Tre månader senare

Ett gästinlägg av Sofi och Tomas dotter Hilma som nyligen återvänt efter en tre månader lång vistelse i huset vid världens ände.

”Ska ni köpa bröd?”

Vår granne dyker upp några meter nedanför mig och min pojkvän Simon i den alldeles för långa uppförsbacken till torget i El Pinar där vi bor. Han skrattar när han ser min andfådda uppsyn.

”Den här vägen har jag gått varje dag sedan jag var en liten pojke!”.

En liten stund senare når vi den lilla marknaden och träffar en vän till mina föräldrar. Jag frågar hur man bäst tar sig an backarna som utgör hela ön, det verkar inte finnas en enda plan väg.

”Man kan inte ha bråttom”, säger hon och nickar vetande. ”Man måste ta sin tid”.

På El Hierro finns inga snabba kickar. Inga motorvägar, städer eller shoppinggator. Här finns ingen stress eller ilska bakom ratten, man väntar hellre in den som klumpigt försöker parkera eller som stannat för att prata med en vän. Ofta funderar vi på om våra matbeställningar glömts bort på diverse restauranger, men det visar sig gång på gång att de vet precis vad vi väntar på. Man kan inte ha bråttom.

De grönskande kullarna, de storslagna utsikterna, det vilda havet, det ökenliknande kala underlaget av stelnad lava – det råder ingen brist på vyer. Varje gång vi tar oss från punkt A till B känns det som att färdas genom ett vykort. Sårbarheten det innebär att befinna sig på en väderpinad ö i Atlanten får mig att känna mig liten på det bästa av sätt – vi är i naturens händer och kan inte göra annat än att respektera och njuta av henne. Men stillheten, tystnaden och lugnet är nästan smärtsamt ovant och det tar oss veckor att matcha.

I slutet av vår vistelse intervjuar jag en svensk krögare som sålde allt han hade och skapade ett nytt, enklare, liv på El Hierro.

”Man blir testad här”, berättar han. ”Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det man inte tagit itu med hemma tvingas man ta itu med här.”

För mig och Simon har de senaste åren varit till bredden fyllda av läkare, psykologer, mediciner, sjukskrivningar och en ihållande känsla av att det måste finnas ett bättre sätt att leva. Att kasta oss ut i en tre månader lång vistelse på en märklig ö tillsammans med mina föräldrar, min bästa vän Lisa, hennes man Daniel och deras bebis Barbro visar sig vara det ultimata testet och precis vad vi behöver för att komma vidare. Inget hade kunnat ställa de senaste årens lärdomar på prov som de tre månader vi spenderar på El Hierro; en underbar, utmanande, vilsen och helt ny erfarenhet. Ett rått och intensivt sätt att möta oss själva och varandra. Plötsligt finns oceaner av tid och inga planer. Plötsligt finns plats för nya vanor.

Jag börjar gå upp med Barbro om morgnarna och hon skrattar nöjt när jag plockar upp henne ur sängen för att äta frukost i köket, bara hon och jag. På våra morgonpromenader träffar vi kvarterets alla hundar, höns, katter, åsnor och hon lär sig att imitera alla. Om jag ska vara ärlig är hon min favoritperson i världen. Eller ja, delad första plats med Simon. Att träffa henne varje dag, att få höra henne skrika, skratta, skoja och högljutt protestera alla nya regler som kommer med en nyfunnen rörlighet har varit som en varm brasa i magen.

Många gjorde långa resor med sina vänner i tjugoårsåldern, men jag missade det tåget. Nu, en tid i livet där många är mitt i en karriär, ett nytt och omskakande föräldraskap eller ett dyrt bostadsköp kändes det omöjligt att få till någon längre resa med en vän. Men livet har ett sätt att göra det omöjliga möjligt då och då. Jag minns inte när och hur beslutet togs, men någonstans på vägen valde Lisa och Daniel att rycka upp sitt liv för att följa med oss. Vi badar i naturpooler och hoppar från klippor, så länge havet tillåter. Vi dricker vin, solar, pratar med varandra på ett sätt som inte bara rymmer en grundläggande uppdatering. Den gråa stressen hemifrån rinner av oss lite mer för varje dag som går – vilken gåva att bevittna. Det enda att förhålla sig är dagen, tagen som den kommer.

