Mandelträdets kretslopp

Nu har vi kunnat vara här under den tiden som mandelträden blommar för andra året i rad. Trots att det har varit en ganska kylig vinter i år, med kanariska mått mätt, så blommade träden tidigare och med ännu större blomprakt än förra året. Det kan bero på att det har regnat mer i år, eller så är det bara så med mandelträd, liksom det kan vara med andra fruktträd, att vissa år är mer gynnsamma än andra. Att träden har lite vila en del år helt enkelt. I år var inte ett viloår kan vi konstatera.

Även det mandelträd som står mitt på vår stenlagda terrass, har blommat som aldrig förr! Vi såg det direkt när vi kom, där var knoppar på knoppar längst varje liten gren och kvist, vi kunde inte förstå hur alla blommor skulle kunna samsas på en sån liten yta. Men det kunde dom!

Det har nu blommat i över fem veckor och det kommer fortfarande nya små blommor. Dom senaste veckorna har det, varje morgon när vi har klivit upp, varit rosa mandelblomsblad utspridda på hela terrassens stengolv, som en kärleksbädd ur en romantisk film…

Och doften! Den är söt som honung och älskas lika mycket av oss som av alla hundratals insekter som ständigt surrar i trädet med hela kroppen full av pollen och nektar. Som små lycksaliga, kurrande och berusade bollar rumlar dom runt, från blomma till blomma. Livsviktiga för att allt ska fungera.

Det här innebär att vi också har ovanligt många kvittrande små kanariefåglar i vår trädgård. Dom är verkligen små, som miniatyrer av våra svenska småfåglar. Och deras fågelsång kvillrar som rinnande pärlor, oupphörligt och vackert. Jag blir så glad av det här.

Mitt i allt blommande så börjar årets mandlar växa, det går fort. Nästan overkligt fort. Helt plötsligt sitter dom där, minst två ihop men oftast fler nötter tillsammans. Och trädet fortsätter att blomma och dofta, men för varje dag upptäcker vi nya mandlar som har vuxit till sig, och något färre blommande blommor.

Och jag, jag har placerat mig vid terrassens specialgjorda ”mandel-knäckar-sten” för att knäcka fram fjolårets alla nötter. Mandlarna här är overkligt goda, så det är värt att jobba för.

Tänk vad finurligt det är med naturens alla kretslopp, hur allt går runt, runt. Och tänk vad vi är beroende av att allt det här får vara friskt och fungerar som det är uttänkt.

Det måste vi värna om.

Charco Manso

Det finns många spektakulära och helt fantastiska ställen utmed havet på den här ön. På några få finns det lite sand, mest mörk men på ett par ställen är den svarta vulkansanden uppblandad med ljus sand. Fråga mig inte var den kommer ifrån, för det har jag ingen aning om! Men på dom flesta ställena är det klippor, formade av tidigare vulkanutbrott och slipade av havets vågor. Det har bildats laguner att bada i och grottor att snorkla runt i, och du hittar ständigt nya spännande platser.

Härom dagen bestämde vi oss för att åka till Charco Manso som ligger längst upp på den norra sidan av ön. Det var, som alltid, en smal och slingrig väg ner till vårt mål. När man väl har vant sig vid vägarna här så är själva bilkörningen en stor del av upplevelsen, man ser så mycket!

När vi väl kom ner så möttes vi av en plats som var helt unik i sitt slag. Som brukligt är här på ön så fanns det en uppbyggd och otroligt fin grillplats, under tak med flera grillar och en massa rustika bord. Det fanns till och med kranar och hoar så man kunde diska av efter maten. I backen bredvid låg en stor hög med vedklabbar som det är fritt att använda när du ska grilla. Det fanns också någon slags kiosk här, men som också är brukligt här på ön så var den stängd… (Det är verkligen något att tänka på här, räkna aldrig med att restauranger är öppna när du tänker att dom ska vara det. Rätt som det är bestäms det att ägarna ska ha semester och då vet man inte riktigt när det öppnar igen)

Men det som var helt unikt var alla stenformationer som så mäktigt bredde ut sig runt den lagun som såväl genom havets försörj som med en del hjälp av herreños finns där så fin och som man kan bada i när havet är tillräckligt lugnt.
Bland klipporna fanns det många naturliga grottor, självformade broar och håligheter som gjorde att det sprutade upp fontäner av havsvatten vid varje våg lite här och där. Det såg ut som gejsrar när det sprutar upp mellan dom vassa vulkanformationerna.

