Livets dryck

Det fanns en tid då människorna på El Hierro bara drack vin, det lilla vatten som fanns måste absolut gå till djuren. Det var alltså en enorm brist på dricksvatten på ön. Idag har man löst detta med finurliga och uttänkta sätt för att både samla, rena och bevara vatten så det räcker till såväl hushållen, odlingarna, till djuren och för att använda som reservenergi. Men detta, om just energin, det blir ett annat inlägg.

Idag på El Hierro vet man inte att det är hippt med naturviner ute i den stora världen. Här odlar man som man alltid har gjort sina druvor på dom små knotiga, sega vinstockarna. Här producerar man (kanske ofrivilligt) bara naturvin. Inga onödiga tillsatser, härligt svaveldoftande och småskalig tillverkning.
Eftersom ön är en toppig vulkanö bestående av mestadels branter så byggs det upp otroliga odlingsterasser, som hyllor som hålls på plats av brutna vulkanstenar. När det är dags att skörda så handplockas druvorna i stora kärl. Antingen körs dom efter det till den kooperativägda vintillverkaren i Frontera, eller så har vinbonden en egen liten bodega i ett stenhus på tomten.

Förr trampades vinet i stora kärl, det skulle vara bara fötter och det gick åt många dyrbara timmar för detta trampande. Man samlade ofta sin släkt och sina vänner, tvättade fötterna och hoppade i druvmoset. Där fick man stå och stampa, sjunga och umgås. Länge. Med druvmoset upp över knäna.

Nästa steg i utvecklingen var vinpressen. Det var som en stor träskruv, en träbalk med en tjock skruv i. Den skruvades med mans- (kvinno- ?) kraft. Samtidigt som man skruvade på ena sidan så pressades druvorna på den andra sidan. Effektivt och relativt snabbt.

Nu för tiden används lite modernare vinpressar. Däremot kan du se dessa grova stockar lite här och där inne på gårdarna när du promenerar runt i byarna.

Det finns några olika vintillverkare på El Hierro, tyvärr färre nu än för några år sedan. En del av dom större tillverkarna har flyttat sin produktion till andra öar, men eftersom vinstockarna på Hierro är så speciella så har dom försökt ympa in dessa vinstockar till odlingarna på tex Teneriffa. Det blir så klart inte samma sak. Glädjande nog ser vi att det planteras nya vinplantor på dom odlingarna som för några år sedan lades ner, så vi har stora förhoppningar på en vinexplosion här på ön om några år!

När vi är här föredrar vi dom lokalt producerade vinerna som tex Fronteravinerna (finns många olika), Los Lomos och Padrón. Goda viner. På lite närmare håll har vi både vår granne Martin som producerar vin för husbehov (vilket innefattar några flaskor gott vin till oss också) och den lilla bodegan Elysar som ligger ett par hundra meter från oss. När vi är här åker vi alltid ner till den bodegan och köper upp oss på någon kartong med flaskor. Både vino tinto och vino blanco. Smaken varierar lite från det ena året till den andra – det är väl också lite typiskt? Allt beror på hur mycket regn som kommit eller om det varit varmt eller ovanligt kallt. Vi tycker om det.

Om man är nyfiken på att smaka lite ”hemtrampat” vin, så har nästan alla barer och restauranger ett vino de pata. Det är deras egna vin, man får det i små glas och färgen är lite brunaktig. ”Ibland odrickbart, men alltid intressant!” som en av våra ö-vänner beskrev det. Så prova vet jag. Men när det är dags att ta ett glas till maten skulle jag rekommendera att välja något annat 😁🍷!

Om man vill veta mer om öns viner, dom olika bodegorna och historierna bakom dessa så kan man besöka vinmuseet som ligger på Fronterasidan. Det är klart värt ett besök som också innefattar en vinprovning av några goda viner från kooperativet som ligger just där – i Frontera.

Mandlar och mandelträd

Några veckor om året är El Hierro rosa. Åtminstone på den sidan där vi bor, runt El Pinar. Det här har vi hört talas om under alla år vi har haft vårt hus här, och sanningen att säga så fanns det ett kort på vårt hus i säljannonsen där det lilla mandelträdet på terrassen var helt översköljt av rosa mandelblommor. Och vi blev helt sålda.

