Portugisiska Örlogsmän

Någon gång ibland kan man träffa på Portugisiska Örlogsmän här på El Hierro. Det är en upplevelse som framkallar dubbla känslor, samtidigt som dom här varelserna är oerhört vackra, så är dom också enormt giftiga. Ett annat namn är blåsmanet, men jag tycker allt att Portugisisk Örlogsman är ett mer passande namn. För det första är det inte en manet, utan ett kluster av fyra olika individer som egentligen inte klarar sig utan varandra, sk zooider. En är det uppblåsbara seglet som gör att den kan flyta och likt ett skepp ta sig fram över haven, en sort äter och tar hand om matsmältningen, en tredje är nässeltrådarna som försvarar och skjuter ut dom pyttesmå harpuner som förgiftar sina byten och den fjärde fixar förökningen. Tillsammans bildar dom det här seglande klustret som har fått namnet Örlogsman efter ett krigsfartyg. Så visst är det ett bra namn?

I seglet, eller i bubblan, finns det gas. Om klustret behöver sjunka för att tex komma undan något, så tömmer den ut gasen så flytförmågan försvinner. Den har långa trådar som den kan skjuta ut sitt gift ifrån, upp till 50 meter långa. Ibland lossnar dom här, men även lösa kan skjuta ut sina giftharpuner långt efter att de har förlorat sitt moderskepp. Samma sak gäller för uppspolade örlogsmän som ligger och ser döda ut på stränderna eller bland klipporna, giftet kan utsöndras långt efter att den har slutat att leva.

Den har några få fiender som kan äta den, bland annat sköldpaddor. Dom är så tjockhudade att dom inte reagerar på dessa pytteharpuner, utan kan mumsa i sig dom utan problem. Själv livnär sig den portugisiska örlogsmannen av små, små djur som den lyckas fiska upp och fånga med sina långa tentakler.

Den portugisiska örlogsmannen kan inte simma själv, den kan inte styra eller ta ut en riktning vart den ska. Nej, den låter sig följas av strömmar och vindar vilka ibland kan föra dom till tex El Hierro. Vi var på Arenas Blanca en dag och det var där vi fick uppleva dessa skimrande och vackra, men faktiskt väldigt giftiga, varelser. Vad som än händer – låt dig inte förföras och luras av dess vackra yttre, du ska inte peta på den. Se men inte röra är det bästa tipset om du råkar på en portugisisk örlogsman. Då kan du unna dig att njuta av den komplext sammansatta klumpen.

La Fortaleza – Fortet

När man är i Tamaduste så kan man, förutom att bada, snorkla, simma och sola, även vandra. En led, La Fortaleza, är nyligen iordninggjord och renoverad. Materialet som har använts är naturligtvis bara lavasten och sand. Såväl trapporna som leden är gjord av det som finns där, i den direkta miljön. Men så fint det är! Utmed det skummande havet snirklar sig den här lavaleden, lite lik Inkaleden med de speciella stenskulpturerna som ståtligt ramar in, naturligt formade av lavamassor och hav. En och annan envis växt dyker upp bland det torra, men det är inte många. På några ställen går man precis utmed stup som slutar i det vilda havet som slår mot klipporna. Turkost och så klart att du ser de runda bottenklipporna utan problem. Magiskt. När du har gått halva sträckan så finns en stenbänk där du kan vila ut, dricka lite medhavt vatten och njuta av den stora fågelklippan som ligger en bit utanför i havet. Om man studerar den noga så ser man att den av havet är formad som om det är en massa händer som bär upp hela stenön. Vackert. När du har vilat färdigt så tar du dig till slutet av leden; Playa Fortaleza. Inte direkt en traditionell ”playa” dock, men häftig på sitt sätt.

Det finns många leder att vandra på här på El Hierro, både för den äventyrliga och den lite mer bekväma, det finns branta leder utmed bergskanter, över slätter och det finns skogsleder. Det finns för alla smaker helt enkelt. Tydligt utmärkta är dom, det finns till och med markeringar som visar om du svänger av fel. Bra organiserat är det, fint iordningställt och ett utmärkt sätt att lära känna vår härliga och omväxlande ö.

Dimma eller moln – vet någon skillnaden?

