Guachinche

Från början var en guachinche en gård där det odlades eget vin. När det var dags att sälja vinet så hade man tillställningar för att folk skulle få provsmaka vinet och man bjöd lite plockmat till. Nu är det mer utvecklade restauranger. Ofta fina sådana, med god mat och mysig miljö. Om man vill smaka gårdens egenproducerade vin så får man fråga efter deras vino de pata, deras eget fottrampade vin (inte alltid fot trampat dock). Har man tur så är det gott, som hos guachinchen utanför El Pinar. Den heter Bimbachinchen Las Lapas och deras vino de pata är gudagott. Jag tror, nu gissar jag bara, att det kanske ingår lite fikon, för det är sött på ett fräscht sätt och väldigt fruktigt. Jag brukar verkligen inte alls tycka om söta viner (jo, Zinfandel gillar jag) men det här. Så sött och gott utan att var kvalmigt! Men mer ett efterrättsvin än att dricka det till maten.

Här är det mysigt och familjärt, det finns bord för mindre och större sällskap. Maten är traditionell; du kan få croquetas och garbanzosröra till förrätt, get, kanin och carne fiesta till varmrätt. Slutligen kan du avnjuta en liten kaffe cortado med en söt rispudding eller en ostkaka, en quesillo, som nästan smakar som en flan till efterrätt. Du kan, om du önskar, köpa med ett kilo torkade fikon eller en flaska vino de pata hem. Gör det! Det är så värt det, båda sakerna.

En annan guachinche är Aguadara som ligger mellan San Andres och El Mocanal, mitt ute i ingenstans. Men det finns skyltar. När du först kommer dit slås du av hur många saker det är överallt. Och, ska man vara ärlig, är det inte bara vackra saker. Första gången jag var där, 2018, råkade jag komma dit av misstag. Det regnade och var gråmulet, jag var där med två vänner som tillbringade några veckor tillsammans med mig på ön. Det fanns inga förväntningar, vi hade aldrig hört talas om stället. Vi svängde bara av vägen på vinst och förlust. Det blev vinst.

När vi kom fram fanns det ett bord ledigt, precis bredvid den öppna grillen där allt kött tillagades. Bordet, som allt annat, var gjort av återvunnit material; en kabeltrumma. Förutom detta fanns där gamla symaskinsbord, toaletter med planterade kryddor i, konstiga metalldockor, hopsvetsade fantasidjur av diverse metallskräp och så mycket mer. Det serverades den godaste grillade köttmixen, och vi var saliga. Godare kött hade vi aldrig ätit. I taket hängde det omaka och uråldriga köksredskap, kaffekoppar och annat som var uttjänt.

Nu har den här guachinchen vuxit och idag måste du nästan alltid boka innan för att få ett bord där. Dom har byggt ut, både inomhus och utomhus, stället är än mer fullbelamrat av mer eller mindre roliga saker och en massa till synes skräp. Men det blir oftast ändå charmigt mitt i detta gytter. Nu finns det menyer och maten du kan välja på består både av kött och fisk, även om kötträtterna står för 90 % av utbudet. Det är fortfarande väldigt gott, oerhört trevlig personal, en helt galen miljö och du får en liten limoncello eller något annat till notan. Även om jag gillade det mer när det var mindre och mer familjärt, så rekommenderar jag alla att göra ett besök där. Ett mer crazy ställe får man leta efter.