Den sista vilan.

Varje gång vi går upp mot byn passerar vi den vackra rosenrabatten. Det finns två buskar där, en rosavit och en orangegul. Någon av dom blommar alltid. Den där rabatten ligger utanför en lokal som heter ”Tanatorio”. Det är byns begravningsplats. Eller där man tar det första avskedet från någon som lämnat livet. Där inne bevaras kistan med den personen som har dött i, tills det är dags att gemensamt följa den avlidne till den sista vilan.

Ofta är vägen avstängd där och en likbil står utanför. Det kan sitta och stå många människor både inne i rummet och ute på gatan. Det här kan pågå en dag, men ibland kan det här vara i flera dagar. Där gråter man tillsammans, man kramas, man pratar i mobilen och man kan också höra någon som skrattar lite. Det pågår liksom där. Man pratar minnen, man beklagar och man tröstar.

Det är så långt vi har sett det hittills.

Men för några dagar sedan så dog en av våra grannar. Higinio. Och vi blev inbjuda att vara med och ta farväl av honom.

Vi var några av alla som samlades uppe vid tanatorion. Där var släkt och vänner, där var grannar och där var borgmästaren. Vi kramade om Higinios fru, nu änka, hon blev glad över att vi var där. Det var en speciell stämning. Folk kom som dom var, en del hade tagit en paus från jobbet och stod i jobbkläder, andra hade shorts och linne medan några hade lite finare kläder. Det var inte viktigt. När det hade kramats och pratats och alla var samlade så började kyrkklockan att ringa. En speciell ringning, helt olik alla andra. Den är som i fel rytm, men den är typisk för en begravning här. Dödsringningen. Kistan bars upp till kyrkan för en mässa. Higinio var inte själv troende men delar av hans familj är det. Så då blev det så. Hälften gick in i kyrkan och deltog i den katolska mässan medan resten stod kvar utanför och fortsatte att prata med varandra och i mobilen. Var och en gjorde lite som dom ville. Och det var inte så mycket med det.

Slutligen lyftes kistan in i bilen som också pyntades med blommor. Sakta, sakta rullade den ner mot byns kyrkogård. Alla vi andra gick efter. Vi var med på Higinios sista resa.

Väl där så blev det så tydligt varför kyrkogård här heter cementerio. För här läggs inte kistan ner i en grav, den placeras i ett cementfack. Väl där så sätts det dit ett lock och hela öppningen bokstavligen cementeras igen. En gravskylt blir fäst i cementen med namn och datum för både födelse och död. Blommorna runt om.

Higinio hade bett om att få en plats bland alla de immigranter som också har fått en gravplats här. Han kom själv från Venezuela för en massa år sedan och han hade en sån känsla för dom som flydde och hittade hit. Han kände sig som en av dom. Det var fint.

Sen löstes allt upp, alla åkte hem till sig. Det var som att det vi brukar ha efter begravningen i Sverige här ligger före. Utan påkostade matgrejer eller fikastunder. Enkelt.

För oss var Higinio den där granngubben som vi gick förbi och sa ”Hola, buenas” till varje gång vi gick till bilen. Vi vinkade och vi hälsade. Ofta satt han på sin lilla gård och spelade på sin luta. Det var glatt och det kvillrade i takt med kanariefåglarnas sång i mandelträdet som står precis utanför deras tomt.

Nu hörs det inte mer. Inte här, men kanske att Higinio sitter någon annanstans och drillar musikstycken på sin luta. Hoppas det. Det känns fint att tänka så.