Skillnaden, enligt Wikipedia, mellan dimma och moln är att moln inte når marken. Det kan omöjligt stämma här på El Hierro. Molnen som sveper in över ön och framförallt över bergen, slickar marken. Det är som att se älvorna dansa långdans, hand i hand, utan slut. Över stock och sten, över murar och vidare ut över bergstupen. Dom är ett med just marken, tills dom slänger sig ut över kanten för att flyga vidare.

Vissa dagar är sikten så klar att vi ser över till La Gomera, La Palma och Teneriffa. Vi kan se Teides topp utan problem, ibland vit av snö och ibland brunaktig som resten av ön. Det ser till och med nära ut. Som en synvilla kan vi få för oss att vi skulle kunna simma över, så klart syns dom andra öarna.

Andra dagar, som idag, så är dimman, eller dom kompakta molnen (jag förstår verkligen inte skillnaden) så täta att vi inte ser mer än fem meter framför oss. När vi kommer nära kan vi se träden, djuren och i bästa fall vägen när vi är ute och kör, men bakom är det som en vägg av grått. En dimridå.

Uppe i pinjeskogen så ligger det täta diset som slöjor mellan de mosaikmönstrade tallstammarna. Dom slingrar sig runt, rör sig hela tiden och sveper över dom gröna barrklasarna. Det är vackert och sagolikt, som en trollskog målad av John Bauer.

Det hjälper inte med paraply, dom mikroskopiska vattendropparna kommer inte uppifrån och ner, dom är runt om dig. Så fuktig blir du ändå. Det är som att kliva in i en magisk värld där du inte alls vet vad som döljer sig. Spännande och nyfiket kan du ta dig an detta dis, men om du inte nödvändigtvis behöver – ge dig inte ut på öns slingriga vägar i det här vädret.

Guachinche

Från början var en guachinche en gård där det odlades eget vin. När det var dags att sälja vinet så hade man tillställningar för att folk skulle få provsmaka vinet och man bjöd lite plockmat till. Nu är det mer utvecklade restauranger. Ofta fina sådana, med god mat och mysig miljö. Om man vill smaka gårdens egenproducerade vin så får man fråga efter deras vino de pata, deras eget fottrampade vin (inte alltid fot trampat dock). Har man tur så är det gott, som hos guachinchen utanför El Pinar. Den heter Bimbachinchen Las Lapas och deras vino de pata är gudagott. Jag tror, nu gissar jag bara, att det kanske ingår lite fikon, för det är sött på ett fräscht sätt och väldigt fruktigt. Jag brukar verkligen inte alls tycka om söta viner (jo, Zinfandel gillar jag) men det här. Så sött och gott utan att var kvalmigt! Men mer ett efterrättsvin än att dricka det till maten.

Här är det mysigt och familjärt, det finns bord för mindre och större sällskap. Maten är traditionell; du kan få croquetas och garbanzosröra till förrätt, get, kanin och carne fiesta till varmrätt. Slutligen kan du avnjuta en liten kaffe cortado med en söt rispudding eller en ostkaka, en quesillo, som nästan smakar som en flan till efterrätt. Du kan, om du önskar, köpa med ett kilo torkade fikon eller en flaska vino de pata hem. Gör det! Det är så värt det, båda sakerna.

En annan guachinche är Aguadara som ligger mellan San Andres och El Mocanal, mitt ute i ingenstans. Men det finns skyltar. När du först kommer dit slås du av hur många saker det är överallt. Och, ska man vara ärlig, är det inte bara vackra saker. Första gången jag var där, 2018, råkade jag komma dit av misstag. Det regnade och var gråmulet, jag var där med två vänner som tillbringade några veckor tillsammans med mig på ön. Det fanns inga förväntningar, vi hade aldrig hört talas om stället. Vi svängde bara av vägen på vinst och förlust. Det blev vinst.

När vi kom fram fanns det ett bord ledigt, precis bredvid den öppna grillen där allt kött tillagades. Bordet, som allt annat, var gjort av återvunnit material; en kabeltrumma. Förutom detta fanns där gamla symaskinsbord, toaletter med planterade kryddor i, konstiga metalldockor, hopsvetsade fantasidjur av diverse metallskräp och så mycket mer. Det serverades den godaste grillade köttmixen, och vi var saliga. Godare kött hade vi aldrig ätit. I taket hängde det omaka och uråldriga köksredskap, kaffekoppar och annat som var uttjänt.

