Ensamtid

I skrivandes stund har jag varit själv här i huset vid världens ände en vecka och två dagar. Mannen åkte hem för att jobba och jag tänkte att jag skulle vara kvar. Det har varit en lång tankeprocess, för i hela mitt liv har jag upplevt mig som mörkrädd. Och en smula ensamrädd. Jag har inte bott själv någonsin (utom något år i en liten etta i Flen) innan jag var 19 år.

Lite pirrigt vinkade jag av mannen vid flyget den 16 januari, på morgonen. Det var gråväder och lite svalt så jag åkte hem direkt. Nu var det bara jag. Jag gick runt i huset, tittade och kände på allt. Lyssnade på tystnaden. Det kändes tryggt. Och stilla.

Jag har skapat mina egna rutiner. Jag går upp, äter frukost i en hörna där man bara får plats om man är en. Där solen ligger på från tidig morgon. Jag kokar kaffe i den lilla espressobryggaren. Sitter där en stund och låter solen värma mig, lyssnar på alla kvillriga fåglar och morgonhesa tuppar.

Sen går jag runt och tittar vad som har hänt i trädgården. Har spindelnmammorna fött sina ungar och byggt in dom i en kokong är? Hur många blommor blommar på hibiskusen? Syns Lucas till, en äventyrlig katt som vandrar mellan olika hem och som brukar dyka upp här på terrassen efter att vi har varit här någon eller några veckor. Behöver jag vattna? Ska jag plocka av några mogna citroner? Finns det någon knopp i mandelträdet som snart kommer att slå ut?

När allt är inspekterat och jag har rensat bort lite torra och utblommade pelargoner och margeriter, så sätter jag mig och skriver. Jag har just nu minst tre saker som jag skriver: den här bloggen, mannens och min gemensamma tredje bok i Hierroserien och ett eget skrivprojekt som har arbetsnamnet ”Ensamresaren”. Den påbörjade jag på en skrivarresa i Tolox i höstas. Där sitter jag fram till lunch.

På eftermiddagen växlar det vad jag gör. Jag promenerar, handlar, tvättar och städar, åker och badar, lägger mig i solsängen. Eller i hängmattan om jag behöver skugga. Jag värmer någon rest till middag, det är svårt att laga lagom lite mat för en person.

Jag omfamnar ensamheten. Det här är ett så bra ställe att vara själv på. Som en liten oas, helt utan insyn från världen. Det är bara katterna, ödlorna, insekterna och fåglarna som hittar hit. Samtidigt så har jag sällskap av grannens trummor (han övar ganska myckat 😊) och Fabiolas (också en granne) vardagspyssel och hennes rop på husdjuren. Kacklande höns, getterna i barancon (ravinen), kyrkans klingande och åsnan nere i dalen är min ljudkuliss. Just det sinnet, hörseln, är det jag har märkt blir så oerhört förstärkt när man är ensam.
Det är spännande att erövra och lära känna nya sidor hos en själv. Jag var visst inte så mörkrädd som jag trodde. Och jag tycker om att vara ensam. Att själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta. Att planera dagen utifrån hur jag känner mig. Att lägga mig och vila när jag vill. Allt det här kan jag naturligtvis göra även tillsammans med mannen, men då vill man ju göra det ihop. Och då är det två viljor och ”hur känner jag mig idag” som ska samspela.
Det är som om jag har rivit ner en mur av rädsla som inte ens fanns där.

Men allt det här känns ju så bra bara för att jag vet att jag snart ska åka hem till min älskade gubbe igen, få skeda honom under vårt stora dubbeltäcke och få njuta av dom där samtalen igen.

Var sak har sin tid.