I år är första gången som vi har lyckats vara lediga och kunna vara här just under perioden för mandelträdens blommande. Som vi väntade! Det var ju ovanligt kallt i år så vi befarade att inte blommorna skulle hinna komma innan det var dags för oss att åka hem igen, men oj. Som tur var hade vi fel där!

När vi såg den första blomman på ett träd i övre regionerna av El Pinar var vi tvungna att tvärbromsa bilen och ta tusen kort. Nära och på hela trädet. Så vackert! Så där höll vi på, varje dag var vi nyfikna på vad som hade hänt. Vi hade våra träd som vi följde från små knoppar, till lite mer öppna knoppar, till halvutslagna blommor och sist till att dessa skira och täta vitrosa blommor helt dominerade på trädet. Ön var verkligen helt rosa!

Vi fick lära oss att en del träd fick som lite vitrosa blommor och det betydde att mandlarna var riktigt söta på det trädet medan träden som var mer rosa hade en sort av mandlar som var mindre söta.

Och doften. Sött och friskt. Underbart. Kan det dofta rosa och vackert? Det här gör det.

Det hör till saken att när vi första gången hörde talas om El Hierro så försökte vi googla och leta information. Vad var det för ö? Vi hade varit på Gran Canaria, Lanzarote, Teneriffa, Fuerteventura. Vi visste om att vi hade La Palma och La Gomera (nu också La Graciosa) kvar att besöka men El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om!?

När vi hittade en film på UR om framtidens öar så blev vi så klart imponerade av det finurliga systemet med att använda vulkanerna till vattenbassänger där energi kan lagras men lika förundrade blev vi när en kamera svepte över ön från luften och där var områden som var helt rosaskimrande av blommande mandelträd. Så vackert!

Vill man pricka in den här rosa perioden så ska man satsa på att vara här under februari. Då får man vara med om hela processen av när träden går från att se i det närmaste döda ut till att helt vara utslagna med dom utsökta blommorna som växer direkt på grenarna. I massor! När blommorna har blommat klart blir mandelträden alldeles gröna och nästa led i processen börjar – mandeltillväxten.

På vår terrass har vi som sagt ett mandelträd som blommade ganska sent, men inget är som väntans tider. Den morgonen som vi stod nedanför trädet och spejade och faktiskt upptäckte att en knopp hade börjat öppna sig och vi kunde skönja en blomma…det var magiskt. En känsla som ytterligare förstärktes av att det mitt bland grenarna satt några små kanariefåglar och sjöng.

Nästan overkligt fint.

Quesadilla – en av öns goda specialiteter

I så gott som varje liten by finns det en liten fabrica de quesadilla. Och varje liten quesadillafabrik har sin speciella touch av smak. Eftersom det är en slags ostkaka så tänker jag att smaken helt beror på vilken ost man använder. Här på ön så är den färska, lokala osten nästan alltid gjord av en blandning av ko-, får- och getmjölk. Och det är den som används. Därför kan en quesadilla smaka mer eller mindre get, mer eller mindre får eller mer eller mindre ko. Vilken man föredrar handlar ju naturligtvis om vad man gillar för smaker. Vi har testat oss fram bland olika byars bakverk och kommit fram till vilken vår favorit är; det är den som är bakad i Guarazoca.

Förutom färsk ost så innehåller en quesadilla ägg, socker, mjöl, citron och anis. Konsistenten påminner lite om en mazarin och jag trodde länge att det skulle vara mandel i kakan eftersom mandlar också är en av öns naturliga produkter som växer i massor här. Men hur jag än letar och vem jag än frågar så…nej. Det ska inte vara några mandlar i en äkta quesadilla från El Hierro.

Däremot ska den göras på traditionellt vis i en vedeldad ugn. Det kan jag dock inte svära på att den alltid görs.

När vi har varit på andra kanariska öar och berättat att vi har hus på El Hierro så tänds alltid något kärleksfullt i ögonen på folk som bor på dom andra öarna. ” La bonita isla” kommer det alltid. Sedan halvstönas det frestat om både osten och vinet från ön, men kanske mest om just quesadillan. En del säger att dom ibland åker över bara för att köpa med sig några kartonger med bakverket hem.