Nu har den här guachinchen vuxit och idag måste du nästan alltid boka innan för att få ett bord där. Dom har byggt ut, både inomhus och utomhus, stället är än mer fullbelamrat av mer eller mindre roliga saker och en massa till synes skräp. Men det blir oftast ändå charmigt mitt i detta gytter. Nu finns det menyer och maten du kan välja på består både av kött och fisk, även om kötträtterna står för 90 % av utbudet. Det är fortfarande väldigt gott, oerhört trevlig personal, en helt galen miljö och du får en liten limoncello eller något annat till notan. Även om jag gillade det mer när det var mindre och mer familjärt, så rekommenderar jag alla att göra ett besök där. Ett mer crazy ställe får man leta efter.

El Hierro betyder Järnet.

Av den gamla ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna, guancherna, kallades ön för Hero från början. Namnet utvecklades allt som och blev till slut Hierro som är det spanska ordet för järn. Översatt till tex portugisiska blev ön därför kallad Ferro (från latin) vilket i sin tur gav namn åt det som man en gång i tiden trodde var nollmeridianen, den så kallade Ferromeridianen. Den punkten ligger alltså på öns västliga sida och räknades vara världens ände innan Christoffer Colombus gav sig iväg över havets ”kant” för att upptäcka Amerika. Men, men. Nu är det namnet som är i fokus.

El Hierro betyder alltså Järnet. När man är här på ön så ser man det i varje del av ön, utmed varje väg och som symboler vid öns speciella attraktioner. Det finns en stolthet över öns historia som speglar sig i hur man beslutar sig för att presentera den.

När man åker på vägen mellan Mocanal och Valverde, på öns norra sida, så ska man hålla ögonen öppna. Utmed vägen hittar man bimbacher, som visselpratar på det gamla viset att kommunicera på, över öns berg och slätter. Man möter äldre som sitter med barn i knäna och man möter getfarmare som med stavar leder sina djur. Alla är dom konstnärligt utskurna i järnplåtar, naturligt oxiderade så det rostbruna fint går ihop med naturens färger.
Nere i Restinga reser sig stora informationsplåtar av samma oxiderade järn. Dom står i hamnen, tunga och efter varandra, som en del av en stor solfjäder.
Uppe på den nyrenoverade utkiken Las Playas har det blivit nya platser att hisnas över utsikten på, alla med fina, rostiga avskärmningar. Självklart med dom allra vackraste utskurna pinjekottar i.

Jag tycker om att det finns en medveten och informerande ton i det som görs här. Det är ett sätt att upprätthålla och skapa nyfikenhet kring öns historia och värderingar.
Det sägs ju att Gammal kärlek rostar aldrig, men i det här fallet kan man vända på orden och säga Rostig kärlek blir aldrig gammal.
Jag blir bara mer och mer förälskad i den här ön.

Den Vackra Ön

Jag har läst det fina reportaget om El Hierro i ett nummer av Vagabond som gavs ut tidigare i höstas. Det var levande beskrivet om miljön som är så varierande, om dom vänliga och stolta herreños som invånarna på ön kallar sig och en fin intervju med våra grannar Martin och Antoinette. Men där var två saker som jag inte kände igen mig i; rubriken som låter det påskina att ön är helt svart och sedan i slutet där det sägs att maten inte är så speciellt god.

Båda påståendena skaver lite i mig, och nu ska jag försöka bena ut varför.

