elhierro2017

När vi bokade biljetter så blev vi såklart varse att det inte var för inte som det stod ”Huset vid världens ände” i annonsen…det gick inte jättelätt att ta sig dit. Det hade ju säljarna i och för sig meddelat oss, men det var inte förrän nu, när vi själva skulle göra denna resa, som vi förstod. Vi kom helt enkelt inte dit på en och samma dag från Sverige. Det fanns flera alternativ men om vi satsade på att komma ner så enkelt som möjligt så fanns det tre sätt. Antingen kunde vi åka via Gran Canaria, sova en natt och ta Binter (som är bolaget som flyger mellan och till/från dom olika kanariska öarna) direkt till El Hierro. Det flyget går från samma flygplats som vi landar på. Rätt enkelt tänkte vi. Det andra alternativen är att vi åker till Teneriffa och endera tar båten från södra sidan av ön; Los Critianos, eller tar bussen upp till norra sidan för att ta Binter från den flygplatsen.
Vi valde Gran Canaria-grejen.

Vi hade inte mycket till semester att ta ut, så det fick bli ett tråcklande för att få ihop lite dagar runt påsken 2017. Fem dagar lyckades vi skrapa ihop. Så vi flög. Spända och pirriga, nervösa och förväntansfulla. Vad höll vi på att göra? Vi vågade inte säga det till någon. Inte än. Måste förstå själva först. Och vara fria att välja utifrån bara oss.

På nätet hade vi hittat ett ställe nära flygplatsen, det verkade vara som ett vandrarhem med delat badrum och inget lyx. Det slog vi till på. Vi skulle ju bara sova en natt på Gran Canaria innan vi skulle flyga över till vårt slutmål; El Hierro.

Mitt i natten kom vi fram. Över skumpiga vägar mitt bland insydda tomatodlingar (ni vet att dom liksom syr in odlingarna med väv, antar att det är för att skydda från värmen?) åkte vi. Mitt i ödemarken (det tog dock bara ca 7 minuter med taxi) så kom vi fram. Till det vi fortsättningsvis kommer att kalla Ranchen. Ett bra och enkelt ställe med en fantastisk familj som håller i alla trådar. Stort och rymligt, många små och stora hundar. Varmt, rent och precis vad vi ville ha.

Ranchen som låg mitt ute i ingenting; Country Home La Manigua.

Under många år hade tanken vuxit fram för mig och min man Tomas. Vi ville ha ett hem på ett ställe där solen var varm, där dofterna hängde tunga och miljön var lugn och inbjudande. Vi ville hitta ett hem där vi kunde bo längre stunder den dagen den möjligheten fanns. Vi ville hitta ett hem som ändå fanns i ett sammanhang av riktiga människor. Ett hem med grannar som pratar ett annat språk, där det blir lite problem och konstigheter när en ska handla eller besöka banken. Ett hem där vi kan lära oss om det vi hamnat i. Ett hem att leva i.

Efter år av ”knarkande” av Hemnet så hittade vi en liten annons på Blocket. Rubriken var: Huset vid Världens ände. Vi tittade på varandra, sedan på bilderna. Det var himmelskt. Det var vackert. Det var…vårt. Men vart låg det? El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om.

Vi googlade och förstod att det var en av de sju Kanarieöarna. Den allra minsta. Den som låg längst västerut. Den som man trodde var världens ände tills Colombus upptäckte att det fanns något på andra sidan Atlanten. En gång alltså världens ände.

Vi skrev ett mail till dom som sålde huset samma kväll. Vi sa till varandra att; vi behöver ju inte köpa för att vi skriver ett mail? Vi kan bara visa intresse och kolla hur det verkar?

Snabbt fick vi svar från Bengt och Christina, dom berättade om hur dom hade hittat denna pärla, hur dom hade jobbat med den och hur beslutet att sälja den hade vuxit fram. Dom hade nämligen ytterligare ett hus på samma ö. Ett större hus med ett gästhus som deras vänner hade köpt så nu skulle dom sälja huset i El Pinar. Även om det var känsligt och jobbigt. Det var ändå ett hus där dom hade lagt ner tid, kraft och kärlek.

Det blev en del mail med frågor och svar. Men det kändes bra och tryggt.

Vi bestämde att vi skulle hälsa på hos dom i det lilla torp som dom bodde i under sommarmånaderna när dom var i Sverige. Vi skulle få låna en nyckel till huset om vi ville åka dit och ”provbo”. Dealen var att om vi köpte huset så skulle dom stå för resekostnaderna. Om inte fick vi se det som en liten minisemester. Vi åkte dit och direkt när vi klev ur bilen kändes värmen från paret som stod där på uppfarten och såg så fina ut. Vi gick fram och kramade om dom, det kändes som om vi alltid hade känt varandra.

Vi blev bjudna på middag och Bengt och Christina plockade fram fotoböcker så vi fick se hur allt började för dom. Och vi kunde förstå vilket jobb och vilken känsla som låg i detta hus.

Så här såg det ut när Bengt och Christina hittade huset.

När vi åkte hemåt efter en fin kväll med en känsla av att vi stod inför ett stort äventyr där det både ingick nya vänner och kanske ett nytt husprojekt hade vi en nyckel i fickan. Nyckeln till Huset vid världens ände. Och flygbiljetterna var bokade innan vi hade lämnat den smala vägen från torpet vi nyss besökt.

Författare: elhierro2017

Vi reste för att ”provbo” – och för att komma ikapp i tanken.

Vi sökte…och fann.