En quesadilla avnjuts som en efterrätt. I mitt tycke är den lite mastig för det, men en liten bit orkar man nog. Bättre upp tycker jag att det är att kombinera den här kakan med vårt svenska goda begrepp fika; en bit quesadilla ihop men en kaffe på för- eller eftermiddagen.

Det bästa av två världar.

Att bara vara – det går också väldigt bra här

Ofta tar vi oss ner till havet och bara är. Det är en sådan lisa för själen att befinna sig på dom uppvärmda stenläggningarna, eller på dom doftande lite råa trädäcken som så fint har ordnats med på dom ställen där det går att ta sig ner till havet.

Vi packar med oss matsäck. Något enkelt bara; lite bröd, tonfisk, en tomat, en kall öl. Vi äter när vi blir sugna. Ingen stress, ingen tid att passa.
Bara värme och lugn.

Snorklarna har vi alltid med. Det går att ligga där och vara ett med undervattnets liv i timmar. Man glömmer bort sig, går helt upp i att fascineras av alla fiskar runt omkring. Det är stim av både små och stora fiskar, det är färgglada varelser och det är obestämda djur som nästan helt går ihop med stenar och rev på botten. Krabbor på botten som rör sig likt stora spindlar. Långa, spetsiga trumpetfiskar som ser ut som fantasidjur från en barnbok.
Bara det kristallklara havet, vågornas rullande och klappret av stenar som sveps med. Fram och tillbaka.

Vi kan vara tysta tillsammans. Det är en ynnest. Vi njuter av samma saker. Vi lyssnar på vågorna, känner doften av värme, av dom torra, grågröna växterna som växer utan näring i vulkanbergen, upplever saltet från havet som torkar på huden, tittar länge på ödlornas skådespel när dom vispar in och ut bland skrevorna.
Bara den vidsträckta blå oändligheten och horisonten på ena sidan. På den andra dom massiva bergen i alla nyanser av jordfärger.

Att bara vara där, med sin stråhatt över ansiktet så skuggan från solen lite lagom tar sig in och smeker kinderna. Det är livet det.

Calima

Lite då och då när man är här på någon av Kanarieöarna så får man vara med om Calimavindar. Det är varma och kraftfulla vindar som kommer från Sahara. Temperaturerna stiger, grejer blåser omkull mer än vanligt och sikten blir närapå obefintlig. Vinden tar med sig små, små partiklar av damm och sand från Nordafrika som letar sig in i alla små skrymslen, det känns lite när man andas och även i vanliga tider utan Coronan så föredrar man att bära munskydd.

När vi kom till bilen i morse så var vindrutan helt täckt av dessa partiklar, lite likt som när vi har väldigt mycket pollen i luften hemma i Sverige.

Dom här vindarna uppstår flera gånger om året, men mest vintertid. Det kan vara riktigt besvärligt. Förra våren, 2020, ställdes flyg in flera dagar och det var hälsovådligt att vistas ute.

Det är en märklig känsla; ön som brukar vara färgsprakande och kristallklar nu på våren uppträder istället genom ett sepiafilter, allt är så där gammeldags brunt. Det är som att gå från en färgfilm till svartvitt – det är kul ibland.
Men man föredrar den där färgfilmen.

Pozo de las Calcosas

På norra sidan av ön ligger Pozo de las Calcosas. Det är ett gammalt fiskeläger som idag mest tjänar som sommarbostäder till folk som bor antingen på andra ställen på El Hierro eller på någon av dom andra kanarieöarna.

Byn ligger långt nedanför allt vad bilvägar heter; för att komma dit måste man gå nedför en slingring stenbelagd stig som ibland går ganska brant nedför och på andra ställen består av trappsteg. Vi tar det ganska försiktigt när vi tar oss till byn. Uppifrån ser man mest en massa tak som är byggda av torkade palmblad. Det är som ett jytter av palmblad, man kan inte riktigt se var dom olika små husen börjar och slutar. Små, smala stigar slingrar sig mellan dessa tak likt långa, tunna ormar. Där finns också en stor naturpool som fylls och töms av det skummande havsvattnet i samma takt som tidvattnet.