Maten
”El Hierro är inte en ö för kräsna foodies. Stekt, friterat och okryddat är ledorden. Mättande men trist. Undantag finns.” Så står det i artikeln. Sedan räknas det upp dom fyra mest kända restaurangerna på ön; El Refugio, Aguadara, Mirador La Peña och Paradoren nere på Las Playassidan. Jag håller absolut med om att El Refugio tillhör en av öns bästa när det gäller fisk och guachinchen Aguadara är köttets paradis. Dom andra två är mest skrytställen som inte har jättegod mat om man frågar mig (och jag ÄLSKAR mat). Däremot när man hittar in i det lilla familjeägda stället Sabinas i El Pinar och får sig en långkokt getgryta. Eller deras lammkotletter. Eller deras strimlade biff indränk i sötstekt vitlök. Då snackar vi om fyrverkeri i smaklökarna. Dessutom är personalen så där El Hierrisk; det känns som att komma in i någons hemmakök. Mycket skratt och ingen har bråttom. En annan himmelsk matupplevelse, om man som jag älskar skaldjur, är att ta sig en lunch nere i Restinga bestående av vitlöksgrillade lapas och färskkokade räkor; camarones men en kall öl till. Eller ett glas kylt vitt Fronteravin. Att få komma in hos den ”sura gubben” i Caleta (vet inte restaurangens egentliga namn men det finns bara en så den går inte att missa) och få in ”Gambas al ajillo” med bröd och mojo, det är perfekt efter några timmar i solen. Mycket oljekokt vitlök och chillibitar.
Inne i Valverde finns ändå den absolut godaste restaurangen. Den är lite svår att hitta, den har inga uteplatser och ingen meny. Men kocken, som också är ägaren till denna pärla som heter ”La Miranda Profunda”, kommer fram till bordet och berättar vad som finns att välja på för dagen. Det är lyxigt, vällagat och fantastiskt engagerad personal. Där finns goda viner som passar perfekt till det du väljer att äta. För att vara på El Hierro är det lite dyrt, men så värt det.
Kanske att man måste åka runt några varv på ön för att hitta matpärlorna där du kan få fläskkött som du aldrig har smakat det förr, vildkanin som smälter i munnen eller en gryta med kikärtor som är mustig och härlig. Och överallt är det så stora portioner att man alltid blir erbjuden att ta med det som man inte orkar äta upp. Para llevar. Så har man till lunch nästa dag också. Det är bra.

Den svarta ön.
En dramatisk rubrik måste jag säga. Och inte helt sann, i mitt tycke. Visst finns det ställen utmed havet som består av stelnad lava från öns vulkaner som ju är det som har byggt denna ö. Men även där, i detta karga landskap som vid första ögonkastet kan upplevas som svart, hittar du partier i sandbergen som skimrar i rostrött, guldgult och siennabrunt. Lägg där till inslag av silvrigt grått så förstår du att helt svart är det inte.
Längre upp på ön är det gröna hagar, vallmofält, palmer och bougainvillea för hela slanten. Sedan kommer pinjeskogen men sina gröna tallar med mosaikstammar. Där är hela marken täckt av små tallskott. Inget svart så långt ögat når. Nästan längst upp på toppen av ön har vi den frodiga lagerskogen. 100 nyanser av grönt. Minst.
Så svart är den inte. Antingen är det en blinkning till det gamla Tintin-albumet som handlar om en skotsk ö som verkligen ser svart ut på framsidan av seriealbumet som just heter ”Den svarta ön”. Annars skulle det bara vara en dramatisk rubrik – och det blev det ju.

En liten blygsam komplettering av miljöer och mat på El Hierro som inte är det minsta svarta. Det finns oändligt mycket mer!

