Playa de Tacorón

Det finns en hel del magnifika och speciella ställen här på El Hierro. Det är oslagbar utsikt, hisnande vägar, fantastiska fält med vackra stenmurar, hav av blommor och hav av…kristallklart saltvatten. Ett sådant ställe som man nästan tappar andan när man kommer till är Tacorón. En tur dit ger en den där känslan av ödmjukhet. Naturen leker man inte med, liksom. Smala, slingriga och branta vägar leder ner till denna pärla. När jag skriver smala, så menar jag smala. Det finns ingen vägren, och den sandiga vulkanjoden som håller upp vägarna här rasslar och rinner ner för dom stupande vägkanterna när man kör ner. Kurvorna är tvära, 180 grader minst fem gånger innan man slutligen är nere. Som tur är finns det skyddssuggor eller stora stenblock just i kurvorna, men man vill inte gärna ha möte. Inte jag i alla fall. Som passagerare kan man (efter några turer så man slappnar av lite och vågar öppna ögonen) förundras över alla nyanser i sandbergen som skapar bergkulissen. Rött, brunt, rosa, guldigt, svart…det är som ett konstverk av olika lager av dessa brända färger. Vulkanbränt.

När man väl kommer ner så möts man av ett välordnat badställe med plattlagda gångar av rödaktig sten med uppmurade kanter. Doften från de gråa örtbuskarna tillsammans med havssaltet är förtrollande. Ödlorna pilar snabbt ut och in mellan de svarta stenarna och håligheterna. De stenlagda gångarna delar sig på ett ställe, man väljer om man vill gå till höger eller vänster. I mitten av de båda badplatserna finns en lite skreva med grillplats, bord och bänkar under palmbladstak och lite svart vulkansand som en liten strand.

På Tacorón så badar man som i en naturlig lagun med helt klart vatten. Det är ett fantastiskt ställe att snorkla på; trumpetfiskarna, svarta, pigga fiskar med klarblå detaljer, färggranna ”viejosar”, orrar och krabbor, malar och stim av långa tunna ytsimmande fiskar. Vi har sett att någon fått upp bläckfisk där också då det är helt okej att fiska ut mot havet.

I den här lagunen kan det vara helt lugnt och stilla, så rofyllt och magiskt. Andra gånger kokar havet, det är så strömt att du måste hålla dig i badstegen om du ändå vill kyla ner dig med ett dopp. Det här kan också ändra sig från förmiddagen till eftermiddagen, så du måste vara lyhörd för havets krafter.

Som på alla ställen här på El Hierro så händer det titt som tätt att man hamnar i en oväntad situation och får vara med om saker man inte hade förväntat sig. Inte just då och inte just där. Det kan vara ett storkalas med flera släkter som grillar och sjunger, det kan vara spontana yogapass eller någon som tränar på jonglering.

Det är sånt som bara händer här. Och det är bara att hänga på och vara med.

Marknader

Det finns några småmarknader på ön. I El Pinar är det på lördagens förmiddag som det finns några bord med lite frukt och grönt uppe vid marknadsplatsen som ligger bredvid skolan, allra längst upp i Taibique- området. Där är inte mycket, men ett par – tre bord kan det finnas. Och lite kläder om man har tur.
I Valverde är det också lördagen som är marknadsdag. Där är det något större, det kan finnas vin, blommor, frukt och grönt, hemgjord mojo och lite annat. Men fortfarande är det bara fem-sex stånd som samsas på torget mitt emot sjukhuset.
Den största marknaden finns på Fronterasidan. Det är som en inhägnad plats med en hel del olika marknadsstånd. Där finns självklart stora hyllstånd med rikligt av grönsaker som ananas, avokado, mango, bananer, citrusfrukter, druvor, sallad, solmogna tomater och bönor. Där finns också en del klädesstånd som säljer till förmån för någon djurorganisation. En gammal man har sin hörna och gör fantastiska korgar i olika storlekar och utseende. En tysk kvinna säljer hemstickade kläder, väskor och hårband. En annan är keramiker och gör fina muggar, krukor, små fat och kylskåpsmagneter. Där finns bröd och smycken, oljor och röror.

