Ensamtid

I skrivandes stund har jag varit själv här i huset vid världens ände en vecka och två dagar. Mannen åkte hem för att jobba och jag tänkte att jag skulle vara kvar. Det har varit en lång tankeprocess, för i hela mitt liv har jag upplevt mig som mörkrädd. Och en smula ensamrädd. Jag har inte bott själv någonsin (utom något år i en liten etta i Flen) innan jag var 19 år.

Lite pirrigt vinkade jag av mannen vid flyget den 16 januari, på morgonen. Det var gråväder och lite svalt så jag åkte hem direkt. Nu var det bara jag. Jag gick runt i huset, tittade och kände på allt. Lyssnade på tystnaden. Det kändes tryggt. Och stilla.

Jag har skapat mina egna rutiner. Jag går upp, äter frukost i en hörna där man bara får plats om man är en. Där solen ligger på från tidig morgon. Jag kokar kaffe i den lilla espressobryggaren. Sitter där en stund och låter solen värma mig, lyssnar på alla kvillriga fåglar och morgonhesa tuppar.

Sen går jag runt och tittar vad som har hänt i trädgården. Har spindelnmammorna fött sina ungar och byggt in dom i en kokong är? Hur många blommor blommar på hibiskusen? Syns Lucas till, en äventyrlig katt som vandrar mellan olika hem och som brukar dyka upp här på terrassen efter att vi har varit här någon eller några veckor. Behöver jag vattna? Ska jag plocka av några mogna citroner? Finns det någon knopp i mandelträdet som snart kommer att slå ut?

När allt är inspekterat och jag har rensat bort lite torra och utblommade pelargoner och margeriter, så sätter jag mig och skriver. Jag har just nu minst tre saker som jag skriver: den här bloggen, mannens och min gemensamma tredje bok i Hierroserien och ett eget skrivprojekt som har arbetsnamnet ”Ensamresaren”. Den påbörjade jag på en skrivarresa i Tolox i höstas. Där sitter jag fram till lunch.

På eftermiddagen växlar det vad jag gör. Jag promenerar, handlar, tvättar och städar, åker och badar, lägger mig i solsängen. Eller i hängmattan om jag behöver skugga. Jag värmer någon rest till middag, det är svårt att laga lagom lite mat för en person.

Jag omfamnar ensamheten. Det här är ett så bra ställe att vara själv på. Som en liten oas, helt utan insyn från världen. Det är bara katterna, ödlorna, insekterna och fåglarna som hittar hit. Samtidigt så har jag sällskap av grannens trummor (han övar ganska myckat 😊) och Fabiolas (också en granne) vardagspyssel och hennes rop på husdjuren. Kacklande höns, getterna i barancon (ravinen), kyrkans klingande och åsnan nere i dalen är min ljudkuliss. Just det sinnet, hörseln, är det jag har märkt blir så oerhört förstärkt när man är ensam.
Det är spännande att erövra och lära känna nya sidor hos en själv. Jag var visst inte så mörkrädd som jag trodde. Och jag tycker om att vara ensam. Att själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta. Att planera dagen utifrån hur jag känner mig. Att lägga mig och vila när jag vill. Allt det här kan jag naturligtvis göra även tillsammans med mannen, men då vill man ju göra det ihop. Och då är det två viljor och ”hur känner jag mig idag” som ska samspela.
Det är som om jag har rivit ner en mur av rädsla som inte ens fanns där.

Men allt det här känns ju så bra bara för att jag vet att jag snart ska åka hem till min älskade gubbe igen, få skeda honom under vårt stora dubbeltäcke och få njuta av dom där samtalen igen.

Var sak har sin tid.

Boken ”Huset vid världens ände”.

Nu är den här…(nästan 😊!)

Vi har fått våra böcker så det går att förbeställa direkt från oss, men vill man vänta till den 14 september så släpps den då i bokhandlare osv. Den är så fin, vi är så stolta!

Handlingen utspelar sig på El Hierro och vi får möta människor som är på olika platser i livet men som ändå trasslas ihop tillsammans. Livets stigar korsar och mitt i virrvarret händer något. Dom blir vänner och lär av varandra, växer tillsammans och stöttar varandra.

Vi fick en fin respons av vår redaktör, Anders, som vi valde att ha på baksidan:

”De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.”

Är du nyfiken och vill köpa boken så skriv antingen här i kommentarer, eller i chatten på Insta: @sofi_och_tomas_bokprojekt

Vi önskar er fina lässtunder!

Böcker och läsning, finns det något bättre?

För några år sedan när vi var nere i Tamaduste så fanns där ett litet turkost bord med en bok fastkedjad vid på en av terrasserna i detta solparadis. Det var precis där vi brukade ligga och naturligtvis, som dom bokälskare vi är, bläddrade vi i den och försökte förstå vad den handlade om. Vi tog hjälp av olika översättningstjänster och jag tror att vi kom fram till att den tjocka boken handlade om globala och kända företag och hur dom hade lyckats. Och varför. Inte jättespännande men ändå.
En sån fin gest. Att dela med sig av något som man tycker om.
Och bordet var väldigt vackert, jag älskar den här turkosa färgen man kan möta på olika ställen här.

Själv tycker jag att läsning är ren lycka. Det är en ynnest att få kliva in i världar som annars skulle vara helt dolda för en. Tänk att få vara med inne i huvudet, inne i hjärtat på människor man aldrig har träffat. Att få besöka miljöer dit man aldrig annars skulle komma. Och inte minst att få känna känslor, såväl sorg som glädje, genom någon annan. Det är ren magi.
Oavsett om man läser med ögonen eller med öronen. Det är berättelser som skapar inre bilder, som berör och som utvecklar ens egna tankar. Jag älskar det.

Idag när vi kom ner till den klara och blå lagunen i Tamaduste igen, så upptäckte jag ett fint litet skåp vid uteduschen. En Biblioplaya. Bookcrossing. I det skåpet fanns det fler böcker. På tyska, på engelska och på spanska. Ingen på svenska, så nästa gång vi åker dit ska jag placera en där och hoppas på att den kommer i omlopp.

Kanske det senare blir vår bok, ”Huset vid världens ände”, som får stoltsera där i biblioplayan? Visst skulle väl den här bokryggen passa bra där?