Vilt, vackert och som sagt; helt unikt.

…Och havet tar.

Det finns mycket härligt med havet, både att äta och att uppleva. Jag älskar havet. Och jag är livrädd för havets krafter. Samma ställen där vi ligger och solbadar i full harmoni, när det blåser lagom mycket, kan andra gånger upplevas som hotfulla, farliga och man är rädd att kastas hit och dit av vågorna både på land och i havet.

Vid dom här starka krafterna så går husfasader som ligger fint utmed kusten sönder, dom uppmurade stenläggningarna för soldyrkare skrynklas ihop som om dom vore byggda av papper. Då är havet mäktigt och stark och…oresonligt.

Krabbor blir uppspolade och får ligga och torka, småfiskar hamnar i små skrymslen som snabbt torkar ur och olika snäckor och musslor läggs upp som goda smörgåsbord åt fåglar med starka näbbar.

Det är också då, när man är nere i La Restinga, som det blir så tydligt hur orättvist och fullständigt skev världen är. Och vad farligt havet är, även för människor. För där ligger dom här öppna båtarna som har farit över det här vilda havet, fullastade med människor som behöver fly från fattigdom och förtryck. Det blir som en verklighet som skär rakt in i hjärtat när man ser dom slitna ryggsäckarna, flytvästarna och vattenflaskorna som ligger kvar runt dom här osäkra små båtarna. Många människor försvinner på vägen, dom kommer aldrig längre än till havet. Andra blir räddade och just på El Hierro ser man att dom här människorna för tillfället i alla fall, tas om hand. Jag vet inte vad som händer med dom efter att dom har fått akut vård, nya kläder, vatten och mat och en tillfällig säng. Men jag vet att det är fruktansvärt orättvist. Att det som spelar roll är var du föds, att det är det som avgör vad du har för förutsättningar att välja ditt liv. Det gör att jag skäms över att vara människa.

Havet ger…

… så mycket. Känslan av frihet, insikten att vi alla är så små i förhållande till havet och vetskapen att vi, med våra oansvariga handlingar håller på att utarma havet. Sakta men säkert. Men fortfarande. När vi befinner oss på en liten ö mitt i Atlanten så får vi så mycket av just havet. Vi blir beroende av havet, det är nära och viktigt. Jag har pratat med fiskare som berättar om alla olika regler för fiske runt ön. Dom här reglerna förbjuder stora industribåtar att fiska runt El Hierro, dom närmaste sexton landmilen runt ön är fredade åt inhemska små fiskebåtar. Det här medför att det är långt ifrån utfiskat här och det är för väl. Nere i hamnen i La Restinga kan man fortfarande varje dag komma till hallen som tar emot dom små fiskebåtarna med red snapper, viejos och olika sorters tonfisk som man kan köpa.

En dag när vi var på den östra sidan av ön så såg vi hur fiskepolisen, Inspección Pesquera, intensivt studerade havet med kikare. Det fanns ett allvar och alla var dom väldigt koncentrerade. Ett par dagar efter kunde vi läsa om att det hade varit tjuvfiskare som dels hade fiskat upp fridlyst fisk, dels med förbjudna fiskeverktyg. Fångsten höll sig inte heller till dom mått som man som fiskare har att förhålla sig till för att säkerställa att beståndet fortsätter att växa. Dom här tjuvfiskarna blev haffade med 29 kilo förbjudet fiskad fisk. Inte mycket kan man tycka, men med El Hierromått mätt så betyder det att dom kan dömas till 600 000 svenska kronor i böter. Och det är mycket. Man förstår allvaret i att värna om undervattenskulturen när man läser om liknande händelser.

En annan sak som havet ger är så klart bläckfisken, den här mytomspunna varelsen. Det vetenskapliga namnet är ”cephalopoder” som är grekiska och betyder huvudfoting, vilket man kan förstå när man ser dom. Här på El Hierro äter man bläckfisk på alla sätt. Den finns som konserv, den finns som hel och inlagd med alla ben med sina sugproppar härligt utlagda över tallriken (pulpo a la vinagreta), som en del i en mustig paella och den finns naturligtvis som friterad; Calamares a la Romana. Allt lika gott. Ibland hittar du små pyttebläckfiskar som har friterats hela – dom är gudomliga. Inte något segt alls, inga hinnor, bara krispigt och havigt.

