanzarote, Teneriffa, Fuerteventura. Vi visste om att vi hade La Palma och La Gomera (nu också La Graciosa) kvar att besöka men El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om!?

När vi hittade en film på UR om framtidens öar så blev vi så klart imponerade av det finurliga systemet med att använda vulkanerna till vattenbassänger där energi kan lagras men lika förundrade blev vi när en kamera svepte över ön från luften och där var områden som var helt rosaskimrande av blommande mandelträd. Så vackert!

Vill man pricka in den här rosa perioden så ska man satsa på att vara här under februari. Då får man vara med om hela processen av när träden går från att se i det närmaste döda ut till att helt vara utslagna med dom utsökta blommorna som växer direkt på grenarna. I massor! När blommorna har blommat klart blir mandelträden alldeles gröna och nästa led i processen börjar – mandeltillväxten.

På vår terrass har vi som sagt ett mandelträd som blommade ganska sent, men inget är som väntans tider. Den morgonen som vi stod nedanför trädet och spejade och faktiskt upptäckte att en knopp hade börjat öppna sig och vi kunde skönja en blomma…det var magiskt. En känsla som ytterligare förstärktes av att det mitt bland grenarna satt några små kanariefåglar och sjöng.

Nästan overkligt fint.

Quesadilla – en av öns goda specialiteter

I så gott som varje liten by finns det en liten fabrica de quesadilla. Och varje liten quesadillafabrik har sin speciella touch av smak. Eftersom det är en slags ostkaka så tänker jag att smaken helt beror på vilken ost man använder. Här på ön så är den färska, lokala osten nästan alltid gjord av en blandning av ko-, får- och getmjölk. Och det är den som används. Därför kan en quesadilla smaka mer eller mindre get, mer eller mindre får eller mer eller mindre ko. Vilken man föredrar handlar ju naturligtvis om vad man gillar för smaker. Vi har testat oss fram bland olika byars bakverk och kommit fram till vilken vår favorit är; det är den som är bakad i Guarazoca.

Förutom färsk ost så innehåller en quesadilla ägg, socker, mjöl, citron och anis. Konsistenten påminner lite om en mazarin och jag trodde länge att det skulle vara mandel i kakan eftersom mandlar också är en av öns naturliga produkter som växer i massor här. Men hur jag än letar och vem jag än frågar så…nej. Det ska inte vara några mandlar i en äkta quesadilla från El Hierro.

Däremot ska den göras på traditionellt vis i en vedeldad ugn. Det kan jag dock inte svära på att den alltid görs.

När vi har varit på andra kanariska öar och berättat att vi har hus på El Hierro så tänds alltid något kärleksfullt i ögonen på folk som bor på dom andra öarna. ” La bonita isla” kommer det alltid. Sedan halvstönas det frestat om både osten och vinet från ön, men kanske mest om just quesadillan. En del säger att dom ibland åker över bara för att köpa med sig några kartonger med bakverket hem.

En quesadilla avnjuts som en efterrätt. I mitt tycke är den lite mastig för det, men en liten bit orkar man nog. Bättre upp tycker jag att det är att kombinera den här kakan med vårt svenska goda begrepp fika; en bit quesadilla ihop men en kaffe på för- eller eftermiddagen.

Det bästa av två världar.

Att bara vara – det går också väldigt bra här

Ofta tar vi oss ner till havet och bara är. Det är en sådan lisa för själen att befinna sig på dom uppvärmda stenläggningarna, eller på dom doftande lite råa trädäcken som så fint har ordnats med på dom ställen där det går att ta sig ner till havet.

Vi packar med oss matsäck. Något enkelt bara; lite bröd, tonfisk, en tomat, en kall öl. Vi äter när vi blir sugna. Ingen stress, ingen tid att passa.
Bara värme och lugn.

Snorklarna har vi alltid med. Det går att ligga där och vara ett med undervattnets liv i timmar. Man glömmer bort sig, går helt upp i att fascineras av alla fiskar runt omkring. Det är stim av både små och stora fiskar, det är färgglada varelser och det är obestämda djur som nästan helt går ihop med stenar och rev på botten. Krabbor på botten som rör sig likt stora spindlar. Långa, spetsiga trumpetfiskar som ser ut som fantasidjur från en barnbok.
Bara det kristallklara havet, vågornas rullande och klappret av stenar som sveps med. Fram och tillbaka.

Vi kan vara tysta tillsammans. Det är en ynnest. Vi njuter av samma saker. Vi lyssnar på vågorna, känner doften av värme, av dom torra, grågröna växterna som växer utan näring i vulkanbergen, upplever saltet från havet som torkar på huden, tittar länge på ödlornas skådespel när dom vispar in och ut bland skrevorna.
Bara den vidsträckta blå oändligheten och horisonten på ena sidan. På den andra dom massiva bergen i alla nyanser av jordfärger.

