Lördag kväll och nere på stranden i La Restinga håller man på att bygga upp en stor scen. Med havet, hamnen och piren som kuliss bakom dj – bordet, sanden som dansgolv och bergen som inramning. Det är glatt, det är dans, det är hög musik. Gamla människor är där, föräldrar är där med de minsta barnen medan de lite äldre och ungdomarna är där själva. I veckor har La Restinga olika evenemang för att fira och hedra deras skyddshelgon Carmen. Det är sportgrejer, det är lekgrejer, det är festgrejer.

Vi står mitt i folkhavet och dansar, rör oss tillsammans med alla andra i någon slags gemensam gungdans. Alla som har självlysande diadem med öron, färgade och lysande trollstavar gör så att den mörka natten gnistrar. Vi ser att den minsta av dj:arna är en kille som vi förr har sett att han har blivit lite illa behandlad av äldre killar, det värmer våra hjärtan att just han får ta plats och skina i kapp med allt annat som lyser. Framför scenen står ett gäng med yngre tjejer. Dom dansar och ser likadana ut. I alla fall bakifrån. Dom har korta kjolar med små lampor i alla världens färger. Jag tänker för mig själv att är det inte typiskt? Uppe på scenen står en man och en liten kille och dj:ar, pumpar sina självförtroenden och nedanför står ett gäng med imponerade tjejer som vill få en blick, ett leende och som också vill vara den där stjärnan. Jag och min man viskar med varandra och ställer oss frågan hur många decennier det ska ta innan bilden är den motsatta? En kvinnlig dj och en hoper med småkillar framför som har klätt upp sig på ett vuxet sexigt vis för att få en blick av henne som är på scen och som bara har ögon för sin musikmaskin. Det känns långt borta.

Här på ön möter man en hel del som vi som svenskar är ovana vid. I alla fall nu förtiden. Det är tävlingar där byns prinsessa röstas fram (utifrån utseende och kläder) och det dansas med bara, muskulösa överkroppar och baddräkter. Det är så könat på ett vis. Samtidigt så är det också på den här ön vi har upplevt fantastiska uppträdande av transartister som också dom dansar i minimala små badbyxor. Och höga stövlar. Med massor av smink. Alla är lika glada då och alla är där och festar tillsammans då med. Så mitt i det här så finns inte känslan av dömande. Det är dubbelt och mångfacetterat.

Precis när vi har viskat klart om den där prototypen för vad små flickor och små pojkar lär sig tidigt så vänder vi på huvudet mot rytmiska trumljud. Fram bakom den ena klippavsatsen kommer en, nej flera, unga män med trummor hängande på kropparna med overaller som är knutna runt höfterna så hela deras sexpack gnistrar av speglingarna från alla ljus i natten. Dom ser inoljade ut. Och sen kommer dansande kvinnor i vita baddräkter, dom rör på varenda del av kropparna och trots att det bara är trummornas rytmiska spel som är själva musiken just nu så hittar dom dansmoves samtidigt som tåget tar sig fram mot scenen. Och allra sist, som en inramning på all blixtrande skönhet, kommer en glittrande transperson. Så det är inte helt lätt att bestämma sig för om känslan man får är 1) tröttsamt utseendefixerat och stereotypt eller 2) inkluderande och cirkusaktigt glittrande. Med olika förebilder.

Vi känner att det börjar bli dags för oss att sätta oss någonstans och smälta intrycken, det är som en tsunami av ljud, ljus och fest. Hur det än är med det där om att uppfostras in i manlighet respektive kvinnlighet med allt som normerna säger hör därtill, så måste man säga att människorna här på ön är ena jäklar på att festa. Över åldersgränser och respektfullt utan speciellt mycket alkohol. Dom dansar och har roligt ändå.

Och det är härligt.