Två saker slår mig när vi väl har kommit ner till byn Pozo de las Calcosas.
Det första är lugnet och tystnaden. Det känns nästan som om byn är ödelagt, lite spöklikt tom. Men när jag har stått stilla en stund ser jag några fiskare som kameleontiskt nästan är osynliga där dom sitter bland klipporna med sina långa fiskespön. Och när jag har gått lite på dom slingrande stigarna så stöter jag på en och annan människa. Tex en äldre krum man, som håller på att renovera ett litet hus. Där står han med massa cementsäckar, stora kar att blanda i, massa verktyg, reglar, brädor…på knacklig spanska frågar jag om han får dit sina saker till bygget med båt?
”No, no” Han skrattar lite åt mig. ”Llevo todo lo que necesito”. Jaha. Jag hade fullt sjå att ta mig själv nedför den branta vägen men den här lilla böjda farbrorn, han bär ned allt han behöver; tunga cement- och sandsäckar, brädor till ett helt hus och förmodligen stora dunkar med vatten också. Som både ska räcka till att blanda cement med och till att dricka.
Så olika kan det vara.

Det andra som slår mig är hur vackra alla byggnader är. Hur fantasifullt och estetiskt man har använt naturmaterial för både funktion och för att pynta husen. Som en helt fantastisk trappa där varje trappsteg är klätt med snäckskal. Eller dörrar som är byggda av välslipade och lena stycken av drivved. Vackert.

Jag läste om en konstnär, Rubén Armiche, som för några år sedan gjorde en Neptunskulptur där i Pozo de las Calcosas. Den var stor och vad jag förtår så uppkom idén till den här skulpturen av den lilla byns svårighet att transportera bort skrymmande avfall. Rubén, som själv är från Gran Canaria men som har varit mycket i byn sommartid, involverade grannarna och tillverkade denna jättelika Neptun av sopor som kläddes med potatissäckar och cement. Alla bidrog. Den var stor. Bara i huvudet fick det plats fyra uttjänta kylskåp. Idag ser man inte så mycket av den här skulpturen i Pozo de las Calcosas, men jag har hört att den vita stora pjäsen till skulptur som finns på vägen mellan flygplatsen och öns huvudstad Valverde är byggd på samma principer.

Tanken är god tycker jag; att omvandla och ta till vara på saker som ses som sopor och göra något vackert av det. Men vad händer när konstverken i sig börjar vittra sönder? Vem tar hand om resterna av detta? Blir det här endast ett sätt att skjuta på förödelsen? Om än ett vackert sådant?

Bara en tanke.

Prideveckan

En vecka om året så frodas andra slags färger på El Hierro. Det är inte i första hand blommor, nyanser i naturen eller dom sydamerikanska husfärgerna som utmärker sig. Det är regnbågens färger; rött, oranget, gult, grönt, blått, indigo och lila. Det svajar små och stora flaggspel kors och tvärs över gatorna, där är flaggor utanför varje butik och varje restaurang i allsköns färger, det är kärlek, det är kultur och det är glädje. Det är prideveckan. Eller LGTBI som man översätter HBTQ med.

Vi har ett torg som i all sin enkelhet utgör en central plats här i El Pinar. Torget omgärdas av murar/ väggar, det finns lite bänkar och några bord med stolar som tillhör barerna som ligger bredvid. När det är Pridevecka så kläs murarna med bilder som uppmuntrar till tolerans och kärlek mellan människor.

Vi hade väl förstått att det kunde vara lite festligheter med musik och dans den här veckan, men vi utgick från att detta var förlagt till La Restinga som vi har uppfattat är den mest ”hålligångiga” byn på ön.