Har man tur så kan man få se en bläckfisk när man snorklar runt ön. Men då ska man som sagt ha tur. För olika bläckfisksorter har olika smarta lösningar för att inte bli sedda. Någon har förmågan att ändra färg och kamouflera sig medan en annan har celler i huden som reflekterar ljuset så den lyser bort sin egen skugga för att förvilla. Naturen slutar aldrig att överraska.

Men ibland är den orädd och nyfiken. Två gånger den här vintern har vi varit med om att den har klättrat upp på ett badande ben med sina sugproppar. Inte alls hotfullt, bara nyfiket.

Jag vet inte om det bedrivs något storfiske på bläckfisken, jag vet inte ens hur det skulle kunna gå till? Det jag har sett några gånger är snorklare med tunna spetsade pinnar som har lyckats fiska upp några. Dom gömmer alltid dom där spjuten när dom lyckliga kommer med den slingrande klumpen, så jag tror inte att det är lagligt. Men det som ändå känns bra är att den äts upp. Alltid. För här på El Hierro är bläckfisken havets guld.

(PS. Vet ni att en bläckfisk har en mun som påminner om en näbb? Den kan bita ganska hårt… Ds.)

Portugisiska Örlogsmän

Någon gång ibland kan man träffa på Portugisiska Örlogsmän här på El Hierro. Det är en upplevelse som framkallar dubbla känslor, samtidigt som dom här varelserna är oerhört vackra, så är dom också enormt giftiga. Ett annat namn är blåsmanet, men jag tycker allt att Portugisisk Örlogsman är ett mer passande namn. För det första är det inte en manet, utan ett kluster av fyra olika individer som egentligen inte klarar sig utan varandra, sk zooider. En är det uppblåsbara seglet som gör att den kan flyta och likt ett skepp ta sig fram över haven, en sort äter och tar hand om matsmältningen, en tredje är nässeltrådarna som försvarar och skjuter ut dom pyttesmå harpuner som förgiftar sina byten och den fjärde fixar förökningen. Tillsammans bildar dom det här seglande klustret som har fått namnet Örlogsman efter ett krigsfartyg. Så visst är det ett bra namn?

I seglet, eller i bubblan, finns det gas. Om klustret behöver sjunka för att tex komma undan något, så tömmer den ut gasen så flytförmågan försvinner. Den har långa trådar som den kan skjuta ut sitt gift ifrån, upp till 50 meter långa. Ibland lossnar dom här, men även lösa kan skjuta ut sina giftharpuner långt efter att de har förlorat sitt moderskepp. Samma sak gäller för uppspolade örlogsmän som ligger och ser döda ut på stränderna eller bland klipporna, giftet kan utsöndras långt efter att den har slutat att leva.

Den har några få fiender som kan äta den, bland annat sköldpaddor. Dom är så tjockhudade att dom inte reagerar på dessa pytteharpuner, utan kan mumsa i sig dom utan problem. Själv livnär sig den portugisiska örlogsmannen av små, små djur som den lyckas fiska upp och fånga med sina långa tentakler.

Den portugisiska örlogsmannen kan inte simma själv, den kan inte styra eller ta ut en riktning vart den ska. Nej, den låter sig följas av strömmar och vindar vilka ibland kan föra dom till tex El Hierro. Vi var på Arenas Blanca en dag och det var där vi fick uppleva dessa skimrande och vackra, men faktiskt väldigt giftiga, varelser. Vad som än händer – låt dig inte förföras och luras av dess vackra yttre, du ska inte peta på den. Se men inte röra är det bästa tipset om du råkar på en portugisisk örlogsman. Då kan du unna dig att njuta av den komplext sammansatta klumpen.