El Hierro, kanske framför allt El Pinar där vi bor, är kantstött och låter sig inte sättas några fingrar på. Ingenting är tillrättalagt, varken människor, byggnader eller maten som serveras. Det är inte nödvändigtvis enkelt att ta ön till sig och det enda sättet att förstå livet här är att stanna länge. Efter att vi varit på plats i några veckor blir vi stannade på gatan av en äldre man som visar sig vara pappan till hon som äger byns pizzeria. Han stannar oss för att prata, inte om något särskilt men han berättar stolt om sin dotters restaurang och hans son som bor på Gran Canaria. Han ser vänligt och tålmodigt på mig medan jag letar i huvudet efter gymnasiespanskan jag inte rört på tio år. Vi stöter på honom många gånger efter detta och varje gång lyser han upp och frågar hur vi mår, som att vi vore gamla vänner. Hans dotter börjar hälsa glatt när vi träffas i matbutiken, hennes barn likaså. Det börjar också ägaren till restaurangen nere i hamnen göra och en vacker dag när kortet krånglar erbjuder kvinnan på slakteriet krita.

”Betala imorgon eller någon annan dag”, säger hon obrydd. Plötsligt och oförberett inser vi att vi bor här nu och har blivit välkomnade med öppna armar. Där någonstans blir El Hierro magiskt; detta är kärnan. Naturen, havet, vinet, osten i all ära men det är den självklara vänligheten och varma inkluderingen som verkligen utmärker ön.

Mina föräldrar köpte sitt hus på El Hierro för sju år sedan, efter det har de spenderat mer och mer tid vid världens ände. Ibland har det känts som att våra liv levts i två helt olika universum; deras på soliga El Hierro och mitt i en grå sjukskrivning. Eftersom jag är yngst och mest bortskämd (har jag hört) i min syskonskara, kan jag villigt erkänna att jag bitvis funnit det komplicerat att inte längre få hundra procent av deras uppmärksamhet precis när jag vill. Att de så generöst gav oss möjligheten att vistas här så pass länge och att jag dessutom fick möjlighet att ta med min partner och min bästa vän, är det finaste de hade kunnat ge mig. Vi har fått träffa deras vänner som i sin tur bjuder med oss att vandra i berg och skogar med deras vänner, vi har fått följa med till deras bästa badställen och absoluta favoritrestauranger. Vi har fått lära oss hur bevattningssystemet fungerar och blivit införstådda med att grannen Berto kommer över ibland bara för att prata en stund. Plötsligt verkar det inte konstigt alls att de vill spendera sin tid här.

På flygplatsen på väg hem känner jag och Simon blandade känslor, vi längtar hem men vill inte lämna. Vilken oerhörd ynnest att rymma så många platser i sitt hjärta. Att vara här i tre månader har varit renande, vi är nollställda och har börjat om från början.

Om jag skulle sammanfatta El Hierro på något sätt är det precis så. Vem du har varit förut, vad du gjort eller varför du kommit hit spelar ingen roll. Du är här nu och allt är förlåtet.

Tack för allt.

Sabinas – en dold pärla.

Mellan det lite mer turistvänliga Las Vetas och El Pinars slakteri ligger den. En äkta piñerorestaurang med tunga rejäla trämöbler inne och kalla metallstolar ute. Sabinas.
När man kommer upp för att äta på kvällskvisten så öppnar dom saloondörrarna mot den delen där det är dukat med upp-och-ner vända tallrikar, servettinlindade bestick och glas. Då tänds också lysrören i taken upp – det är långt ifrån mysbelysning men stämningen är alltid glad och välkomnande ändå där mitt i det nästan bländande ljusa.

