Prideveckan

En vecka om året så frodas andra slags färger på El Hierro. Det är inte i första hand blommor, nyanser i naturen eller dom sydamerikanska husfärgerna som utmärker sig. Det är regnbågens färger; rött, oranget, gult, grönt, blått, indigo och lila. Det svajar små och stora flaggspel kors och tvärs över gatorna, där är flaggor utanför varje butik och varje restaurang i allsköns färger, det är kärlek, det är kultur och det är glädje. Det är prideveckan. Eller LGTBI som man översätter HBTQ med.

Vi har ett torg som i all sin enkelhet utgör en central plats här i El Pinar. Torget omgärdas av murar/ väggar, det finns lite bänkar och några bord med stolar som tillhör barerna som ligger bredvid. När det är Pridevecka så kläs murarna med bilder som uppmuntrar till tolerans och kärlek mellan människor.

Vi hade väl förstått att det kunde vara lite festligheter med musik och dans den här veckan, men vi utgick från att detta var förlagt till La Restinga som vi har uppfattat är den mest ”hålligångiga” byn på ön.

Döm om vår förvåning när vi insåg att hela vårt lilla torg den här sommarkvällen ställdes i ordning för ett storslaget uppträdande med i Spanien kända dragartister. Ett helt gäng. Dessutom var där bord uppställda där man kunde köpa drinkar i plastmuggar, det var kulörta lampor och gatan var avstängd från biltrafik.
Och det fina var att alla, med betoning på alla, invånare i El Pinar var där. Där var gamla, där var unga, där var barn. Där var dom som hade funktionsvariationer och där var människor som i vanliga fall sitter hemma och är ganska ensamma. Alla var där. Och alla skrattade, pratade, dansade.
El Pinars borgmästare satt på första raden; en man i övre medelåldern med lite grånat hår och brun kavaj. Efter mycket dans, glitter, musik, peruker, stringkalsonger och enorma platåstövlar uppe på scenen så ställde han sig upp och greppade micken. Då blev det lite allvarligt. Han pratade om allas rätt att älska. Och att bli älskad. Att få lov att älska vem som helst och att få lov att bli älskad av vem som helst. Det var ett stort ögonblick. Det var fint.

Sedan satte han sig ner igen, partyt fortsatte med salsadans, småungar som jagade dragartisterna för att få en autograf och vuxna som ville bli fotade tillsammans med artisterna. Ölen flödade, natten var varm, svetten dröp från alla som dansade och det var som en minifestival som höll på till sent på natten.

Men det blev så tydligt; ord är viktiga. Och när människor med inflytande och tyngd klär ett förhållningssätt i ord – då kan det landa väldigt rätt. Det gjorde det den här kvällen på det lilla torget i vår by.

Sista dansen?

Skogen

Eftersom ön El Hierro är en liten, men väldigt toppig och hög ö, så finns det många klimatzoner på ön. Börjar man vid havet i tex La Restinga så åker man genom ett landskap som bara består av torkad lava som deg som runnit ut från bakskålar, olika små trotsiga växter som klarar sig av ingenting och berg av sand i olika färger. Det är rött, brunt, svart. Kargt och oerhört vackert. Det är som en fjällplatå utan snö.

När man kommer upp en bit, säg 500 meter över havet, så kommer det lite palmer, vinodlingar, tjockbladiga växter, pelargoner, mandel- och fikonträd. Lite så där som man kanske tänker om man tänker på en kanarieö.

Sen tar man sig ännu längre upp. Om man åker rätt väg så får man uppleva pinjeskogen som är otrolig. Jag har skrivit om den förut; barren är ett par decimeter långa, kottarna som handbollar och barken på dessa majestätiska tallar är som konstverk. På varenda en.

Men när man når upp mot drygt 1000 meter över havet så ändrar sig allt; det dyker upp buskar med blad. Efter några kurvor så ser man träd som liknar lagerblad som växer tätt utmed den slingrande vägen, där står ormbunkar stora som äppelträd och lövträdens stammar är helt täckta av lavar. Du befinner dig i en grönskande oas. El Hierros regnskog.

Mitt i den här oasen kan du vandra. Det finns fint iordningställda leder; senderos. När du lär dig hur du ska läsa vandringskartorna så kan du också välja en som passar dig. Det finns allt mellan lätta, medelsvåra, svåra och väldigt utmanande. Men det blir ett annat inlägg, nu ska jag berätta om skogen.