La Fortaleza – Fortet

När man är i Tamaduste så kan man, förutom att bada, snorkla, simma och sola, även vandra. En led, La Fortaleza, är nyligen iordninggjord och renoverad. Materialet som har använts är naturligtvis bara lavasten och sand. Såväl trapporna som leden är gjord av det som finns där, i den direkta miljön. Men så fint det är! Utmed det skummande havet snirklar sig den här lavaleden, lite lik Inkaleden med de speciella stenskulpturerna som ståtligt ramar in, naturligt formade av lavamassor och hav. En och annan envis växt dyker upp bland det torra, men det är inte många. På några ställen går man precis utmed stup som slutar i det vilda havet som slår mot klipporna. Turkost och så klart att du ser de runda bottenklipporna utan problem. Magiskt. När du har gått halva sträckan så finns en stenbänk där du kan vila ut, dricka lite medhavt vatten och njuta av den stora fågelklippan som ligger en bit utanför i havet. Om man studerar den noga så ser man att den av havet är formad som om det är en massa händer som bär upp hela stenön. Vackert. När du har vilat färdigt så tar du dig till slutet av leden; Playa Fortaleza. Inte direkt en traditionell ”playa” dock, men häftig på sitt sätt.

Det finns många leder att vandra på här på El Hierro, både för den äventyrliga och den lite mer bekväma, det finns branta leder utmed bergskanter, över slätter och det finns skogsleder. Det finns för alla smaker helt enkelt. Tydligt utmärkta är dom, det finns till och med markeringar som visar om du svänger av fel. Bra organiserat är det, fint iordningställt och ett utmärkt sätt att lära känna vår härliga och omväxlande ö.

Dimma eller moln – vet någon skillnaden?

Skillnaden, enligt Wikipedia, mellan dimma och moln är att moln inte når marken. Det kan omöjligt stämma här på El Hierro. Molnen som sveper in över ön och framförallt över bergen, slickar marken. Det är som att se älvorna dansa långdans, hand i hand, utan slut. Över stock och sten, över murar och vidare ut över bergstupen. Dom är ett med just marken, tills dom slänger sig ut över kanten för att flyga vidare.

Vissa dagar är sikten så klar att vi ser över till La Gomera, La Palma och Teneriffa. Vi kan se Teides topp utan problem, ibland vit av snö och ibland brunaktig som resten av ön. Det ser till och med nära ut. Som en synvilla kan vi få för oss att vi skulle kunna simma över, så klart syns dom andra öarna.

Andra dagar, som idag, så är dimman, eller dom kompakta molnen (jag förstår verkligen inte skillnaden) så täta att vi inte ser mer än fem meter framför oss. När vi kommer nära kan vi se träden, djuren och i bästa fall vägen när vi är ute och kör, men bakom är det som en vägg av grått. En dimridå.

Uppe i pinjeskogen så ligger det täta diset som slöjor mellan de mosaikmönstrade tallstammarna. Dom slingrar sig runt, rör sig hela tiden och sveper över dom gröna barrklasarna. Det är vackert och sagolikt, som en trollskog målad av John Bauer.

Det hjälper inte med paraply, dom mikroskopiska vattendropparna kommer inte uppifrån och ner, dom är runt om dig. Så fuktig blir du ändå. Det är som att kliva in i en magisk värld där du inte alls vet vad som döljer sig. Spännande och nyfiket kan du ta dig an detta dis, men om du inte nödvändigtvis behöver – ge dig inte ut på öns slingriga vägar i det här vädret.

Guachinche

Från början var en guachinche en gård där det odlades eget vin. När det var dags att sälja vinet så hade man tillställningar för att folk skulle få provsmaka vinet och man bjöd lite plockmat till. Nu är det mer utvecklade restauranger. Ofta fina sådana, med god mat och mysig miljö. Om man vill smaka gårdens egenproducerade vin så får man fråga efter deras vino de pata, deras eget fottrampade vin (inte alltid fot trampat dock). Har man tur så är det gott, som hos guachinchen utanför El Pinar. Den heter Bimbachinchen Las Lapas och deras vino de pata är gudagott. Jag tror, nu gissar jag bara, att det kanske ingår lite fikon, för det är sött på ett fräscht sätt och väldigt fruktigt. Jag brukar verkligen inte alls tycka om söta viner (jo, Zinfandel gillar jag) men det här. Så sött och gott utan att var kvalmigt! Men mer ett efterrättsvin än att dricka det till maten.