Och ibland när man är där så kan det hända något oväntat. Som i söndags när vi skulle köpa lite fikabröd för att ta med till våra vänner Bengt och Christina som bor där på Fronterasidan. Då var där en hel orkester som sjöng och spelade och marknadsbesökarna kunde inte stå stilla. Gamla, unga, barn och tonåringar. Livet!

Los Reyes

Den 6 januari firas alltid El Día de los Reyes magos (i Sverige motsvarar det vår Trettondag). Både i Sverige och i Spanien firar vi uppenbarelsedagen då Betlehemsstjärnan visade sig för de tre vise männen Kaspar, Melchior och Balthasar som därmed hittade sin väg till Jesusbarnet och kunde överlämna sina gåvor. Just ordet magos kan översättas med ”stjärntydare” i religionen Zoroastrism som det sägs att de tre vise männen utövade.
Nåväl – det som skiljer sig mest åt från våra svenska traditioner är att barnen får julklappar, eller gåvor, från de tre vise männen som alltså här kallas Los tres reyes magos. Detta sker kvällen innan, den 5 januari. Här i El Pinar (vår lilla by) på El Hierro kommer tre utsmyckade kungaliknande män ridande på kameler och kastar godis under paraden som går genom samhället. Vägar stängs av och ordningsvakter dirigerar om trafiken så det blir möjligt att vandra fram på gatorna utan att bli störda av bilar. Det samlas fler och fler barn och vuxna som deltar i tåget. Slutligen kommer hela paraden fram till kyrkan ( alldeles vid vårt hus) där det hålls någon slags gudstjänst, med hela golvet fullt av barn. Det skickas runt ett litet Jesusbarn och barnen får berättat för sig om Jesus och Los tres reyes. Barnen skriker ut namnen när frågan ställs; vad hette de tre vise männen? Alla vet.

Efter en lång tid i kyrkan så kommer då barnens så hett efterlängtade presentutdelning. Då flyttar alla ut i ett närliggande tält och dom barn som vågar går fram till dessa heliga män, gör det och får sin gåva. Alla får, även dom som är lite blyga, men då går någon storasyster eller storebror, kanske en mamma eller pappa, fram och tar emot presenten.

Jag tycker så mycket om att högtider ordnas för alla här. Inte hemma bakom låsta dörrar utan mitt i samhället, tillsammans med alla som kommer. Alla är välkomna. Fint ordnat är det. För alla, av alla.

Den gudomliga osten

Är man här på El Hierro så måste man äta osten. Osttraditionen på ön fick sin början på 1400-talet, och den är väl värd att ta vara på. Den äkta El Hierro-osten, Quesos Herreños, kan man få i olika tappningar. Den finns som helt vit, då är smaken väldigt mild och det kan krävas lite fikonmarmelad att doppa den i. Den finns också som lite mer lagrad, hård och med starkare smak. Den är god att bara sitta och skära bitar av och stoppa direkt i munnen med ett glas av någon av öns viner till.
Men den bästa osten är den rökta. Den kan man äta till allt. Den är mild med en tydlig smak av rök. För att få till den där karaktäristiska smaken används grenar från fikonträd och (enligt öbor vi har pratat med) gröna grenar från Jara och ved från Tunerastammen. Alla former av osten framställs av såväl get-, ko- och fårmjölk. Djuren som föds upp på ön äter av lokala örter och därför får osten en mycket speciell ”El Hierro”-smak.
Osten tillverkas på en mindre ostfabrik som ligger precis vid infarten till Isora och heter Cooperativa de Quesos Herreños. Dom har öppet fram till 14.00 dom flesta dagar och man kan handla osten direkt över disken där.
Förutom att bara äta osten direkt som jag har skrivit om så kan man få den uppskuren till förrätt med både honung och olika marmelader, du kan riva den på pastan, gratinera underbart goda crêpes med aprikosmarmelad i…ja. Du kan äta den hur som helst. Och bara njuta.