Döm om vår förvåning när vi insåg att hela vårt lilla torg den här sommarkvällen ställdes i ordning för ett storslaget uppträdande med i Spanien kända dragartister. Ett helt gäng. Dessutom var där bord uppställda där man kunde köpa drinkar i plastmuggar, det var kulörta lampor och gatan var avstängd från biltrafik.
Och det fina var att alla, med betoning på alla, invånare i El Pinar var där. Där var gamla, där var unga, där var barn. Där var dom som hade funktionsvariationer och där var människor som i vanliga fall sitter hemma och är ganska ensamma. Alla var där. Och alla skrattade, pratade, dansade.
El Pinars borgmästare satt på första raden; en man i övre medelåldern med lite grånat hår och brun kavaj. Efter mycket dans, glitter, musik, peruker, stringkalsonger och enorma platåstövlar uppe på scenen så ställde han sig upp och greppade micken. Då blev det lite allvarligt. Han pratade om allas rätt att älska. Och att bli älskad. Att få lov att älska vem som helst och att få lov att bli älskad av vem som helst. Det var ett stort ögonblick. Det var fint.

Sedan satte han sig ner igen, partyt fortsatte med salsadans, småungar som jagade dragartisterna för att få en autograf och vuxna som ville bli fotade tillsammans med artisterna. Ölen flödade, natten var varm, svetten dröp från alla som dansade och det var som en minifestival som höll på till sent på natten.

Men det blev så tydligt; ord är viktiga. Och när människor med inflytande och tyngd klär ett förhållningssätt i ord – då kan det landa väldigt rätt. Det gjorde det den här kvällen på det lilla torget i vår by.

Sista dansen?

Skogen

Eftersom ön El Hierro är en liten, men väldigt toppig och hög ö, så finns det många klimatzoner på ön. Börjar man vid havet i tex La Restinga så åker man genom ett landskap som bara består av torkad lava som deg som runnit ut från bakskålar, olika små trotsiga växter som klarar sig av ingenting och berg av sand i olika färger. Det är rött, brunt, svart. Kargt och oerhört vackert. Det är som en fjällplatå utan snö.

När man kommer upp en bit, säg 500 meter över havet, så kommer det lite palmer, vinodlingar, tjockbladiga växter, pelargoner, mandel- och fikonträd. Lite så där som man kanske tänker om man tänker på en kanarieö.

Sen tar man sig ännu längre upp. Om man åker rätt väg så får man uppleva pinjeskogen som är otrolig. Jag har skrivit om den förut; barren är ett par decimeter långa, kottarna som handbollar och barken på dessa majestätiska tallar är som konstverk. På varenda en.

Men när man når upp mot drygt 1000 meter över havet så ändrar sig allt; det dyker upp buskar med blad. Efter några kurvor så ser man träd som liknar lagerblad som växer tätt utmed den slingrande vägen, där står ormbunkar stora som äppelträd och lövträdens stammar är helt täckta av lavar. Du befinner dig i en grönskande oas. El Hierros regnskog.

Mitt i den här oasen kan du vandra. Det finns fint iordningställda leder; senderos. När du lär dig hur du ska läsa vandringskartorna så kan du också välja en som passar dig. Det finns allt mellan lätta, medelsvåra, svåra och väldigt utmanande. Men det blir ett annat inlägg, nu ska jag berätta om skogen.

Om du går på leden Sandero de La Llania får du uppleva den med alla sinnen. Skogen. Det är som att gå in i en djungel. Det är 100 nyanser av grönt. En gång hörde jag en person säga att den inte tyckte om grönt, för det gick aldrig att efterlikna den naturliga färgen. Den personen hade aldrig varit i den här skogen. Här finns alla nyanser av grönt som man rimligen kan uppfinna och blanda till. Det är magiskt.

Leden är täckt av torkade barr, träd som har rasat vid sidorna är beklädda av mossa och lavar. När du går där har du växter som tak, som väggar, som golv. Du tänker att det ska skutta fram en hjort eller något annat djur som du tänker ska trivas bland dessa växter, men nej. Det enda som du hör är rasslet under ormbunkarna och bland buskarna. Om man inte vet att det inte finns ormar här, så är den första tanken att det nog är det. Ormar. Men det är stora, svarta koltrastar. Dom hoppar och kvittrar, gräver med sina näbbar och knäcker frön som ligger överallt.

Och doften. Det är jord, vårregn, grönt, mossa, fuktig källare blandat med solstrålar som studsar mot klorofyllfyllda växter. Det doftar liv.

