Svindlande vackert – och vi var så sålda.

Vi åkte uppför och uppför. Det var svindlande vackert detta vulkanlandskap som ändå var så färgfyllt. Det var grönt och brunt, gult och rött. Tjockbladiga växter som växte rakt ut från lavasanden, agaveblommor som reste sig stolta rakt upp från sina plantor, vallmo i alla färger och former och så vidsträckt vy – rakt ner och ut i havet. Så vackert.

Vindsnurrorna var ytterligare ett positivt inslag i naturbilden. Vi hade läst om öns ambition att bli självförsörjande både vad det gällde dricksvatten och energi så det blev också vackert i våra ögon.

När vi kom högre upp så förändrades allt. Molnen rann ner över bergstoppen och det blev fuktigt och lite mer kylig luft. Här blev naturen grönare, det var som en annan klimatzon. Helt andra växter, helt annan luft. Överallt var landskapet uppdelat i rutor omgärdade av stenmurar. I varje litet fack var det mängder av blommor, odlingar eller något djur. Eller bara gräs. Det var så märkbart och synligt hur människor som bor här jobbar och sliter, lever ihop med naturen. Anpassar sig och använder det som går.

Vi var hänförda.

När vi närmade oss El Pinar och huset vi skulle provbo i, började vägkanterna fyllas av jättetallar. Vi var mitt i en Pinjeskog; höga mosaikstammar reste sig mot himlen, barrbollar som bestod av 30 cm långa barr och överdimensionerade kottar. Helt otroligt.

Vi parkerade bilen uppe vid byns kyrka, och tog våra små väskor och gick nedåt huset. Det var branta backar och vid sidan av vägen fanns enkla hus; en del var små, andra stora, somliga var ofärdiga, andra såg inbodda och mysiga ut.

-Där är det, sa Antoinette och pekade på ett tak längst nere på gatstumpen som vi hade hamnat på. Eftersom det var så brant sluttande så var taket det enda vi såg från det här hållet.
Vi rundade huset och …där var det. Vårt drömhus.