Jul här och där

Här på vår ö har man förstått vikten av vila. Man uppmuntrar till det. Så fort vi lämnar flygplatsen efter landningen så möts vi av skylten Merry Tranquility. Glad lugn-och-ro typ. Och just det, lugn och ro, hittar vi verkligen här.

Det är spännande detta med symboler för olika saker. Som nu med julen. Hemma plockar vi in en gran och klär med glitter och diverse hängande prydnader, vi tänker att det är vinter (även om det är sällsynt med snöfyllda vinterkalla jular nu för tiden) så en symbol för högtiden kan vara en snögubbe och så har vi ju absolut tomten och renen som drar släden med alla paket.

Här på El Hierro är det inte mycket turister, och ur julhögtid sett så är nog trettondagen, Dia de los Reyes Magos, här en mer efterlängtad helg då de tre vise männen, los tres Reyes Magos, delar ut klappar till alla barnen. Men ändå så ser vi samma julsymboler här som i Sverige; det är snögubbar och julgranar av olika material. Det är fint – känns lite som hemma. Fast varmare.

Att längta

Åh, vad vi har längtat till El Hierro den här hösten. Jobben vi har är ju spännande och utmanande på olika vis och hösten har varit mörk och blöt. November har tydligen slagit rekord i att ha varit den mest solfattigaste novembermånaden på tjugo år. Och det har vi märkt. Vi har varit trötta, håglösa och fulla av längt hit. Efter sol, värme, havsbad, fåglar i mandelträden och doften av citronträdet utanför köksfönstret.

Så när vi slog igen kontorsdörrarna den 20 december så började vi med att packa våra små väskor. Det mesta har vi ju här i huset, men alltid är det något litet som ska med.

Sedan förberedde vi för julfirande hemma tillsammans med barn och barnbarn. Det blev en jättehärlig jul och det var som om vi tankade oss fulla med barnbarnsgos och barnkramar. Tidigt på juldagens morgon, medan alla övriga julfirare fortfarande sov, åkte vi till flygplatsen.

Att åka till El Hierro, eller paradiset som vi brukar säga, är som en trestegsraket:
1. På Arlanda när vi är incheckade och tar en kaffe och ser varandra i ögonen och verkligen förstår att vi är på väg (ofta direkt från jobb så vi behöver komma i fas).
2. När vi landar på Gran Canaria och kommer till vårt hotell där vi endast brukar äta, sova och vila i ca 15 timmar.
3. Det sista lilla flygskuttet över till paradisön, där vi hämtar ut en bil, handlar och kommer fram för att få sitta på terrassen och njuta av ett glas gott naturvin från grannbodegan.

Så det var vad vi var beredda på. Allt flöt på som vanligt och huset välkomnade oss på sitt lite udda vis; löv och skräp över hela terrassen (så brukar det vara) men också en ny, fin dörr som en av öns snickare hade tillverkat (så brukar det inte vara).

Jag satte på kylskåpet och skulle bara torka ur det innan jag skulle plocka in matvarorna då jag upptäckte tre stora kackerlackor som sprang omkring. Inne i kylen! Vi lyckades fånga två av dessa, den tredje försvann in i maskineriet. Jag skulle ställa in riset i torrskafferiet – som vimlade av kackerlackor! Fram med dammsugaren och röja; där var mindre och större ansamlingar under sopkorgen, mellan skärbrädorna, i sängen, under diskhon och till-och-med inne i örngotten (dock döda). Vi hade nu hela dammsugarpåsen full av såväl döda som kravlande kackerlackor så vi ställde ut dammsugaren och snabbt tog min man ur påsen och stoppade den i en plastpåse som jag stod beredd med. Ner med hela konkarongen, fort som tusan, för att knyta ihop och springa upp med till närmaste sopcontainer.
Dagen efter när vi skulle tvätta upp alla sängkläder och handdukar som vi misstänkte att kackerlackorna hade varit i, upptäckte vi att det fanns ett gäng även där. I tvättmaskinen. Men nu döda efter ett 60 gradigt tvättprogram.

