En dag på sjön (eller havet närmare bestämt)

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta.  Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.

• 

• 

• 

• 

• 

•