Även under en och samma vandring här upplever du en skiftande natur. Du börjar i den här gröna oasen, men om du väljer en lite längre väg så kommer du ut på slätter där låga timjanbuskar samsas med kaninbajs. Ibland lite får- och getbajs också så det finns djur här, även om vi aldrig har sett något annat än fåglar. Leden kantas av stora ljungträd, du går över vackra broar, stånkar dig upp för branta backar och parerar dig ner för andra backar där sanden gör att du får passa dig för att inte få rullning under sulorna. Och någon gång kan du överraskas av isfläckar på marken. Trots att det är tjugo grader i luften. Då kan natten ha varit väldigt kall och marken har inte kommit ur skuggan än. Så märkligt kan det vara här.
Luften fylls av fågelkvitter och moln. Det är faktiskt så här, du befinner dig allt som oftast i ett moln. Det kan ligga där lite tungt och rått så du blir lagom fuktig hela du, det kan också bara susa förbi lite lätt så du känner det som en kall utandning mot din hud. Och när molnen har dragit förbi kan du i någon glänta se hela den storartade utsikten; byarna som ligger några hundra meter på väg nedåt havet, alla murar som är uppbyggda för att hålla ordning på djur, odling och ägande. Det stora havet som längst i fjärran går ihop med himlen.

Och du drar efter andan. Och sällan har du fyllts av så mycket syre som du gör här i skogen uppe ovan molnen.

Tamaduste

Nära flygplatsen på öns östra sida finns El Hierros svar på svenska Torekov; Tamaduste. Det är en liten by, har man tur så kan någon av restaurangerna eller den lilla tavernan vara öppen. Men då ska man ha tur. Härom året öppnade en liten minisupermercado där, men året efter hade den stängt igen (uppdatering; i år 2022, var den öppen igen!) Byn är liten och ganska modest, men hela storheten med Tamaduste är den fantastiska badviken. När man kommer åkande in mot byn så är det den man ser. Den är så fint iordninggjord med vackra stenbeläggningar och träklädda stigar runt hela viken, det finns små avsatser med bastparasoll där man kan lägga sig och njuta av solen, läsa eller lyssna på vågorna. Eller bara sitta där och ta in allt. Havet och bergen.

Känslan när man är här är att det är lite finare. Men inte alls pråligt eller nyrikt. Nej, hit kommer tanter med sina badkorvar i skumgummi, sina våtdräkter och sina små solhattar. Dom binder fast en liten flytplatta med en tvättlina runt magen, trär på sig ett cyklop och trär badtofflorna på fötterna och går ner för den breda trappan, ner i vattnet. Så liksom sitter dom där i havet, i timmar, och pratar och umgås med varandra. Gubbar kommer ner, hänger upp sina badrockar på utstick från stenmuren, sätter på sig sina simglasögon och crawlar några sträckor fram och tillbaka i viken. Det är som magiska samlingar vid vissa klockslag, alla kommer ner. Det badas, simmas, pratas och skrattas. Sen går dom hem till sina små hus och lägenheter, hänger upp handdukarna och liksom försvinner. Vi som är turister, vi ligger ju där och lapar sol och badar hela dagen och låter oss fascineras av dessa högljudda och härliga bybor. Och förundras lite av dessa tvära kast; nu är trappan full av folk och nu…tom igen. Förutom dom små svarta krabborna som kilar in och ut mellan stenarna i trappan. Och lite yrvaket försöker vi se vart alla tog vägen. Såväl människorna som krabborna.

I den här viken kan man nästan alltid bada. Någon gång har vi varit med om att det har varit för strömt även här, men oftast är det så pass lugnt att man utan problem kan ta sig en simtur. Med fördel kan man också ta på sig sin snorkelmask och ta del av undervattenslivet. I Tamaduste har vi, förutom dom vanliga fiskarna, sett enorma, geleartade, snigelliknande undervattensvarelser med svarta prickar på som höll sig fast på stenarna. Vi har också hittat en del spännande snäckor och varit med om att ganska stora fiskar har letat sig in där i viken.

Det är en märkbar skillnad på låg- och högvatten här. Man ser det speciellt inne vid slutet av viken. Där kan det vara en tydlig strandremsa som en och annan solbadare kan ligga på under förmiddagen. Lite senare på dagen är den helt borta och havets vågor slår in mot stenmuren som är uppbyggd bakom stranden.

