Om man tittar noga och håller sig still där man står eller sitter invid lavastenskanterna vid havet kan man se dom. Krabborna. Eller Cangrejo moro (dom svarta) och Cangrejo rojo (dom röda) som dom heter här på El Hierro.
Jag som fullkomligt älskar allt i skaldjursväg har ibland undrat när jag har stått och kollat på dom där stora, feta och förmodligen goda krabborna varför dom inte återfinns på restaurangernas menyer? Där finns ju räkor, ålar, musslor av alla slag, fiskar och bläckfiskar. Men inte krabbor.
Såklart var jag tvungen att kolla upp varför.
Det finns tydligen flera anledningar, men en är att krabborna innehåller väldigt lite kött i förhållande till sin storlek. Mycket jobb med rensning helt enkelt för pyttelite utdelning. Inte värt jobbet så att säga. Skalen är stenhårda och dessutom är dom stjärnor på att springa och gömma sig i alla skrevor som finns. Dom har fantastiska gripklor och rör sig i alla led, inte bara i sidled som krabborna vi känner till i Sverige. Dom kan klamra sig fast vid klipporna och klara av att hålla sig kvar trots stora och starka vågor från havet. Och vet ni, dom kan hoppa också!
En annan orsak till att vi inte äter dom är att dom också är allätare. Dom äter rester av döda fiskar, sjöfåglar och allt annat som spolas upp från havet. Så varför är det här farligt? Jo, dom äter ju allt det som i vanliga fall används som havets ”tvättsvampar”, dvs alger, musslor och annat dött som suger åt sig metaller som finns naturligt i havsvattnet. Och då blir det väldigt koncentrerat med tungmetaller i dom.
Krabborna lever i många år så dessa tungmetaller byggs upp mer och mer för varje år och kan vara skadliga för människan att äta även om krabban själv kan leva med nivåerna.
Däremot används krabborna som bete för att fånga fisk, så kallade carnada. Men som sagt, dom är svåra att fånga. Speciellt när dom är unga, då är dom mörka och fläckiga och passar perfekt in mot de svarta lavastenarna där dom kan söka skydd från dom som annars tycker om att mumsa på dom; måsar, bläckfiskar och hägrar.
Honorna bär sina ägg under den vikta stjärten tills dom är redo att släppas ut i havet som pyttesmå, mikroskopiska larver.
Om du tror att du ser en död krabba liggandes på en klippa så är det troligtvis bara en kostym som har blivit för liten. Eftersom skalet är så hårt så kan krabborna inte växa med det utan behöver ”ömsa skinn” eller ”ömsa skal” när det blir för litet. Så det du ser är nog ett urvuxet skal, en klädsel som inte passar längre.