Bakom disken står självaste kocken José. Han har förberett för kvällens olika måltider och utanför restaurangen stoltserar en skylt där det står att deras specialitet är get. Carne de cabra. Nu för tiden vet dom att vi gärna äter denna utsökt möra och mustiga gryta – om den finns för dagen. Ibland frågar vi vilken dag dom har den på menyn så vi kan passa in vårt besök just den dagen.
För den grytan är himmelsk.

För servering och småprat, trivsel och ständigt sjungande till den spanska musiken som strömmar ut från TV´n som hänger på väggen, står Yanira. Hon är lite bullrig och berättar alltid hur det är med hennes barn och barnbarn, hon skrattar och är till synes aldrig stressad.

José och Yanira är ett par så restaurangen är ett familjeföretag. Dom har öppet alla dagar utom måndagar. Om det inte är semester. Eller för lite kunder. Då kan dom stänga huxflux och då vet man aldrig hur det är med öppettiderna. Eller hur länge dom är på semester.

Som här om året när vi frågade om det var öppet på julaftonen, alltså den 24 december (här firar dom ju mer den 25 december) och fick ett jakande svar. Jodå, det var bara att komma. Vi var fem hungriga vuxna som travade upp vid sjutiden på kvällen och möttes av … en stängd och låst port. Ingen julaftonsmiddag där alltså. Vi gick vidare till nästa restaurang, också stängt. Vi fick oss en öl på torget den kvällen, det var allt. Som tur var hade vi såväl frukt och grönt hemma som salami, skinka och bröd så efter ett par timmars travande och öldrickande så landade vi hemma på terrassen den där julaftonskvällen för att duka upp ett tapasbord.
Så där kan det vara här.

Men när det är öppet på Sabinas är det en fröjd att äta där. Jag vill påstå att även om man inte tror att man tycker om get så kommer man att gilla den här. Alla våra vänner som har vågat smaka har blivit saliga.
Och vågar man inte prova geten så är lammkotletterna möra och smakrika, det vitlöks- och oljeindränkta fläskköttet är också helt fantastiskt gott.

Så om ni åker igenom vår lilla by El Pinar, stanna då och ät hos José och Yanira.
Och ta get om det finns. Det är så värt det!

Örter och kryddor

Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.

Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer.
I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!

Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!

På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.

Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…

Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.

El Pinar

Det sägs att människor lever längre i El Pinar än på andra delar av ön. Jag vet inte om det stämmer men om det finns en gnutta sanning i detta så måste det bero på att dom har ett starkt hjärta. För det behöver man här. Det är uppförsbackar vart man än ska. Och dom backarna är branta. Väldigt branta.

På lördagarna, när det är marknad i El Pinar, ser man gummorna kryssa, likt segelfarkoster, uppför backarna på deras väg till marknadsplatsen. Som självklart ligger högst upp i byn. Bredvid skolan och kommunhuset. Dom går i sakta mak från den ena sidan till den andra, vilar lite innan dom tar itu med nästa sträcka. Lite diagonalt så dom sakta arbetar sig uppåt. I början förstod jag inte vilken skillnad det där gör, men nu har jag också börjat gå som en äkta El Pinar-bo. Det spar på både vader och rygg. Och svettig och andfådd blir jag ändå så det räcker.

Jag älskar våran by. Alla är så rara, och vem eller var man än möts så ler man och säger Hola! Buenos!
Dom första gångerna vi var här försökte vi hålla ordning på det där med Buenos dia, buenos tardes och buenos noches. Efter ett tag, då alla vi mötte nöjde sig med att bara hälsa med buenas/buenos, så såg vi oss själva gå där och på kvällskursvis hälsa så förnumstigt med ”God dag”, ”God afton”, ”God kväll”. Så nu blir det mest ett leende och ett ”Buenos” även för oss.

Trots att byn inte är så stor, så finns här allt en kan behöva. Här finns en Carneceria; ett slakteri som är öppet varje förmiddag. Det är alltid lika spännande att gå dit, utbudet bestäms helt enkelt av vilka eller vilket djur som har blivit slaktat i dagarna. Och vilka råvaror! Här har vi tex köpt 6 kg revbensspjäll för en middag…men det kan nog bli ett helt eget blogginlägg 😊!

