Viviero – en ny bekantskap!

Vi har åkt förbi skylten flera gånger där i Frontera. Redan vid brevlådorna kände vi att det fanns något lustfyllt över det där stället, Viviero. Lådorna var målade i rött, orange och gult. Mina färger.
Vi googlade och försökte förstå vad det kunde vara, var det en affär eller restaurang eller vad? Viviero betydde barnkammare så vi fortsatte att spekulera i om det kanske var någon uppfödare av får, getter eller andra djur? Vägen vid brevlådorna var smal och otillgänglig så det var därför vi så länge nöjde oss med att just spekulera.

Men här om dagen hände det. Vi svängde av och lät röda faran (vår lilla Seat Ibiza) guppa fram på den smala och gropiga vägen, det svängde hit och dit och vi åkte förbi och genom byggen och så plötsligt var vi där. Dessutom var det öppet, den orangeröda skylten med Abierto lyste som solen själv.

Det var en plantshop. Och inte vilken som helst; här fanns olika slags träd (som vi har letat), palmer (det ska vi inte ha någon mer), blommor, suckulenter och kryddor. Det var varmt ångigt och dom färgglada segeldukarna bildade ett varmt ljus som både vi och växterna trivdes i. Mannen som hade stället var generös och trevlig, han använde telefonens översättare för att förklara skötselråd för oss (det var mycket nytt för vår stappliga spanska att förstå). Vi frågade om vilka träd som kunde passa uppe hos oss i El Pinar och han räknade upp en massa. Alla citrusträd, persikor, paraguayos, granatäpplen, valnötter, plommon, kiwi , fikon … vi kunde inte köpa något just nu, vi åker ju hem om ett par veckor men frågade hur det var i slutet av september när vi kommer hit igen?

Jodå, om det kommer leveranser så skulle han hålla ett apelsinträd med söta frukter till oss. Och kanske något mer. Det var bara att komma, han skulle känna igen oss.

Men det blev några olika margeriter, lite örter och två palettblad. Och nya krukor till vår lilla terrass som vi har utanför sovrummet och har så smått börjat göra i ordning. Vi får dra dit bevattningen så håller vi tummarna för att dom överlever sommaren.

Viviero – en barnkammare för små bebisplantor.

Regnet ger en grön och blomstrande ö.

Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.

Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.

Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.

Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.

Och tackar regnet.

Full gas när vi kommer åter till vår paradisö!

Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!

Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.

Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.

Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.

En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.

Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?

Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.

Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.

Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!

På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.

Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.

Nu så!