Att bara vara där, med sin stråhatt över ansiktet så skuggan från solen lite lagom tar sig in och smeker kinderna. Det är livet det.

Calima

Lite då och då när man är här på någon av Kanarieöarna så får man vara med om Calimavindar. Det är varma och kraftfulla vindar som kommer från Sahara. Temperaturerna stiger, grejer blåser omkull mer än vanligt och sikten blir närapå obefintlig. Vinden tar med sig små, små partiklar av damm och sand från Nordafrika som letar sig in i alla små skrymslen, det känns lite när man andas och även i vanliga tider utan Coronan så föredrar man att bära munskydd.

När vi kom till bilen i morse så var vindrutan helt täckt av dessa partiklar, lite likt som när vi har väldigt mycket pollen i luften hemma i Sverige.

Dom här vindarna uppstår flera gånger om året, men mest vintertid. Det kan vara riktigt besvärligt. Förra våren, 2020, ställdes flyg in flera dagar och det var hälsovådligt att vistas ute.

Det är en märklig känsla; ön som brukar vara färgsprakande och kristallklar nu på våren uppträder istället genom ett sepiafilter, allt är så där gammeldags brunt. Det är som att gå från en färgfilm till svartvitt – det är kul ibland.
Men man föredrar den där färgfilmen.

Pozo de las Calcosas

På norra sidan av ön ligger Pozo de las Calcosas. Det är ett gammalt fiskeläger som idag mest tjänar som sommarbostäder till folk som bor antingen på andra ställen på El Hierro eller på någon av dom andra kanarieöarna.

Byn ligger långt nedanför allt vad bilvägar heter; för att komma dit måste man gå nedför en slingring stenbelagd stig som ibland går ganska brant nedför och på andra ställen består av trappsteg. Vi tar det ganska försiktigt när vi tar oss till byn. Uppifrån ser man mest en massa tak som är byggda av torkade palmblad. Det är som ett jytter av palmblad, man kan inte riktigt se var dom olika små husen börjar och slutar. Små, smala stigar slingrar sig mellan dessa tak likt långa, tunna ormar. Där finns också en stor naturpool som fylls och töms av det skummande havsvattnet i samma takt som tidvattnet.

Två saker slår mig när vi väl har kommit ner till byn Pozo de las Calcosas.
Det första är lugnet och tystnaden. Det känns nästan som om byn är ödelagt, lite spöklikt tom. Men när jag har stått stilla en stund ser jag några fiskare som kameleontiskt nästan är osynliga där dom sitter bland klipporna med sina långa fiskespön. Och när jag har gått lite på dom slingrande stigarna så stöter jag på en och annan människa. Tex en äldre krum man, som håller på att renovera ett litet hus. Där står han med massa cementsäckar, stora kar att blanda i, massa verktyg, reglar, brädor…på knacklig spanska frågar jag om han får dit sina saker till bygget med båt?
”No, no” Han skrattar lite åt mig. ”Llevo todo lo que necesito”. Jaha. Jag hade fullt sjå att ta mig själv nedför den branta vägen men den här lilla böjda farbrorn, han bär ned allt han behöver; tunga cement- och sandsäckar, brädor till ett helt hus och förmodligen stora dunkar med vatten också. Som både ska räcka till att blanda cement med och till att dricka.
Så olika kan det vara.

Det andra som slår mig är hur vackra alla byggnader är. Hur fantasifullt och estetiskt man har använt naturmaterial för både funktion och för att pynta husen. Som en helt fantastisk trappa där varje trappsteg är klätt med snäckskal. Eller dörrar som är byggda av välslipade och lena stycken av drivved. Vackert.

Jag läste om en konstnär, Rubén Armiche, som för några år sedan gjorde en Neptunskulptur där i Pozo de las Calcosas. Den var stor och vad jag förtår så uppkom idén till den här skulpturen av den lilla byns svårighet att transportera bort skrymmande avfall. Rubén, som själv är från Gran Canaria men som har varit mycket i byn sommartid, involverade grannarna och tillverkade denna jättelika Neptun av sopor som kläddes med potatissäckar och cement. Alla bidrog. Den var stor. Bara i huvudet fick det plats fyra uttjänta kylskåp. Idag ser man inte så mycket av den här skulpturen i Pozo de las Calcosas, men jag har hört att den vita stora pjäsen till skulptur som finns på vägen mellan flygplatsen och öns huvudstad Valverde är byggd på samma principer.

Tanken är god tycker jag; att omvandla och ta till vara på saker som ses som sopor och göra något vackert av det. Men vad händer när konstverken i sig börjar vittra sönder? Vem tar hand om resterna av detta? Blir det här endast ett sätt att skjuta på förödelsen? Om än ett vackert sådant?

Bara en tanke.