Här är det mysigt och familjärt, det finns bord för mindre och större sällskap. Maten är traditionell; du kan få croquetas och garbanzosröra till förrätt, get, kanin och carne fiesta till varmrätt. Slutligen kan du avnjuta en liten kaffe cortado med en söt rispudding eller en ostkaka, en quesillo, som nästan smakar som en flan till efterrätt. Du kan, om du önskar, köpa med ett kilo torkade fikon eller en flaska vino de pata hem. Gör det! Det är så värt det, båda sakerna.

En annan guachinche är Aguadara som ligger mellan San Andres och El Mocanal, mitt ute i ingenstans. Men det finns skyltar. När du först kommer dit slås du av hur många saker det är överallt. Och, ska man vara ärlig, är det inte bara vackra saker. Första gången jag var där, 2018, råkade jag komma dit av misstag. Det regnade och var gråmulet, jag var där med två vänner som tillbringade några veckor tillsammans med mig på ön. Det fanns inga förväntningar, vi hade aldrig hört talas om stället. Vi svängde bara av vägen på vinst och förlust. Det blev vinst.

När vi kom fram fanns det ett bord ledigt, precis bredvid den öppna grillen där allt kött tillagades. Bordet, som allt annat, var gjort av återvunnit material; en kabeltrumma. Förutom detta fanns där gamla symaskinsbord, toaletter med planterade kryddor i, konstiga metalldockor, hopsvetsade fantasidjur av diverse metallskräp och så mycket mer. Det serverades den godaste grillade köttmixen, och vi var saliga. Godare kött hade vi aldrig ätit. I taket hängde det omaka och uråldriga köksredskap, kaffekoppar och annat som var uttjänt.

Nu har den här guachinchen vuxit och idag måste du nästan alltid boka innan för att få ett bord där. Dom har byggt ut, både inomhus och utomhus, stället är än mer fullbelamrat av mer eller mindre roliga saker och en massa till synes skräp. Men det blir oftast ändå charmigt mitt i detta gytter. Nu finns det menyer och maten du kan välja på består både av kött och fisk, även om kötträtterna står för 90 % av utbudet. Det är fortfarande väldigt gott, oerhört trevlig personal, en helt galen miljö och du får en liten limoncello eller något annat till notan. Även om jag gillade det mer när det var mindre och mer familjärt, så rekommenderar jag alla att göra ett besök där. Ett mer crazy ställe får man leta efter.

El Hierro betyder Järnet.

Av den gamla ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna, guancherna, kallades ön för Hero från början. Namnet utvecklades allt som och blev till slut Hierro som är det spanska ordet för järn. Översatt till tex portugisiska blev ön därför kallad Ferro (från latin) vilket i sin tur gav namn åt det som man en gång i tiden trodde var nollmeridianen, den så kallade Ferromeridianen. Den punkten ligger alltså på öns västliga sida och räknades vara världens ände innan Christoffer Colombus gav sig iväg över havets ”kant” för att upptäcka Amerika. Men, men. Nu är det namnet som är i fokus.

El Hierro betyder alltså Järnet. När man är här på ön så ser man det i varje del av ön, utmed varje väg och som symboler vid öns speciella attraktioner. Det finns en stolthet över öns historia som speglar sig i hur man beslutar sig för att presentera den.

När man åker på vägen mellan Mocanal och Valverde, på öns norra sida, så ska man hålla ögonen öppna. Utmed vägen hittar man bimbacher, som visselpratar på det gamla viset att kommunicera på, över öns berg och slätter. Man möter äldre som sitter med barn i knäna och man möter getfarmare som med stavar leder sina djur. Alla är dom konstnärligt utskurna i järnplåtar, naturligt oxiderade så det rostbruna fint går ihop med naturens färger.
Nere i Restinga reser sig stora informationsplåtar av samma oxiderade järn. Dom står i hamnen, tunga och efter varandra, som en del av en stor solfjäder.
Uppe på den nyrenoverade utkiken Las Playas har det blivit nya platser att hisnas över utsikten på, alla med fina, rostiga avskärmningar. Självklart med dom allra vackraste utskurna pinjekottar i.

Jag tycker om att det finns en medveten och informerande ton i det som görs här. Det är ett sätt att upprätthålla och skapa nyfikenhet kring öns historia och värderingar.
Det sägs ju att Gammal kärlek rostar aldrig, men i det här fallet kan man vända på orden och säga Rostig kärlek blir aldrig gammal.
Jag blir bara mer och mer förälskad i den här ön.