Om du går på leden Sandero de La Llania får du uppleva den med alla sinnen. Skogen. Det är som att gå in i en djungel. Det är 100 nyanser av grönt. En gång hörde jag en person säga att den inte tyckte om grönt, för det gick aldrig att efterlikna den naturliga färgen. Den personen hade aldrig varit i den här skogen. Här finns alla nyanser av grönt som man rimligen kan uppfinna och blanda till. Det är magiskt.

Leden är täckt av torkade barr, träd som har rasat vid sidorna är beklädda av mossa och lavar. När du går där har du växter som tak, som väggar, som golv. Du tänker att det ska skutta fram en hjort eller något annat djur som du tänker ska trivas bland dessa växter, men nej. Det enda som du hör är rasslet under ormbunkarna och bland buskarna. Om man inte vet att det inte finns ormar här, så är den första tanken att det nog är det. Ormar. Men det är stora, svarta koltrastar. Dom hoppar och kvittrar, gräver med sina näbbar och knäcker frön som ligger överallt.

Och doften. Det är jord, vårregn, grönt, mossa, fuktig källare blandat med solstrålar som studsar mot klorofyllfyllda växter. Det doftar liv.

Även under en och samma vandring här upplever du en skiftande natur. Du börjar i den här gröna oasen, men om du väljer en lite längre väg så kommer du ut på slätter där låga timjanbuskar samsas med kaninbajs. Ibland lite får- och getbajs också så det finns djur här, även om vi aldrig har sett något annat än fåglar. Leden kantas av stora ljungträd, du går över vackra broar, stånkar dig upp för branta backar och parerar dig ner för andra backar där sanden gör att du får passa dig för att inte få rullning under sulorna. Och någon gång kan du överraskas av isfläckar på marken. Trots att det är tjugo grader i luften. Då kan natten ha varit väldigt kall och marken har inte kommit ur skuggan än. Så märkligt kan det vara här.
Luften fylls av fågelkvitter och moln. Det är faktiskt så här, du befinner dig allt som oftast i ett moln. Det kan ligga där lite tungt och rått så du blir lagom fuktig hela du, det kan också bara susa förbi lite lätt så du känner det som en kall utandning mot din hud. Och när molnen har dragit förbi kan du i någon glänta se hela den storartade utsikten; byarna som ligger några hundra meter på väg nedåt havet, alla murar som är uppbyggda för att hålla ordning på djur, odling och ägande. Det stora havet som längst i fjärran går ihop med himlen.

Och du drar efter andan. Och sällan har du fyllts av så mycket syre som du gör här i skogen uppe ovan molnen.

Tamaduste

Nära flygplatsen på öns östra sida finns El Hierros svar på svenska Torekov; Tamaduste. Det är en liten by, har man tur så kan någon av restaurangerna eller den lilla tavernan vara öppen. Men då ska man ha tur. Härom året öppnade en liten minisupermercado där, men året efter hade den stängt igen (uppdatering; i år 2022, var den öppen igen!) Byn är liten och ganska modest, men hela storheten med Tamaduste är den fantastiska badviken. När man kommer åkande in mot byn så är det den man ser. Den är så fint iordninggjord med vackra stenbeläggningar och träklädda stigar runt hela viken, det finns små avsatser med bastparasoll där man kan lägga sig och njuta av solen, läsa eller lyssna på vågorna. Eller bara sitta där och ta in allt. Havet och bergen.

Känslan när man är här är att det är lite finare. Men inte alls pråligt eller nyrikt. Nej, hit kommer tanter med sina badkorvar i skumgummi, sina våtdräkter och sina små solhattar. Dom binder fast en liten flytplatta med en tvättlina runt magen, trär på sig ett cyklop och trär badtofflorna på fötterna och går ner för den breda trappan, ner i vattnet. Så liksom sitter dom där i havet, i timmar, och pratar och umgås med varandra. Gubbar kommer ner, hänger upp sina badrockar på utstick från stenmuren, sätter på sig sina simglasögon och crawlar några sträckor fram och tillbaka i viken. Det är som magiska samlingar vid vissa klockslag, alla kommer ner. Det badas, simmas, pratas och skrattas. Sen går dom hem till sina små hus och lägenheter, hänger upp handdukarna och liksom försvinner. Vi som är turister, vi ligger ju där och lapar sol och badar hela dagen och låter oss fascineras av dessa högljudda och härliga bybor. Och förundras lite av dessa tvära kast; nu är trappan full av folk och nu…tom igen. Förutom dom små svarta krabborna som kilar in och ut mellan stenarna i trappan. Och lite yrvaket försöker vi se vart alla tog vägen. Såväl människorna som krabborna.

