Småskaligheten

När vi köpte vårt hus så var en av sakerna vi fastnade för att det var omnämnt som ”Huset vid världens ände” i annonsen. Det var så fantastiskt när vi kom hit och fann att det var så genuint, inte alls många turister och dom som fanns var spanjorer eller tyskar. Här på vår sida var det definitivt inte många att skryta med. När jag var här ett par veckor med mina vänner Eva och Helena i oktober så sa dom efter några dagar; ”Det är som om apokalypsen har varit här, inte en människa någonstans!” Det var ju inte helt sant så klart, en och annan bybo träffade vi ju och en och annan bil såg vi ju på gatorna. Men känslan var så – här var vi typ ensamma.

Nu när vi är här, det är sommar och juli, är vi smått förvånade över att det är så mycket folk på ön! Vi försöker gå till våra favoritrestauranger och våra favoritbadplatser, men det är tjockt med folk överallt. Det är kö för att få ett bord, det finns inte plats att lägga ut sin handduk på stenläggningarna i Tacorón och alla parkeringsplatser är fulla. Nu ska man ju komma ihåg att allt är småskaligt här, för normalt är det inte mycket folk på ön. Dessutom har ju alla restauranger som ändå klarat sig över pandemin varit tvungna att ta bort hälften av alla bord osv.

Men. Likafullt så hittar vi ödsliga små smultronställen. I Restinga så finns en liten strand utanför strandpromenaden och den centrala bryggan, där är vi i stort sett ensamma. Förklaringen till det kan vara att inte så många andra vet att den finns, den är ganska ny. Den är nybyggd och så fint iordninggjord med pergolor och grillplatser, sand att ligga på och en lång brygga ut i havet.
Även i Tamaduste finns det plats. Här kommer liksom dom boende ner och sitter i trappen ner till havet, simmar en stund, ”sitter” i havet och tjattrat med varandra för att sedan återvända till sina hem. Det är bara vi och ett par andra små sällskap som slår dagsläger med filtar och matsäck. Och här finns det många små plattformar att vara på. Ställen att ligga i solen, sitta i skuggan och läsa och skriva, dricka något kallt och äta sin matsäck. Och om det är blåsigt så finns ju alltid La Caleta. Här hittar du alltid en plats och här kan du också simma och svalka dig i saltvattenspoolerna, även om havet är upproriskt och för tufft att bada i. Så ställen finns.
Men visst känns det konstigt att behöva vända för att det är fullt där vi har planerat att vara – när man är van vid att känslan på El Hierro mer liknar postapokalypsen?