Den Vackra Ön

Jag har läst det fina reportaget om El Hierro i ett nummer av Vagabond som gavs ut tidigare i höstas. Det var levande beskrivet om miljön som är så varierande, om dom vänliga och stolta herreños som invånarna på ön kallar sig och en fin intervju med våra grannar Martin och Antoinette. Men där var två saker som jag inte kände igen mig i; rubriken som låter det påskina att ön är helt svart och sedan i slutet där det sägs att maten inte är så speciellt god.

Båda påståendena skaver lite i mig, och nu ska jag försöka bena ut varför.

Maten
”El Hierro är inte en ö för kräsna foodies. Stekt, friterat och okryddat är ledorden. Mättande men trist. Undantag finns.” Så står det i artikeln. Sedan räknas det upp dom fyra mest kända restaurangerna på ön; El Refugio, Aguadara, Mirador La Peña och Paradoren nere på Las Playassidan. Jag håller absolut med om att El Refugio tillhör en av öns bästa när det gäller fisk och guachinchen Aguadara är köttets paradis. Dom andra två är mest skrytställen som inte har jättegod mat om man frågar mig (och jag ÄLSKAR mat). Däremot när man hittar in i det lilla familjeägda stället Sabinas i El Pinar och får sig en långkokt getgryta. Eller deras lammkotletter. Eller deras strimlade biff indränk i sötstekt vitlök. Då snackar vi om fyrverkeri i smaklökarna. Dessutom är personalen så där El Hierrisk; det känns som att komma in i någons hemmakök. Mycket skratt och ingen har bråttom. En annan himmelsk matupplevelse, om man som jag älskar skaldjur, är att ta sig en lunch nere i Restinga bestående av vitlöksgrillade lapas och färskkokade räkor; camarones men en kall öl till. Eller ett glas kylt vitt Fronteravin. Att få komma in hos den ”sura gubben” i Caleta (vet inte restaurangens egentliga namn men det finns bara en så den går inte att missa) och få in ”Gambas al ajillo” med bröd och mojo, det är perfekt efter några timmar i solen. Mycket oljekokt vitlök och chillibitar.
Inne i Valverde finns ändå den absolut godaste restaurangen. Den är lite svår att hitta, den har inga uteplatser och ingen meny. Men kocken, som också är ägaren till denna pärla som heter ”La Miranda Profunda”, kommer fram till bordet och berättar vad som finns att välja på för dagen. Det är lyxigt, vällagat och fantastiskt engagerad personal. Där finns goda viner som passar perfekt till det du väljer att äta. För att vara på El Hierro är det lite dyrt, men så värt det.
Kanske att man måste åka runt några varv på ön för att hitta matpärlorna där du kan få fläskkött som du aldrig har smakat det förr, vildkanin som smälter i munnen eller en gryta med kikärtor som är mustig och härlig. Och överallt är det så stora portioner att man alltid blir erbjuden att ta med det som man inte orkar äta upp. Para llevar. Så har man till lunch nästa dag också. Det är bra.

Den svarta ön.
En dramatisk rubrik måste jag säga. Och inte helt sann, i mitt tycke. Visst finns det ställen utmed havet som består av stelnad lava från öns vulkaner som ju är det som har byggt denna ö. Men även där, i detta karga landskap som vid första ögonkastet kan upplevas som svart, hittar du partier i sandbergen som skimrar i rostrött, guldgult och siennabrunt. Lägg där till inslag av silvrigt grått så förstår du att helt svart är det inte.
Längre upp på ön är det gröna hagar, vallmofält, palmer och bougainvillea för hela slanten. Sedan kommer pinjeskogen men sina gröna tallar med mosaikstammar. Där är hela marken täckt av små tallskott. Inget svart så långt ögat når. Nästan längst upp på toppen av ön har vi den frodiga lagerskogen. 100 nyanser av grönt. Minst.
Så svart är den inte. Antingen är det en blinkning till det gamla Tintin-albumet som handlar om en skotsk ö som verkligen ser svart ut på framsidan av seriealbumet som just heter ”Den svarta ön”. Annars skulle det bara vara en dramatisk rubrik – och det blev det ju.