I den här viken kan man nästan alltid bada. Någon gång har vi varit med om att det har varit för strömt även här, men oftast är det så pass lugnt att man utan problem kan ta sig en simtur. Med fördel kan man också ta på sig sin snorkelmask och ta del av undervattenslivet. I Tamaduste har vi, förutom dom vanliga fiskarna, sett enorma, geleartade, snigelliknande undervattensvarelser med svarta prickar på som höll sig fast på stenarna. Vi har också hittat en del spännande snäckor och varit med om att ganska stora fiskar har letat sig in där i viken.

Det är en märkbar skillnad på låg- och högvatten här. Man ser det speciellt inne vid slutet av viken. Där kan det vara en tydlig strandremsa som en och annan solbadare kan ligga på under förmiddagen. Lite senare på dagen är den helt borta och havets vågor slår in mot stenmuren som är uppbyggd bakom stranden.

Jag skrev ju att man kan ha tur och komma hit när någon av restaurangerna är öppna. Vi har testat både pizzerian ”Harina y Tomate” som gör goda pizzor som man med fördel kan köpa med sig till badet och äta som lunch. Men en bättre restaurang där man kan få god och vällagad fisk är Bimbache som ligger en bit uppåt i byn. Jag kan varmt rekommendera en mixad tallrik med nyfiskad grillad fisk. Det är både spännande att se vilken fisk man får och väldigt gott! Till det passar ett kallt vitt El Hierrovin.

Men som sagt, till Tamaduste kommer man mest för att bada och njuta av den vackra viken. Och av alla härliga äldre bybor som förgyller ens dag med sitt självklara tjattrande, skrattande och badande. Det är inte utan att jag längtar lite efter att min spanska blir så bra så jag också förstår vad det är dom pratar om…eller det kanske är bäst att jag inte vet?

Ett skepp kommer lastat

T/S Gunilla

På El Hierro finns det två organiserade hamnar; en för mindre familjebåtar och dykbåtar i Restinga och en för färjor som trafikerar mellan öarna. Den ligger söder om flygplatsen på den östra sidan av ön. Häromdagen fick vi ett meddelande av en kompis att en av hennes vänner befann sig här på El Hierro. Och inte som en helt vanlig turist som hade hittat hit, utan ihop med en hel skolklass gymnasieelever och ett tiotal vuxna (kockar, lärare, segelkunniga, sjukvårdskunniga, mm). Dom hade seglat hit och skulle åka vidare mot Madeira i morgon. Klassen ska vara på resande fot i två månader.

Självklart packade vi ihop oss och åkte för att försöka träffa dom. Valet på hamn var enkelt då vi kollade upp skeppet på nätet 😊. Googla själva på T/S Gunilla och avgör själva om det är en småbåt eller platsar bland typ färjor…

På väg ner till storhamnen såg vi direkt att vi hade haft rätt! Där låg den! Med tre höga master, ett virrvarr av repstegar, ihopsurrade tampar och repnystan, glänsande trädäck och en svensk flagga som vajade i vinden. Och jag kände sådan stolthet över den där svenska flaggan. Stolt över att vi i Sverige tror på en inlärningsmodell för gymnasieungdomar där dom kan få uppleva olika ställen, läsa om desamma, jobba tillsammans och lära sig om ansvar och vikten att ställa upp för laget. Som Soraya Tohidi som jobbar på båten sa; ”det här är som lumpen, fast trevligare”. Tror jag det.

Gymnasieeleverna som vi träffade gick sitt första år på Öckerö Gymnasium, samhällslinjen. Det här var deras första seglats, men själva båten, T/S Gunilla, är ute med olika klasser från augusti till juni. När vi kom till båten så höll några av eleverna på att skura förvaringslådor på däck. Vi fick reda på att alla var indelade i arbetslag som gick runt på olika arbetsuppgifter; mat, städ, segling, utkik så ingen ramlar över bord, osv. Dygnet runt måste några vara vakna såklart och vara dom som seglar skeppet. Alla som inte var indelade för tillfället hade fri tid och hade möjlighet att se sig om på ön, bada, sola, vandra…

På båten har dom också lektioner. Och eleverna skriver logg på olika språk som man kan följa på skolans hemsida. Just på El Hierro skulle dom bla studera öns framstående och unika omställning från fossil till grön energi bestående av vindsnurror och ett spännande sätt att ta vara på vattenkraft med hjälp av dammar byggda i vulkankratrar på olika höjder på ön.

