helgon – Huset vid världens ände

I tio dagar har det firats här igen. Den här gången är det El Carmen som har hyllats och det är till hennes ära det har festats. Det har varit en del mindre event fram till helgen nu – och igår, söndag, var det liksom ”la gran final”. Den missade vi tyvärr, men i lördags var en del av familjen på plats och fick vara med och tillbe Carmen. Havets Drottning. La Reina de los Mares.

Allt börjar med en viktig katolsk orden, Carmelites på 1100-talet. Flera hundra år senare började fiskare och sjömän be om beskydd från helgonet Maria av Mount Carmelo – Virgin of Carmen. Hon blev liksom adopterad som beskyddare av dessa och sen dess så har hon varit viktig i varje fiskeby i Spanien.

Så den 16 juli (jag tror att datumet kan variera något) så festas det. I La Restinga ordnas det både med vatten- och skumlek på stranden, det spelas fotboll, det är musik och fyrverkerier. Det bjuds på brödraskapslunch där på strandpromenaden. Mitt i all fest så finns det ett allvar, som att alla stannar upp och ägnar en tanke åt fiskare som har behövt sätta livet till, och det är helt tyst sånär som på den fiolspelande flickan som står mitt i lavastranden. Hela stan släcks ner. Det är bara flickan och statyn av Carmen som är upplysta. Alla är knäpptysta. Och hedrar.

Mäktigt.

Men sen. Festen fortsätter och det blir ett sjudundrande fyrverkeri som aldrig verkar ta slut därute på piren bakom alla fiskebåtar. Det sjungs och det äts glass, och framåt småtimmarna dansar alla till Herreño Boys.

Det är så det festas här på El Hierro. Här blandas party och allvarliga traditioner. Och lek och sport, god mat och hög musik. Man umgås. Äldre som yngre.

Det är fint.
Och så himla inkluderande – även om man inte alls förstår vad som firas så får man vara med. På riktigt. Det står till och med i programmet.
”Alla invånare och alla besökare”.

Alla.

Man kan inte bli annat än imponerad av viljan att fira och festa här i El Pinar. Vi har varit här i drygt två veckor och fick nu vara med om det tredje stora firandet här i vår lilla by; San Atonio Abad. Och då ska man komma ihåg att dom även firar jul här, lite den 24 december men mest den 25 december. Efter det hinner man knappt äta upp julmaten innan det är dags för Nyårsfirandet. Hemma i Sverige brukar åtminstone jag vara rätt sugen på att städa ut julen vid den tiden men inte här inte.
Nej, på trettondagsafton kommer dom tre kungarna, Los Reyes, ridande på kameler och delar ut presenter och godis till barnen (se tidigare inlägg). Dom är om möjligt ännu viktigare än tomten. På trettondagen är allt stängt och ledigt. Till den här högtiden så bakas det än en gång i hemmen, nu runda kransar fyllda med dulche de leche, vaniljkräm och marräng. På toppen frukt och bär.

Är det slut nu då?

Nja, ett firande kvar. San Antonio Abad som har sin minnesdag den 17 januari.

Här i El Pinar innebär det att det firas i många dagar. I år har det varit fyra, lördag till tisdag.

Kort beskrivet är San Antonio en egyptisk eremit på 200-300 talet som föddes rik och välbärgad och som efter sina föräldrars död såväl fick ansvar över familjens egendomar som över sin syster som då var minderårig.

Men han bestämde sig för att sälja allt för att ge pengarna till fattiga, han hade lyssnat på predikningar som lovade att man fick tillbaka för sina gärningar i himlen. Samtidigt placerade han sin syster i ett nunnekollektiv.
Själv levde han som eremit i öknen, men tids nog tillät han sig att ha kontakt med andra människor. I samband med att de bad tillsammans (och för att kunna motstå sina begär efter såväl kvinnor som efter andra begär) bestämde dom sig för att tillsammans utföra hantverk. Detta blev den första klostergemenskapen som skedde 305 och blev världens första kloster; S.t Antonius.

Det är alltså honom vi firar med pompa och ståt här i El Pinar. I inte mindre än i fyra dagar.

Dag ett:
Barnuppvisningar av brottning och andra aktiviteter på byns torg. Allt avslutas med dans för alla i byn till sent på natten.

Dag två:
Ännu mer uppträdanden av olika sportgrenar (och naturligtvis en mässa i kyrkan).

Dag tre:
Mässa och välsignande av byns alla fyrfota, dvs det var fullt av djur utanför kyrkan som väntade på att få ett stänk av vigvatten av prästen (som var lite lekfull mitt i allt och stänkte på en husse som hade lite svårt att hålla sin hund i styr). Det var ganska kaotiskt med hundar, hästar, grisar och små hamstrar på samma gata.
Sedan bjöds det Comida de hermandad uppe på torget; kvinnoföreningens måltid.

Dag fyra:
Finaldagen. I dag är det San Antonios minnesdag och nu firar vi riktigt ordentligt. Det är mässa och det är traditionell dans utanför och i kyrkan, med kastanjetter och folkdräkter, trummor och med präst och borgmästare.

Så går det till här, och alla är engagerade. Barn som lär sig dansen och rytmen både när det är party på torget och när det är kastanjettdans på kyrkans torg. Man ser också att alla är där, det finns en och annan som beter sig lite utanför normen, som har en och annan funktionsvariation men som ändå är så inkluderad.

Det är så fint. Det är El Pinar. Det är El Hierro.