Uppe utmed vår centrumgata här i El Pinar ligger öns bästa pizzeria. Bar Pizzería La Paz. Den öppnar klockan 19.00 fem dagar i veckan; tisdag till och med lördag. Köket stänger för beställning 22.30 och hela stället stänger ner klockan 23.00.

Restaurangen drivs av ett par där mannen i familjen, Emgelberth, är den förstklassiska pizzabagaren som komponerar och gräddar pizzorna i stenugnen och Carmita, mamma och hustru i familjen, håller i serveringen.

Stället har den karaktäristiska miljön som präglar restauranger här på ön: det är lysrör i taken, mörka trämöbler och två stora dörrar som slås upp ut mot gatan. Hela restaurangen andas familjekänsla och gästfrihet. Här hänger allsköns människor på en kaffe, ett glas vin och så klart för att få äta dom fantastiska pizzorna. På menyn finns det åtminstone två pizzor som är väldigt lokalt förankrade. Den första är deras egna som är döpt efter restaurangen, La Paz. Det är en lyxig pizza med en grund av tomatsås, mozarella, oregano, svarta oliver och färska tomater. Sen toppas den med ett berg av den finaste serranoskinkan och en massa riven, god parmesan. Den andra lokala pizzan är Piñera. Förutom samma bas av tomatsås, mozarella och oregano innehåller den här pizzan en blandning av dom legendariska El Hierro-smakerna av öns bredbara korv Chorizo Herreno och den rökta getosten Queso de cabra ahumado. Namnet, och pizzan, är en hyllning till lokalbefolkningen i El Pinar som kallas Piñeros.

Det här är pizzerian där pizzan kan ta slut. Och vad jag förstår beror det här på begränsat kylutrymme. Det är nämligen så att till varje dag förbereds ett bestämt antal pizzadegar (antalet är hemligt 😉). Och när dessa är slut så är dom. Men det här ökar bara känslan av att det hela bygger på ett fantastiskt kvalitativt hantverk och det finns en respekt för detta. Så händer det får man återkomma en annan dag eller äta en annan klassiker som finns på menyn. En perritos. Rakt översatt heter det alltså en valp, så tankarna går osökt till våra Hot Dogs. Men här serveras dom i form av en hel måltid. En normal är en korv med bröd som toppas med pommes, stekt lök, ketchup, senap och majonäs. På en Perrito Especial läggs det dessutom på kål och riven ost på toppen.

I går tillbringade vi vår kväll här. Vi fick våra pizzor (vi kom i tid) och vi satt där en ganska lång stund. Vi träffade och gratulerade grannar som firade födelsedag där (mycket pussar på kinden), på håll fick vi följa med i något drama och vi fick njuta av Carmitas leende och en god flaska vin. Det kändes fint. Genuint.

Här är det också fortfarande självklart att man får, om man vill ha, en liten chopitos efter maten, en liten snaps med någon likör. Det här var mycket vanligare förr på restaurangerna här, men än idag håller en del kvar vid traditionen. La Paz är ett sånt ställe.

Det kändes varmt i magen när vi i mörkret gick hemåt, ner mot vårt kvarter och vårt hus. Det känns som om vi på ett litet men härligt sätt hör till. Att folk känner igen oss och att dom blir glada när vi ses trots att vi är så taffliga på språket.

Det är så man skulle önska att det var på fler håll i världen. Att det viktigaste är ett vi, inte ett vi och dom.