Den här vackra båten…ett skepp på nästan 50 meter och med en bredd på dryga 8 meter. Och med tre master och 19 segel när alla är uppspända (jag ber om ursäkt för en total avsaknad av seglartermer, jag kan ingenting om detta). Det är så fascinerande. Och som sagt, jag är stolt över utbildningsväsendet i Sverige och hur vi tror på att alla sinnen ska vara med i inlärningsprocessen.

(Ni kan följa klassen, och alla andra klasser från Öckerö, på deras insta; Instagunilla)

Playa de Tacorón

Det finns en hel del magnifika och speciella ställen här på El Hierro. Det är oslagbar utsikt, hisnande vägar, fantastiska fält med vackra stenmurar, hav av blommor och hav av…kristallklart saltvatten. Ett sådant ställe som man nästan tappar andan när man kommer till är Tacorón. En tur dit ger en den där känslan av ödmjukhet. Naturen leker man inte med, liksom. Smala, slingriga och branta vägar leder ner till denna pärla. När jag skriver smala, så menar jag smala. Det finns ingen vägren, och den sandiga vulkanjoden som håller upp vägarna här rasslar och rinner ner för dom stupande vägkanterna när man kör ner. Kurvorna är tvära, 180 grader minst fem gånger innan man slutligen är nere. Som tur är finns det skyddssuggor eller stora stenblock just i kurvorna, men man vill inte gärna ha möte. Inte jag i alla fall. Som passagerare kan man (efter några turer så man slappnar av lite och vågar öppna ögonen) förundras över alla nyanser i sandbergen som skapar bergkulissen. Rött, brunt, rosa, guldigt, svart…det är som ett konstverk av olika lager av dessa brända färger. Vulkanbränt.

När man väl kommer ner så möts man av ett välordnat badställe med plattlagda gångar av rödaktig sten med uppmurade kanter. Doften från de gråa örtbuskarna tillsammans med havssaltet är förtrollande. Ödlorna pilar snabbt ut och in mellan de svarta stenarna och håligheterna. De stenlagda gångarna delar sig på ett ställe, man väljer om man vill gå till höger eller vänster. I mitten av de båda badplatserna finns en lite skreva med grillplats, bord och bänkar under palmbladstak och lite svart vulkansand som en liten strand.

På Tacorón så badar man som i en naturlig lagun med helt klart vatten. Det är ett fantastiskt ställe att snorkla på; trumpetfiskarna, svarta, pigga fiskar med klarblå detaljer, färggranna ”viejosar”, orrar och krabbor, malar och stim av långa tunna ytsimmande fiskar. Vi har sett att någon fått upp bläckfisk där också då det är helt okej att fiska ut mot havet.

I den här lagunen kan det vara helt lugnt och stilla, så rofyllt och magiskt. Andra gånger kokar havet, det är så strömt att du måste hålla dig i badstegen om du ändå vill kyla ner dig med ett dopp. Det här kan också ändra sig från förmiddagen till eftermiddagen, så du måste vara lyhörd för havets krafter.

Som på alla ställen här på El Hierro så händer det titt som tätt att man hamnar i en oväntad situation och får vara med om saker man inte hade förväntat sig. Inte just då och inte just där. Det kan vara ett storkalas med flera släkter som grillar och sjunger, det kan vara spontana yogapass eller någon som tränar på jonglering.

Det är sånt som bara händer här. Och det är bara att hänga på och vara med.

Marknader

Det finns några småmarknader på ön. I El Pinar är det på lördagens förmiddag som det finns några bord med lite frukt och grönt uppe vid marknadsplatsen som ligger bredvid skolan, allra längst upp i Taibique- området. Där är inte mycket, men ett par – tre bord kan det finnas. Och lite kläder om man har tur.
I Valverde är det också lördagen som är marknadsdag. Där är det något större, det kan finnas vin, blommor, frukt och grönt, hemgjord mojo och lite annat. Men fortfarande är det bara fem-sex stånd som samsas på torget mitt emot sjukhuset.
Den största marknaden finns på Fronterasidan. Det är som en inhägnad plats med en hel del olika marknadsstånd. Där finns självklart stora hyllstånd med rikligt av grönsaker som ananas, avokado, mango, bananer, citrusfrukter, druvor, sallad, solmogna tomater och bönor. Där finns också en del klädesstånd som säljer till förmån för någon djurorganisation. En gammal man har sin hörna och gör fantastiska korgar i olika storlekar och utseende. En tysk kvinna säljer hemstickade kläder, väskor och hårband. En annan är keramiker och gör fina muggar, krukor, små fat och kylskåpsmagneter. Där finns bröd och smycken, oljor och röror.

