Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
När vi är här på sommaren och på hösten så brukar vi alltid åka till vår grannbodega Elysar och köpa några kartonger med vin och lägga i vårt mörkaste förråd. Bara för att vara på den säkra sidan. Alla vinbodegor här är nämligen ganska små, så det kan hända att årets vinskörd tar slut. Men hittills har vi inte riktigt varit lika förutseende vad det gäller vinet från den andra sidan: Frontera-vinet. Det har nästan alltid funnits. Kanske inte i alla affärer men åtminstone i den som ligger precis vid den sidans vinkollektiv. Det är det absolut bästa vino blanco som ön har. Torrt, krispigt och svalkande. Med smak. Vi älskar det helt enkelt.
När vi kom ner nu några dagar efter jul och skulle köpa det så gapade hyllorna tomma. Visst fanns det vita Fronteraviner, men bara dom där som är frutado. Det vill säga fruktigt söta. Det är inte någon favorit om jag uttrycker mig milt.
Okej, vi fick väl nöja oss med alla importerade viner från fastlandet. Dom är också fina – men inte riktigt lika goda. Ibland blir vi också överraskade när vi äter ute, då kan restaurangen ha en helt annan sorts vin som också tillverkas på ön – men som vi aldrig har sett i butikerna. Vi har också sett att det planteras nya vinstockar med hjälp av stöd från kommunen utspritt på ön vilket ger hopp om nya fina viner.
En dag när vi körde vår bil på vägen nere på Frontera så ser mitt tränade vinöga att det faktiskt ligger en flaska av favoritvinet i en disk. En disk som har Hierro-ostar i olika smaker och deras egna quesadillas. En liten affär. Vi tvärnitar och slänger oss in. Ägaren ser finurlig ut och säger att han har några stycken kvar. Under disken. Vi får köpa fyra flaskor för ett pris som är lite mer än vad det brukar. Men det betalar vi så gärna.
Det fanns en tid då människorna på El Hierro bara drack vin, det lilla vatten som fanns måste absolut gå till djuren. Det var alltså en enorm brist på dricksvatten på ön. Idag har man löst detta med finurliga och uttänkta sätt för att både samla, rena och bevara vatten så det räcker till såväl hushållen, odlingarna, till djuren och för att använda som reservenergi. Men detta, om just energin, det blir ett annat inlägg.
Idag på El Hierro vet man inte att det är hippt med naturviner ute i den stora världen. Här odlar man som man alltid har gjort sina druvor på dom små knotiga, sega vinstockarna. Här producerar man (kanske ofrivilligt) bara naturvin. Inga onödiga tillsatser, härligt svaveldoftande och småskalig tillverkning. Eftersom ön är en toppig vulkanö bestående av mestadels branter så byggs det upp otroliga odlingsterasser, som hyllor som hålls på plats av brutna vulkanstenar. När det är dags att skörda så handplockas druvorna i stora kärl. Antingen körs dom efter det till den kooperativägda vintillverkaren i Frontera, eller så har vinbonden en egen liten bodega i ett stenhus på tomten.
Förr trampades vinet i stora kärl, det skulle vara bara fötter och det gick åt många dyrbara timmar för detta trampande. Man samlade ofta sin släkt och sina vänner, tvättade fötterna och hoppade i druvmoset. Där fick man stå och stampa, sjunga och umgås. Länge. Med druvmoset upp över knäna.
Nästa steg i utvecklingen var vinpressen. Det var som en stor träskruv, en träbalk med en tjock skruv i. Den skruvades med mans- (kvinno- ?) kraft. Samtidigt som man skruvade på ena sidan så pressades druvorna på den andra sidan. Effektivt och relativt snabbt.
Nu för tiden används lite modernare vinpressar. Däremot kan du se dessa grova stockar lite här och där inne på gårdarna när du promenerar runt i byarna.
Det finns några olika vintillverkare på El Hierro, tyvärr färre nu än för några år sedan. En del av dom större tillverkarna har flyttat sin produktion till andra öar, men eftersom vinstockarna på Hierro är så speciella så har dom försökt ympa in dessa vinstockar till odlingarna på tex Teneriffa. Det blir så klart inte samma sak. Glädjande nog ser vi att det planteras nya vinplantor på dom odlingarna som för några år sedan lades ner, så vi har stora förhoppningar på en vinexplosion här på ön om några år!
När vi är här föredrar vi dom lokalt producerade vinerna som tex Fronteravinerna (finns många olika), Los Lomos och Padrón. Goda viner. På lite närmare håll har vi både vår granne Martin som producerar vin för husbehov (vilket innefattar några flaskor gott vin till oss också) och den lilla bodegan Elysar som ligger ett par hundra meter från oss. När vi är här åker vi alltid ner till den bodegan och köper upp oss på någon kartong med flaskor. Både vino tinto och vino blanco. Smaken varierar lite från det ena året till den andra – det är väl också lite typiskt? Allt beror på hur mycket regn som kommit eller om det varit varmt eller ovanligt kallt. Vi tycker om det.
Om man är nyfiken på att smaka lite ”hemtrampat” vin, så har nästan alla barer och restauranger ett vino de pata. Det är deras egna vin, man får det i små glas och färgen är lite brunaktig. ”Ibland odrickbart, men alltid intressant!” som en av våra ö-vänner beskrev det. Så prova vet jag. Men när det är dags att ta ett glas till maten skulle jag rekommendera att välja något annat 😁🍷!
Om man vill veta mer om öns viner, dom olika bodegorna och historierna bakom dessa så kan man besöka vinmuseet som ligger på Fronterasidan. Det är klart värt ett besök som också innefattar en vinprovning av några goda viner från kooperativet som ligger just där – i Frontera.
Huset vid världens ände 