Jag skrev ju att man kan ha tur och komma hit när någon av restaurangerna är öppna. Vi har testat både pizzerian ”Harina y Tomate” som gör goda pizzor som man med fördel kan köpa med sig till badet och äta som lunch. Men en bättre restaurang där man kan få god och vällagad fisk är Bimbache som ligger en bit uppåt i byn. Jag kan varmt rekommendera en mixad tallrik med nyfiskad grillad fisk. Det är både spännande att se vilken fisk man får och väldigt gott! Till det passar ett kallt vitt El Hierrovin.

Men som sagt, till Tamaduste kommer man mest för att bada och njuta av den vackra viken. Och av alla härliga äldre bybor som förgyller ens dag med sitt självklara tjattrande, skrattande och badande. Det är inte utan att jag längtar lite efter att min spanska blir så bra så jag också förstår vad det är dom pratar om…eller det kanske är bäst att jag inte vet?

Ett skepp kommer lastat

T/S Gunilla

På El Hierro finns det två organiserade hamnar; en för mindre familjebåtar och dykbåtar i Restinga och en för färjor som trafikerar mellan öarna. Den ligger söder om flygplatsen på den östra sidan av ön. Häromdagen fick vi ett meddelande av en kompis att en av hennes vänner befann sig här på El Hierro. Och inte som en helt vanlig turist som hade hittat hit, utan ihop med en hel skolklass gymnasieelever och ett tiotal vuxna (kockar, lärare, segelkunniga, sjukvårdskunniga, mm). Dom hade seglat hit och skulle åka vidare mot Madeira i morgon. Klassen ska vara på resande fot i två månader.

Självklart packade vi ihop oss och åkte för att försöka träffa dom. Valet på hamn var enkelt då vi kollade upp skeppet på nätet 😊. Googla själva på T/S Gunilla och avgör själva om det är en småbåt eller platsar bland typ färjor…

På väg ner till storhamnen såg vi direkt att vi hade haft rätt! Där låg den! Med tre höga master, ett virrvarr av repstegar, ihopsurrade tampar och repnystan, glänsande trädäck och en svensk flagga som vajade i vinden. Och jag kände sådan stolthet över den där svenska flaggan. Stolt över att vi i Sverige tror på en inlärningsmodell för gymnasieungdomar där dom kan få uppleva olika ställen, läsa om desamma, jobba tillsammans och lära sig om ansvar och vikten att ställa upp för laget. Som Soraya Tohidi som jobbar på båten sa; ”det här är som lumpen, fast trevligare”. Tror jag det.

Gymnasieeleverna som vi träffade gick sitt första år på Öckerö Gymnasium, samhällslinjen. Det här var deras första seglats, men själva båten, T/S Gunilla, är ute med olika klasser från augusti till juni. När vi kom till båten så höll några av eleverna på att skura förvaringslådor på däck. Vi fick reda på att alla var indelade i arbetslag som gick runt på olika arbetsuppgifter; mat, städ, segling, utkik så ingen ramlar över bord, osv. Dygnet runt måste några vara vakna såklart och vara dom som seglar skeppet. Alla som inte var indelade för tillfället hade fri tid och hade möjlighet att se sig om på ön, bada, sola, vandra…

På båten har dom också lektioner. Och eleverna skriver logg på olika språk som man kan följa på skolans hemsida. Just på El Hierro skulle dom bla studera öns framstående och unika omställning från fossil till grön energi bestående av vindsnurror och ett spännande sätt att ta vara på vattenkraft med hjälp av dammar byggda i vulkankratrar på olika höjder på ön.

Den här vackra båten…ett skepp på nästan 50 meter och med en bredd på dryga 8 meter. Och med tre master och 19 segel när alla är uppspända (jag ber om ursäkt för en total avsaknad av seglartermer, jag kan ingenting om detta). Det är så fascinerande. Och som sagt, jag är stolt över utbildningsväsendet i Sverige och hur vi tror på att alla sinnen ska vara med i inlärningsprocessen.

(Ni kan följa klassen, och alla andra klasser från Öckerö, på deras insta; Instagunilla)