Ledigt betyder fiesta

I mitt förra inlägg kanske det lät som om jag på något vis inte uppskattar att ha folk omkring mig, men så är det inte. Bara lite ovant just när vi är på den här ön.
Men likväl är det helt fantastiskt att få ta del av den härliga gemenskapen som frodas här. Ett exempel är när vi sitter där med vår iordninggjorda, kanske lite tråkiga, matsäck på badplatsen och familjen dundrar in. La familia. Eller ska vi kalla dom El Hierro-släkten?
Det är mormor och morfar, farmor och farfar, barn och ungdomar i alla åldrar, några mittemellan och lite annat löst folk. Flickvänner och pojkvänner. Vänner över lag.
Man kopplar in det medhavda jättetunga elverket som bara har en funktion; att försörja musikmaskinen med energi. Själva elverket dundrar ganska friskt så därför behöver man spela musiken på väldigt hög volym för att överrösta dunkandet från själva källan…ja, ni förstår. Men glatt är det. Musiken som spelas är spansk. Inga hitlåtar utan musik som även dom lite äldre kan tänka sig en salsa till mellan eldningen och badandet.
Och ved finns det. Stora klabbar som det tar timmar att bränna ner till en bra glöd. Men tid finns. Under de här timmarna så badas det, det fiskas, det skrattas och det diskuteras. Och det skälls. Mormor drar upp femåringen från badet samtidigt som vi här kan förstå att femåringen har gått över någon gräns. Inte helt klart för oss vad det kan röra sig om. Farmor och farfar sätter på sig cyklopen och simmar ut och snorklar. Pappan och mamman dukar upp tusen paket med kött och korvar. Dom har tom med sig små espressobryggare (och sådana där små kaffekoppar lagom stora till en cortado) som dom ställer på gallret över elden. Nu fiskar femåringen med morfar. Ungdomarna skrattar, kastar varandra i havet och ockuperar bryggan. Men när vi tar mod till oss och kryssar oss fram till badstegen mumlande ”pardon” så flyttar alla sig artigt så vi kan bada. Likadant när vi ska klättra upp för stegen. Det är som osynliga små signaler som säger ”akta er och släpp fram tanten”. Tanten är alltså jag.

Det här kan man uppleva lite då och då här. Nästan alla badplatser är utrustade med stora och gedigna grillplatser, det finns alltid torr ved (läs klampar) att elda med och borden är under tak så man kan sitta där och äta i skuggan. Nu på sommaren i hettan är det väldigt uppskattat. Varje helg och speciellt när det är någon högtid eller semester så kommer dom. Familjerna.

Det är fint, det är levande, det är härligt. Livet som pågår med många generationer.

Småskaligheten

När vi köpte vårt hus så var en av sakerna vi fastnade för att det var omnämnt som ”Huset vid världens ände” i annonsen. Det var så fantastiskt när vi kom hit och fann att det var så genuint, inte alls många turister och dom som fanns var spanjorer eller tyskar. Här på vår sida var det definitivt inte många att skryta med. När jag var här ett par veckor med mina vänner Eva och Helena i oktober så sa dom efter några dagar; ”Det är som om apokalypsen har varit här, inte en människa någonstans!” Det var ju inte helt sant så klart, en och annan bybo träffade vi ju och en och annan bil såg vi ju på gatorna. Men känslan var så – här var vi typ ensamma.

Nu när vi är här, det är sommar och juli, är vi smått förvånade över att det är så mycket folk på ön! Vi försöker gå till våra favoritrestauranger och våra favoritbadplatser, men det är tjockt med folk överallt. Det är kö för att få ett bord, det finns inte plats att lägga ut sin handduk på stenläggningarna i Tacorón och alla parkeringsplatser är fulla. Nu ska man ju komma ihåg att allt är småskaligt här, för normalt är det inte mycket folk på ön. Dessutom har ju alla restauranger som ändå klarat sig över pandemin varit tvungna att ta bort hälften av alla bord osv.

Men. Likafullt så hittar vi ödsliga små smultronställen. I Restinga så finns en liten strand utanför strandpromenaden och den centrala bryggan, där är vi i stort sett ensamma. Förklaringen till det kan vara att inte så många andra vet att den finns, den är ganska ny. Den är nybyggd och så fint iordninggjord med pergolor och grillplatser, sand att ligga på och en lång brygga ut i havet.
Även i Tamaduste finns det plats. Här kommer liksom dom boende ner och sitter i trappen ner till havet, simmar en stund, ”sitter” i havet och tjattrat med varandra för att sedan återvända till sina hem. Det är bara vi och ett par andra små sällskap som slår dagsläger med filtar och matsäck. Och här finns det många små plattformar att vara på. Ställen att ligga i solen, sitta i skuggan och läsa och skriva, dricka något kallt och äta sin matsäck. Och om det är blåsigt så finns ju alltid La Caleta. Här hittar du alltid en plats och här kan du också simma och svalka dig i saltvattenspoolerna, även om havet är upproriskt och för tufft att bada i. Så ställen finns.
Men visst känns det konstigt att behöva vända för att det är fullt där vi har planerat att vara – när man är van vid att känslan på El Hierro mer liknar postapokalypsen?

Havet

När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.

I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.

Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.

I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!

En dag på sjön (eller havet närmare bestämt)

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta. Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.