Vi är inte känsliga någon av oss, men man undrar ju varför det var så många och hur dom kunde komma in? Och varför dom trivdes så bra? En och annan har vi haft förr, men inte alls i liknande mängd?

Jag började googla och lärde mig en del om dessa överlevare. Jag kunde konstatera att vi här pratar om amerikanska kackerlackor (nu förtiden kallar vi dom ”Trumpisar”; rödlätta, obehagliga och tja…amerikanska) och troligen har dom kommit upp från avloppen. Så det är där vi ska sätta in vår stöt i nästa drag av detta krig. Plus en massa giftiga sprayer och fällor som en kan köpa på supermarcadon här. I krig är väl allt tillåtet? I alla fall när det gäller Trumpisar.

Om vi fick vår fina kväll med ett glas vin på terrassen? Absolut. Bara liiiite senare än vanligt.

Djuren

En av dom bästa sakerna på El Hierro är att där inte finns några giftiga djur. Och inga ormar. Som svensk så hoppar man ju alltid till lite när det prasslar på marken när du är ute och rör dig i naturen. Men här…det flaxar upp en koltrast (black bird som dom heter här) om det är i skogen eller en ödla om du är i vulkanstenmiljön. För där trivs dom. Ödlorna. Det finns mindre arter som är lite tjockare, det finns randiga och det finns smäckra och långa som är alldeles svarta. Det finns ju också dom stora urödlorna (Gallotia simonyi) som är utrotningshotade och föds upp på speciella ställen. Där är ett ställe på Frontera-sidan där man både kan få guidad visning och se dessa urödlor samt få en inblick i hur urinnevånarna, bimbaches, bodde tidigare; Ecomuseo de Guinea y Lagartario.
En av de vanligaste sorterna är den blåkindade kanarieödlan (Gallotia galloti). Hanen har lite starkare färg på kinden än honan, medan ungarna är lite randiga.

Jag är fascinerad av dessa ödlor. En del är så tama att man kan sitta där på en stenmur, dela ett chips eller ett fruktskrutt i värmen. Andra är så skygga att dom springer in i en stenskreva så fort man andas. Men vackra är dom.

Sen finns det en massa tamdjur, som ändå lever ganska fritt. Eller man tror att dom gör det. Getter är frigående, man kan träffa på både en gethona med hängande tuttar ihop med sina killingar utmed vägkanten och ett gäng bergsgetter som klättrat uppför branter och äter…ja, vaddå? Det är ofta torrt och dammigt, men ett och annat blad på någon taggig buske får dom i sig. Vi har till och med sett att getter och får har tuggat i sig stora, vassa kaktusblad! Det är klart – dessa innehåller nog mycket vätska.

Sedan finns det kor och mulor och hästar. Vid en första anblick tror man att dom håller sig i sina små hagar omgärdade av låga stenmurar. Och man tänker att -Oj, vad härligt dom måste ha det. Fria och tama och…sedan ser man att deras ben är hopknutna med rep. Just för att dom inte ska kunna rymma eller springa iväg. Lite ledsamt.

El Pinar

Det sägs att människor lever längre i El Pinar än på andra delar av ön. Jag vet inte om det stämmer men om det finns en gnutta sanning i detta så måste det bero på att dom har ett starkt hjärta. För det behöver man här. Det är uppförsbackar vart man än ska. Och dom backarna är branta. Väldigt branta.