Och ibland när man är där så kan det hända något oväntat. Som i söndags när vi skulle köpa lite fikabröd för att ta med till våra vänner Bengt och Christina som bor där på Fronterasidan. Då var där en hel orkester som sjöng och spelade och marknadsbesökarna kunde inte stå stilla. Gamla, unga, barn och tonåringar. Livet!

Los Reyes

Den 6 januari firas alltid El Día de los Reyes magos (i Sverige motsvarar det vår Trettondag). Både i Sverige och i Spanien firar vi uppenbarelsedagen då Betlehemsstjärnan visade sig för de tre vise männen Kaspar, Melchior och Balthasar som därmed hittade sin väg till Jesusbarnet och kunde överlämna sina gåvor. Just ordet magos kan översättas med ”stjärntydare” i religionen Zoroastrism som det sägs att de tre vise männen utövade.
Nåväl – det som skiljer sig mest åt från våra svenska traditioner är att barnen får julklappar, eller gåvor, från de tre vise männen som alltså här kallas Los tres reyes magos. Detta sker kvällen innan, den 5 januari. Här i El Pinar (vår lilla by) på El Hierro kommer tre utsmyckade kungaliknande män ridande på kameler och kastar godis under paraden som går genom samhället. Vägar stängs av och ordningsvakter dirigerar om trafiken så det blir möjligt att vandra fram på gatorna utan att bli störda av bilar. Det samlas fler och fler barn och vuxna som deltar i tåget. Slutligen kommer hela paraden fram till kyrkan ( alldeles vid vårt hus) där det hålls någon slags gudstjänst, med hela golvet fullt av barn. Det skickas runt ett litet Jesusbarn och barnen får berättat för sig om Jesus och Los tres reyes. Barnen skriker ut namnen när frågan ställs; vad hette de tre vise männen? Alla vet.

Efter en lång tid i kyrkan så kommer då barnens så hett efterlängtade presentutdelning. Då flyttar alla ut i ett närliggande tält och dom barn som vågar går fram till dessa heliga män, gör det och får sin gåva. Alla får, även dom som är lite blyga, men då går någon storasyster eller storebror, kanske en mamma eller pappa, fram och tar emot presenten.

Jag tycker så mycket om att högtider ordnas för alla här. Inte hemma bakom låsta dörrar utan mitt i samhället, tillsammans med alla som kommer. Alla är välkomna. Fint ordnat är det. För alla, av alla.

Den gudomliga osten

Är man här på El Hierro så måste man äta osten. Osttraditionen på ön fick sin början på 1400-talet, och den är väl värd att ta vara på. Den äkta El Hierro-osten, Quesos Herreños, kan man få i olika tappningar. Den finns som helt vit, då är smaken väldigt mild och det kan krävas lite fikonmarmelad att doppa den i. Den finns också som lite mer lagrad, hård och med starkare smak. Den är god att bara sitta och skära bitar av och stoppa direkt i munnen med ett glas av någon av öns viner till.
Men den bästa osten är den rökta. Den kan man äta till allt. Den är mild med en tydlig smak av rök. För att få till den där karaktäristiska smaken används grenar från fikonträd och (enligt öbor vi har pratat med) gröna grenar från Jara och ved från Tunerastammen. Alla former av osten framställs av såväl get-, ko- och fårmjölk. Djuren som föds upp på ön äter av lokala örter och därför får osten en mycket speciell ”El Hierro”-smak.
Osten tillverkas på en mindre ostfabrik som ligger precis vid infarten till Isora och heter Cooperativa de Quesos Herreños. Dom har öppet fram till 14.00 dom flesta dagar och man kan handla osten direkt över disken där.
Förutom att bara äta osten direkt som jag har skrivit om så kan man få den uppskuren till förrätt med både honung och olika marmelader, du kan riva den på pastan, gratinera underbart goda crêpes med aprikosmarmelad i…ja. Du kan äta den hur som helst. Och bara njuta.

Jul här och där

Här på vår ö har man förstått vikten av vila. Man uppmuntrar till det. Så fort vi lämnar flygplatsen efter landningen så möts vi av skylten Merry Tranquility. Glad lugn-och-ro typ. Och just det, lugn och ro, hittar vi verkligen här.

