Portugisiska Örlogsmän

Någon gång ibland kan man träffa på Portugisiska Örlogsmän här på El Hierro. Det är en upplevelse som framkallar dubbla känslor, samtidigt som dom här varelserna är oerhört vackra, så är dom också enormt giftiga. Ett annat namn är blåsmanet, men jag tycker allt att Portugisisk Örlogsman är ett mer passande namn. För det första är det inte en manet, utan ett kluster av fyra olika individer som egentligen inte klarar sig utan varandra, sk zooider. En är det uppblåsbara seglet som gör att den kan flyta och likt ett skepp ta sig fram över haven, en sort äter och tar hand om matsmältningen, en tredje är nässeltrådarna som försvarar och skjuter ut dom pyttesmå harpuner som förgiftar sina byten och den fjärde fixar förökningen. Tillsammans bildar dom det här seglande klustret som har fått namnet Örlogsman efter ett krigsfartyg. Så visst är det ett bra namn?

I seglet, eller i bubblan, finns det gas. Om klustret behöver sjunka för att tex komma undan något, så tömmer den ut gasen så flytförmågan försvinner. Den har långa trådar som den kan skjuta ut sitt gift ifrån, upp till 50 meter långa. Ibland lossnar dom här, men även lösa kan skjuta ut sina giftharpuner långt efter att de har förlorat sitt moderskepp. Samma sak gäller för uppspolade örlogsmän som ligger och ser döda ut på stränderna eller bland klipporna, giftet kan utsöndras långt efter att den har slutat att leva.

Den har några få fiender som kan äta den, bland annat sköldpaddor. Dom är så tjockhudade att dom inte reagerar på dessa pytteharpuner, utan kan mumsa i sig dom utan problem. Själv livnär sig den portugisiska örlogsmannen av små, små djur som den lyckas fiska upp och fånga med sina långa tentakler.

Den portugisiska örlogsmannen kan inte simma själv, den kan inte styra eller ta ut en riktning vart den ska. Nej, den låter sig följas av strömmar och vindar vilka ibland kan föra dom till tex El Hierro. Vi var på Arenas Blanca en dag och det var där vi fick uppleva dessa skimrande och vackra, men faktiskt väldigt giftiga, varelser. Vad som än händer – låt dig inte förföras och luras av dess vackra yttre, du ska inte peta på den. Se men inte röra är det bästa tipset om du råkar på en portugisisk örlogsman. Då kan du unna dig att njuta av den komplext sammansatta klumpen.

Dimma eller moln – vet någon skillnaden?

Skillnaden, enligt Wikipedia, mellan dimma och moln är att moln inte når marken. Det kan omöjligt stämma här på El Hierro. Molnen som sveper in över ön och framförallt över bergen, slickar marken. Det är som att se älvorna dansa långdans, hand i hand, utan slut. Över stock och sten, över murar och vidare ut över bergstupen. Dom är ett med just marken, tills dom slänger sig ut över kanten för att flyga vidare.

Vissa dagar är sikten så klar att vi ser över till La Gomera, La Palma och Teneriffa. Vi kan se Teides topp utan problem, ibland vit av snö och ibland brunaktig som resten av ön. Det ser till och med nära ut. Som en synvilla kan vi få för oss att vi skulle kunna simma över, så klart syns dom andra öarna.

Andra dagar, som idag, så är dimman, eller dom kompakta molnen (jag förstår verkligen inte skillnaden) så täta att vi inte ser mer än fem meter framför oss. När vi kommer nära kan vi se träden, djuren och i bästa fall vägen när vi är ute och kör, men bakom är det som en vägg av grått. En dimridå.

Uppe i pinjeskogen så ligger det täta diset som slöjor mellan de mosaikmönstrade tallstammarna. Dom slingrar sig runt, rör sig hela tiden och sveper över dom gröna barrklasarna. Det är vackert och sagolikt, som en trollskog målad av John Bauer.

Det hjälper inte med paraply, dom mikroskopiska vattendropparna kommer inte uppifrån och ner, dom är runt om dig. Så fuktig blir du ändå. Det är som att kliva in i en magisk värld där du inte alls vet vad som döljer sig. Spännande och nyfiket kan du ta dig an detta dis, men om du inte nödvändigtvis behöver – ge dig inte ut på öns slingriga vägar i det här vädret.