På lördagarna, när det är marknad i El Pinar, ser man gummorna kryssa, likt segelfarkoster, uppför backarna på deras väg till marknadsplatsen. Som självklart ligger högst upp i byn. Bredvid skolan och kommunhuset. Dom går i sakta mak från den ena sidan till den andra, vilar lite innan dom tar itu med nästa sträcka. Lite diagonalt så dom sakta arbetar sig uppåt. I början förstod jag inte vilken skillnad det där gör, men nu har jag också börjat gå som en äkta El Pinar-bo. Det spar på både vader och rygg. Och svettig och andfådd blir jag ändå så det räcker.

Jag älskar våran by. Alla är så rara, och vem eller var man än möts så ler man och säger Hola! Buenos!
Dom första gångerna vi var här försökte vi hålla ordning på det där med Buenos dia, buenos tardes och buenos noches. Efter ett tag, då alla vi mötte nöjde sig med att bara hälsa med buenas/buenos, så såg vi oss själva gå där och på kvällskursvis hälsa så förnumstigt med ”God dag”, ”God afton”, ”God kväll”. Så nu blir det mest ett leende och ett ”Buenos” även för oss.

Trots att byn inte är så stor, så finns här allt en kan behöva. Här finns en Carneceria; ett slakteri som är öppet varje förmiddag. Det är alltid lika spännande att gå dit, utbudet bestäms helt enkelt av vilka eller vilket djur som har blivit slaktat i dagarna. Och vilka råvaror! Här har vi tex köpt 6 kg revbensspjäll för en middag…men det kan nog bli ett helt eget blogginlägg 😊!

Här finns naturligtvis en Panaderia, ett lokalt bageri dit vi går varje morgon för att köpa nybakade och krispiga bröd. Själva bageriet är i ett garage, där står det mjölsäckar och plåtvagnar fyllda med nygräddade bröd, ugnar och bänkar. Bredvid ligger ett litet rum, med en pytteliten disk. Det finns tre sorts bröd att välja på: barras (långa), pan (korta) och integrales (med lite fibrer i).

Det finns en bar högst upp i backen. Där sitter gubbarna och dricker kaffe och öl från tidiga morgonen till sena kvällen. Där spelas det domino vid specialbyggda, rangliga bord och på TV´n spelas fotboll mest hela tiden. Det sitter gamla, gamla farbröder där, dom kan sitta ensamma vid ett bord och läsa tidningen med en liten cortado framför sig. Ändå är dom liksom med och får någon kommentar från den ena eller den andra gubben. Det finns en gemenskap där. Just för byns gubbar. Alla tanter sitter mest på bänkarna och murarna som går utmed vägarna. Ibland ensamma och håller koll på bilarna och människorna, ibland tillsammans med någon väninna för lite samtal. Ljugarbänken kallas den där baren i folkmun. Den tillsammans med grannbaren och det lilla torget utgör hjärtat i El Pinar.

Solmogna frukter

Vi var lite oförberedda på hur mycket olika frukt och grönsaker det växer här på ön. Och då har vi inte varit här alla månader på året än, så vi förstår att det finns mer att uppleva.
Dom första sommarveckorna som vi var här, när vi gick in i våra grannars trädgård efter att dom hade messat till oss med utrop som att ”kom så fort ni landar” och ”vi måste få hjälp med att äta upp allt” så var det att gå in i en sagoträdgård.
Nektarinträden dignade, plommonträden var överhopade av lila frukter och aprikosträden var uppstöttade med träklykor för att inte dom frukttyngda grenarna skulle knäckas. På taket till ett uthus låg det gigantiska lökknippen på tork, druvklasar hängde ner mellan spjälorna på spaljéerna och från pergolan.
Citronträd och apelsinträd, physalisbuskar och paraguayoträd.
Och i landet växte det vattenmeloner, bönor, squash, aubergine, sallad, selleri, gurkor.
Den här trädgården tillhör alltså ett fransk-engelskt grannpar; Antoinette och Martin, som bor här på heltid. Dom har förutom sin trädgård några hektar med perfekt skötta vinstockar, så lite egengjort vin får vi alltid när vi är där också. Både vitt, rosé och rött.