Det är spännande detta med symboler för olika saker. Som nu med julen. Hemma plockar vi in en gran och klär med glitter och diverse hängande prydnader, vi tänker att det är vinter (även om det är sällsynt med snöfyllda vinterkalla jular nu för tiden) så en symbol för högtiden kan vara en snögubbe och så har vi ju absolut tomten och renen som drar släden med alla paket.

Här på El Hierro är det inte mycket turister, och ur julhögtid sett så är nog trettondagen, Dia de los Reyes Magos, här en mer efterlängtad helg då de tre vise männen, los tres Reyes Magos, delar ut klappar till alla barnen. Men ändå så ser vi samma julsymboler här som i Sverige; det är snögubbar och julgranar av olika material. Det är fint – känns lite som hemma. Fast varmare.

Att längta

Åh, vad vi har längtat till El Hierro den här hösten. Jobben vi har är ju spännande och utmanande på olika vis och hösten har varit mörk och blöt. November har tydligen slagit rekord i att ha varit den mest solfattigaste novembermånaden på tjugo år. Och det har vi märkt. Vi har varit trötta, håglösa och fulla av längt hit. Efter sol, värme, havsbad, fåglar i mandelträden och doften av citronträdet utanför köksfönstret.

Så när vi slog igen kontorsdörrarna den 20 december så började vi med att packa våra små väskor. Det mesta har vi ju här i huset, men alltid är det något litet som ska med.

Sedan förberedde vi för julfirande hemma tillsammans med barn och barnbarn. Det blev en jättehärlig jul och det var som om vi tankade oss fulla med barnbarnsgos och barnkramar. Tidigt på juldagens morgon, medan alla övriga julfirare fortfarande sov, åkte vi till flygplatsen.

Att åka till El Hierro, eller paradiset som vi brukar säga, är som en trestegsraket:
1. På Arlanda när vi är incheckade och tar en kaffe och ser varandra i ögonen och verkligen förstår att vi är på väg (ofta direkt från jobb så vi behöver komma i fas).
2. När vi landar på Gran Canaria och kommer till vårt hotell där vi endast brukar äta, sova och vila i ca 15 timmar.
3. Det sista lilla flygskuttet över till paradisön, där vi hämtar ut en bil, handlar och kommer fram för att få sitta på terrassen och njuta av ett glas gott naturvin från grannbodegan.

Så det var vad vi var beredda på. Allt flöt på som vanligt och huset välkomnade oss på sitt lite udda vis; löv och skräp över hela terrassen (så brukar det vara) men också en ny, fin dörr som en av öns snickare hade tillverkat (så brukar det inte vara).

Jag satte på kylskåpet och skulle bara torka ur det innan jag skulle plocka in matvarorna då jag upptäckte tre stora kackerlackor som sprang omkring. Inne i kylen! Vi lyckades fånga två av dessa, den tredje försvann in i maskineriet. Jag skulle ställa in riset i torrskafferiet – som vimlade av kackerlackor! Fram med dammsugaren och röja; där var mindre och större ansamlingar under sopkorgen, mellan skärbrädorna, i sängen, under diskhon och till-och-med inne i örngotten (dock döda). Vi hade nu hela dammsugarpåsen full av såväl döda som kravlande kackerlackor så vi ställde ut dammsugaren och snabbt tog min man ur påsen och stoppade den i en plastpåse som jag stod beredd med. Ner med hela konkarongen, fort som tusan, för att knyta ihop och springa upp med till närmaste sopcontainer.
Dagen efter när vi skulle tvätta upp alla sängkläder och handdukar som vi misstänkte att kackerlackorna hade varit i, upptäckte vi att det fanns ett gäng även där. I tvättmaskinen. Men nu döda efter ett 60 gradigt tvättprogram.

Vi är inte känsliga någon av oss, men man undrar ju varför det var så många och hur dom kunde komma in? Och varför dom trivdes så bra? En och annan har vi haft förr, men inte alls i liknande mängd?

Jag började googla och lärde mig en del om dessa överlevare. Jag kunde konstatera att vi här pratar om amerikanska kackerlackor (nu förtiden kallar vi dom ”Trumpisar”; rödlätta, obehagliga och tja…amerikanska) och troligen har dom kommit upp från avloppen. Så det är där vi ska sätta in vår stöt i nästa drag av detta krig. Plus en massa giftiga sprayer och fällor som en kan köpa på supermarcadon här. I krig är väl allt tillåtet? I alla fall när det gäller Trumpisar.

Om vi fick vår fina kväll med ett glas vin på terrassen? Absolut. Bara liiiite senare än vanligt.