El Hierro betyder Järnet.

Av den gamla ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna, guancherna, kallades ön för Hero från början. Namnet utvecklades allt som och blev till slut Hierro som är det spanska ordet för järn. Översatt till tex portugisiska blev ön därför kallad Ferro (från latin) vilket i sin tur gav namn åt det som man en gång i tiden trodde var nollmeridianen, den så kallade Ferromeridianen. Den punkten ligger alltså på öns västliga sida och räknades vara världens ände innan Christoffer Colombus gav sig iväg över havets ”kant” för att upptäcka Amerika. Men, men. Nu är det namnet som är i fokus.

El Hierro betyder alltså Järnet. När man är här på ön så ser man det i varje del av ön, utmed varje väg och som symboler vid öns speciella attraktioner. Det finns en stolthet över öns historia som speglar sig i hur man beslutar sig för att presentera den.

När man åker på vägen mellan Mocanal och Valverde, på öns norra sida, så ska man hålla ögonen öppna. Utmed vägen hittar man bimbacher, som visselpratar på det gamla viset att kommunicera på, över öns berg och slätter. Man möter äldre som sitter med barn i knäna och man möter getfarmare som med stavar leder sina djur. Alla är dom konstnärligt utskurna i järnplåtar, naturligt oxiderade så det rostbruna fint går ihop med naturens färger.
Nere i Restinga reser sig stora informationsplåtar av samma oxiderade järn. Dom står i hamnen, tunga och efter varandra, som en del av en stor solfjäder.
Uppe på den nyrenoverade utkiken Las Playas har det blivit nya platser att hisnas över utsikten på, alla med fina, rostiga avskärmningar. Självklart med dom allra vackraste utskurna pinjekottar i.

Jag tycker om att det finns en medveten och informerande ton i det som görs här. Det är ett sätt att upprätthålla och skapa nyfikenhet kring öns historia och värderingar.
Det sägs ju att Gammal kärlek rostar aldrig, men i det här fallet kan man vända på orden och säga Rostig kärlek blir aldrig gammal.
Jag blir bara mer och mer förälskad i den här ön.

Den Vackra Ön

Jag har läst det fina reportaget om El Hierro i ett nummer av Vagabond som gavs ut tidigare i höstas. Det var levande beskrivet om miljön som är så varierande, om dom vänliga och stolta herreños som invånarna på ön kallar sig och en fin intervju med våra grannar Martin och Antoinette. Men där var två saker som jag inte kände igen mig i; rubriken som låter det påskina att ön är helt svart och sedan i slutet där det sägs att maten inte är så speciellt god.

Båda påståendena skaver lite i mig, och nu ska jag försöka bena ut varför.

Maten
”El Hierro är inte en ö för kräsna foodies. Stekt, friterat och okryddat är ledorden. Mättande men trist. Undantag finns.” Så står det i artikeln. Sedan räknas det upp dom fyra mest kända restaurangerna på ön; El Refugio, Aguadara, Mirador La Peña och Paradoren nere på Las Playassidan. Jag håller absolut med om att El Refugio tillhör en av öns bästa när det gäller fisk och guachinchen Aguadara är köttets paradis. Dom andra två är mest skrytställen som inte har jättegod mat om man frågar mig (och jag ÄLSKAR mat). Däremot när man hittar in i det lilla familjeägda stället Sabinas i El Pinar och får sig en långkokt getgryta. Eller deras lammkotletter. Eller deras strimlade biff indränk i sötstekt vitlök. Då snackar vi om fyrverkeri i smaklökarna. Dessutom är personalen så där El Hierrisk; det känns som att komma in i någons hemmakök. Mycket skratt och ingen har bråttom. En annan himmelsk matupplevelse, om man som jag älskar skaldjur, är att ta sig en lunch nere i Restinga bestående av vitlöksgrillade lapas och färskkokade räkor; camarones men en kall öl till. Eller ett glas kylt vitt Fronteravin. Att få komma in hos den ”sura gubben” i Caleta (vet inte restaurangens egentliga namn men det finns bara en så den går inte att missa) och få in ”Gambas al ajillo” med bröd och mojo, det är perfekt efter några timmar i solen. Mycket oljekokt vitlök och chillibitar.
Inne i Valverde finns ändå den absolut godaste restaurangen. Den är lite svår att hitta, den har inga uteplatser och ingen meny. Men kocken, som också är ägaren till denna pärla som heter ”La Miranda Profunda”, kommer fram till bordet och berättar vad som finns att välja på för dagen. Det är lyxigt, vällagat och fantastiskt engagerad personal. Där finns goda viner som passar perfekt till det du väljer att äta. För att vara på El Hierro är det lite dyrt, men så värt det.
Kanske att man måste åka runt några varv på ön för att hitta matpärlorna där du kan få fläskkött som du aldrig har smakat det förr, vildkanin som smälter i munnen eller en gryta med kikärtor som är mustig och härlig. Och överallt är det så stora portioner att man alltid blir erbjuden att ta med det som man inte orkar äta upp. Para llevar. Så har man till lunch nästa dag också. Det är bra.

