Ni vet nog hur långt bort det där känns med pension.  Varje år man öppnar det där orangea kuvertet så stiger åldern … det som förr var 64 blev 67. 0ch sen 69 … var skulle det sluta?

När barnen var små så var vi rätt outbildade. Vi hade varsin mediautbildning från folkis men vi kände att det skulle vara svårt att hitta jobb inom det, just media. Vi gillade att skriva båda två men var inte beredda att flytta runt för tillfälliga vikariat. Vi fick barn tidigt och vi flyttade tillsammans med vänner till ett stort hus på landet, i ett kollektiv. Åtta vuxna och fem barn som kallade varandra för kollektivsyskon.

Det var tufft med både pengar och att få till det med livet på olika vis. Vi startade upp en föräldradriven förskola i en gammal herrgård med kakelugnar i varje rum och livsfarliga trappor, vedspis i köket och fantastiska trägolv. Det var fint. Den lever kvar fortfarande men i mer anpassade lokaler. Och vi bestämde oss för att vi skulle börja plugga. Vi jobbade extra under tiden för att få det hela att gå ihop. Jag blev lärare och Tomas ingenjör. Med tiden sökte vi jobb som rektor och chef. I många år har vi jobbat som ansvariga över personal, elever och vårdnadshavare, ansvariga över operatörer och produktion. Och mycket annat. Drivna som vi båda är så har det varit mycket utvecklande projekt, mycket ideér som krävt en massa för att kunna genomföras. Stressen har varit hög men oftast positiv, även om ansvaret har sträckt sig till att gälla 24/7. Vi har vuxit in det här och stöttat och hjälpt varandra att hantera arbetslivet och alla utmaningar, både roliga och mindre roliga, som vi har ställts inför.

När vi köpte vårt hus här på El Hierro 2017 så var det med en förhoppning om att vi skulle kunna vara här mycket; både själen och lederna mådde så bra här!
Nu är vi här. Vi har haft turen att ha två välbetalda jobb under lång tid och vi har kunnat spara på olika vis. Jag förstår med hundra procent att vi är lyckligt lottade att vi har varandra och att vi kan hjälpas åt i allt det här. Men som vi har planerat för det här. Satt upp delmål, stakat ut riktning för att lyckas ta oss hit där vi nu är.

Det känns så overkligt. Den sista mars 2026, i går, var vår sista arbetsdag. I livet. Ofattbart. Vad kommer det göra med oss att vi nu äger vår tid? Känslan över att hela veckan kan planeras och bestämmas över? Och att ansvaret i mångt och mycket stannar vid familjen (som ju är ganska stor på just nu 13 personer)?

Det kommer att krävas en period av avprogrammering. Att inte behöva ha telefonen på hela tiden och att inte ha ett pip på alla kanaler på TEAMS och jobbchattar så man märker när någon vill eller behöver något. Att kunna ha telefonen i ett annat rum när man sover.
Ja, ni hör ju. Vem vet vad som kommer att hända och vem vet vem man är när allt det där ska sjösättas. Den som lever får se.

Och leva ska vi verkligen göra så länge vi kan. Vi ska unna oss tid och kärlek, umgänge och promenader. Vi ska titta på varandra och glädjas åt att vi kan göra det här tillsammans, vi ska förundras över att vi nu faktiskt har nått fram till ännu ett av alla mål vi har satt upp.

Nu är vi här på ön med familjen (ja, alla 13 är med och åldern är spridd mellan 1 – 90 år) och firar det här viktiga steget i livet. Sen ska vi vara hemma i sommar och låtsas som om det är en vanlig semestersommar. Först i höst kommer förmodligen polletten trilla ner.
Va? Ska vi inte sätta klockan? Ska vi inte planera upp för en hejdundrandes uppstart inför det nya arbetsåret? Kick-off? Nya utvecklingsprojekt? Va? Va? Va?

Och så kommer vi ligga kvar en stund i sängen innan vi går upp och fixar kaffe och macka. Där och då kommer vi börja öva på hur det är det här nya.
Hur det är att äga sin tid.