Kategori: Flyktingar

Vi kommer från olika platser i världen.

Jag har skrivit om det förut, den orättvisa som finns i världen. Den blir så konkret här på vår lilla ö där vi och en del med oss, kan köpa bostäder, leva ett liv där vi kan njuta av värme, restauranger, ett klart och blått hav, vandra med stabila skor uppe i lavaskogen. Sen finns det andra som utsätter sig för livsfara för att fly från död, svält och förtryck med en förhoppning om ett något bättre liv i den här delen av världen; Europa.

Som har sålt allt, som har lämnat familjer och vänner och som inte vet om dom kommer fram levande efter dryga veckan i en öppen träkajak ute på den oförutsägbara och ofta vilda Altanten.

I flera år har det kommit båtar över från den afrikanska kusten hit till El Hierro. Dom kommer så klart till andra ställen i Europa också men vi ligger liksom först och är den första hamn många av båtarna får kontakt med. Dessutom är hamnen i La Restinga nu förtiden utrustad med portabla moduler där både sjukhuspersonal och Röda Korsare kan hjälpas åt att ta emot flyktingarna direkt när en båt anländer. Och Kustbevakningen står jour dygnet runt, alltid beredda att lotsa in dom överfulla och rangliga cayucos som rymmer mellan 150 – 300 personer.

Dom yngsta flyktingarna som kommer utan sina föräldrar kan oftast stanna här på ön. Det finns som olika flyktingboenden där det jobbar personer som både lär ut spanska och skapar aktiviteter för dom unga. Dom som är äldre får oftast hjälp att ta färjan över till Teneriffa där dom har lite större möjligheter att härbärgera fler människor.
Idag kan man möta unga flyktingar som har fått jobb i olika butiker, som pratar spanska och som är på god väg att bli integrerade i herreñosamhället. Man kan också möta familjer som har en brokig skara barn och tonåringar där några har kommit hit i dom där båtarna.

I början låg ofta dom här båtarna kvar i hamnen, det fanns inget system för att ta hand om dom. Ingen av båtarna var sjödugliga och dom sanerades av folk i heltäckande dräkter.  Sen blev båtarna kvar i hamnen, som mest har jag sett 15 – 20 färgglada cayucos ligga där och trängas i hamnen. Det har funnits förslag att använda dessa båtar till något slags monument för att aldrig glömma den här orättvisan, men det har inte blivit så. Inte än.
Nu finns det däremot ett system som snabbt forslar undan flyktingbåtarna, sågar itu och bränner upp för att det ska finnas plats för nästa som kommer. Och nästa.

Men vi har en vän som bor där i hamnstaden; Kalle. Han är en intressant person som vet det mesta om dom flesta. Han är som ett vandrande uppslagsverk, ialla fall när det handlar om sånt som han är intresserad av (Kalle är också en samlare, jag ska skriva ett eget blogginlägg om honom längre fram om jag får hans tillåtelse).

Häromdagen sa han att han hade en överraskning till oss, något som han hade slagit in i svarta sopsäckar och gömt bakom stora stenar nere i hamnen. Vi hämtade det och när vi kom hem blev vi … tårögda. Det var stora stycken från några av båtarna som hade kommit. Vackert målade och som bar på så mycket historier och livsöden.

Vi gjorde ordning dom, en hänger inne i huset och den andra ska vi ha ute och hänga upp trädgårdsverktyg på. Som en påminnelse. Och för att hedra alla som har kommit hit på andra sätt än vi har, och som vi hoppas har fått stöd att hitta fram till ett drägligare liv än det dom kom från.

Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.