Här finns naturligtvis en Panaderia, ett lokalt bageri dit vi går varje morgon för att köpa nybakade och krispiga bröd. Själva bageriet är i ett garage, där står det mjölsäckar och plåtvagnar fyllda med nygräddade bröd, ugnar och bänkar. Bredvid ligger ett litet rum, med en pytteliten disk. Det finns tre sorts bröd att välja på: barras (långa), pan (korta) och integrales (med lite fibrer i).

Det finns en bar högst upp i backen. Där sitter gubbarna och dricker kaffe och öl från tidiga morgonen till sena kvällen. Där spelas det domino vid specialbyggda, rangliga bord och på TV´n spelas fotboll mest hela tiden. Det sitter gamla, gamla farbröder där, dom kan sitta ensamma vid ett bord och läsa tidningen med en liten cortado framför sig. Ändå är dom liksom med och får någon kommentar från den ena eller den andra gubben. Det finns en gemenskap där. Just för byns gubbar. Alla tanter sitter mest på bänkarna och murarna som går utmed vägarna. Ibland ensamma och håller koll på bilarna och människorna, ibland tillsammans med någon väninna för lite samtal. Ljugarbänken kallas den där baren i folkmun. Den tillsammans med grannbaren och det lilla torget utgör hjärtat i El Pinar.

Pinjeskogen

Det finns två olika skogar på ön; den ena består bara av pinjetallar och den andra av blandade gröna träd och växter. Båda är unika och fascinerande.
Vårt lilla hus ligger i byn El Pinar som betyder just tallskog. Det är här den börjar och den sträcker sig upp mot bergets topp. Var man än ser så är det mönstrade stammar och marken är helt täckt av flera lager av barr. Torkade, gulnade och ibland upp till tjugo centimeter långa.
Vissa gånger ser man människor som krattar ihop dessa barr, lägger dom på ett bilflak, spänner ett nät över allt och tar med hem. Det kan vingla förbi lastflak med flera meter hög barrlast. Vi funderade på det här. Vad används det till?
När vi hade frågat runt fick vi reda på att det används som strö till djuren. Som halm. Barrhalm.
I pinjeskogen kan det vara otroligt torrt. Det står skyltar med uppmaning om att inte kasta fimpar lite här och där. Vid ett flertal tillfällen har skogen brunnit. Det kan man se på en del av stammarna, dom är alldeles förkolnade. Men det som är speciellt med dom här träden, är att dom inte alls brinner bra. Därför kommer träden igen, även efter en skogsbrand. Så skogen står där, med gamla träd som är svedda i kanterna och nya små skott som uppkäftigt och illgrönt sticker upp bland det gula och torra.

Kottarna ser ut som feldimensionerade tallkottar. Gigantiska. En del tar hem kottarna och knyter ihop dom till draperier. Själva har vi tagit med två stycken som står på en hylla och bara är vackra.

Att dela med familj och vänner

Med fyra vuxna barn, två barnbarn, en pigg mamma och fina vänner som vi ville visa vårt fantastiska nyförvärv för, började vi planera för alla resor som vi ville göra. Vi beslöt oss för att alla skulle få vara här och se och uppleva just det som passade för deras behov första gången. För att det skulle bli görbart så delade vi in det hela i först och främst 4 resomgångar tillsammans med vår närmaste familj. Mamma Britt var först på plats, ledig och flexibel som hon var i sitt 82-åriga liv.

Men inom två år har vi nu varit här med alla barn och barnbarn. Och några vänner. Och även hunnit med att vara här bara vi, Tomas och jag. Kontrasterna mellan att ha hela huset fullt, gitarrspel och barnskratt, stora middagar och charader frampå kvällen och dom där dagarna och kvällarna när vi häller upp ett glas vin, lyssnar på cikadorna, på åsnan som skriar nedåt odlingarna, killingarnas ljusa bräkanden och bara tittar upp mot stjärnhimlen…det är så fint. Att vi kan ha båda.