Första gången vi var där och plockade aprikoser…det var som en helt ny upplevelse. Solvarma, söta, mjuka och alldeles ludna mot handens insida. En helt annan smak än på dom som vi kan köpa hemma. Djupare, mustigare. Mer helt enkelt. Man skulle inte dra i dom, det var Antoinette tydlig med. Dom släpper i din hand, sa hon. Då är dom mogna.

Eftersom vi är här så få veckor under året (än) så utrustar dom oss också med hemmagjorda marmelader och inläggningar av alla frukter. Så vi lär oss att använda dessa på helt nya vis; den rökta El Hierro-osten tillsammans med citron- eller aprikosmarmelad, koka med frukten i grytor, en äggwrap med aprikosmarmelad gratinerad med lite av den nämnda osten…mmm. Och squash. Vad kan man inte göra av den? Vi har ätit flera olika pastarätter, vi har gjort röror att doppa brödet i, vi har bakat och fyllt med olika innehåll. Mmm.

Grannar ❤

(Dom ska förresten sälja, finns det någon som är intresserad? Dom känner sig lite för gamla för att orka med att sköta om allt…)

El Verodal

Nu måste jag ta tillbaka en del av det jag har skrivit. Jag vill också samtidigt poängtera att denna ö, den är så varierande och rymmer långt mer än man någonsin kan förstå. Varje gång vi är här hittar vi nya miljöer och platser.

Häromdagen hittade vi alltså en sandstrand. En strand med fin, svartguldig sand. Så len men ändå så tung så att den inte blåste omkring, utan låg där så varm och inbjudande och tog emot vågorna.
Stranden låg där insprängd mellan dom vackra, höga och vassa bergskanterna. Bara en liten vik. Med len och fin sand.

Att ta sig dit var allt ifrån lätt. Tror vägen ibland kan vara avstängd för risk för nedfallande stenblock. Men nu var bommen öppen. Det är slingrande sandvägar med vassa stenar som bilen måste klara av skumpa fram på. Det är liksom oorganiserat. Och samtidigt så oerhört vackert. Den här delen av ön består av klumpar från lavasten, knallorange lav och gråa buskar. Det doftar varmt, salt och kargt. Stenarna som är själva fundamentet i den här miljön är viktlösa. Det känns som kolbitar när man lyfter upp dom. Man förstår att det är just bränd sten; lavasten.
Och det måste vara en av dom minst blåsiga dagarna här på ön för att det ska fungera att vara här. Det ideala är östliga vindar, men det funkar med nordöstliga också. Men helst inte mer än 5 meter per sekund.

När man väl har kommit hit så finns här ordninggjorda grillplatser och fantastiska snorkelgömmor. Om vi har upplevt klart vatten på alla andra ställen vi har varit och snorklat på, så är det här kristallklart. Det finns spännande prång mellan stenarna, små grottor i det utskjutande berget. Skillnaden här mot andra badplatser är att det naturligtvis är mer strömt här. Alla bottnar som liksom har en mer jämn sluttning blir ju som svårare vad det gäller kraften i vågorna på tillbaka vägen. Det kan man känna här. Ett par simfötter är skönt att ha på sig när det suger till.

Och sanden. Det finns sandkorn som är svarta, guldfärgade och gråa. Allt är av havet så slipat och lent att du kan borra ner dina fötter var som helst, gå barfota utmed hela stranden (den är inte lång…) utan att det blir vasst en endaste gång. Från havet har det spolats upp någon slags rosafärgad växt från något rev.

Men sedan när man ligger där och lyfter blicken. Mot det höga bergsmassivetsom är som en knagglig vägg runt omkring en. Så ser man alla stora, vassa stenar som ändå ligger där längst upp på stranden. Så börjar du fundera lite…var kommer dessa stenar ifrån?