Den svarta ön.
En dramatisk rubrik måste jag säga. Och inte helt sann, i mitt tycke. Visst finns det ställen utmed havet som består av stelnad lava från öns vulkaner som ju är det som har byggt denna ö. Men även där, i detta karga landskap som vid första ögonkastet kan upplevas som svart, hittar du partier i sandbergen som skimrar i rostrött, guldgult och siennabrunt. Lägg där till inslag av silvrigt grått så förstår du att helt svart är det inte.
Längre upp på ön är det gröna hagar, vallmofält, palmer och bougainvillea för hela slanten. Sedan kommer pinjeskogen men sina gröna tallar med mosaikstammar. Där är hela marken täckt av små tallskott. Inget svart så långt ögat når. Nästan längst upp på toppen av ön har vi den frodiga lagerskogen. 100 nyanser av grönt. Minst.
Så svart är den inte. Antingen är det en blinkning till det gamla Tintin-albumet som handlar om en skotsk ö som verkligen ser svart ut på framsidan av seriealbumet som just heter ”Den svarta ön”. Annars skulle det bara vara en dramatisk rubrik – och det blev det ju.

En liten blygsam komplettering av miljöer och mat på El Hierro som inte är det minsta svarta. Det finns oändligt mycket mer!

Havet

När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.

I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.

Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.

I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!

En dag på sjön (eller havet närmare bestämt)

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta. Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.

Mandlar och mandelträd

Några veckor om året är El Hierro rosa. Åtminstone på den sidan där vi bor, runt El Pinar. Det här har vi hört talas om under alla år vi har haft vårt hus här, och sanningen att säga så fanns det ett kort på vårt hus i säljannonsen där det lilla mandelträdet på terrassen var helt översköljt av rosa mandelblommor. Och vi blev helt sålda.

I år är första gången som vi har lyckats vara lediga och kunna vara här just under perioden för mandelträdens blommande. Som vi väntade! Det var ju ovanligt kallt i år så vi befarade att inte blommorna skulle hinna komma innan det var dags för oss att åka hem igen, men oj. Som tur var hade vi fel där!

När vi såg den första blomman på ett träd i övre regionerna av El Pinar var vi tvungna att tvärbromsa bilen och ta tusen kort. Nära och på hela trädet. Så vackert! Så där höll vi på, varje dag var vi nyfikna på vad som hade hänt. Vi hade våra träd som vi följde från små knoppar, till lite mer öppna knoppar, till halvutslagna blommor och sist till att dessa skira och täta vitrosa blommor helt dominerade på trädet. Ön var verkligen helt rosa!

Vi fick lära oss att en del träd fick som lite vitrosa blommor och det betydde att mandlarna var riktigt söta på det trädet medan träden som var mer rosa hade en sort av mandlar som var mindre söta.

Och doften. Sött och friskt. Underbart. Kan det dofta rosa och vackert? Det här gör det.

Det hör till saken att när vi första gången hörde talas om El Hierro så försökte vi googla och leta information. Vad var det för ö? Vi hade varit på Gran Canaria, Lanzarote, Teneriffa, Fuerteventura. Vi visste om att vi hade La Palma och La Gomera (nu också La Graciosa) kvar att besöka men El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om!?

När vi hittade en film på UR om framtidens öar så blev vi så klart imponerade av det finurliga systemet med att använda vulkanerna till vattenbassänger där energi kan lagras men lika förundrade blev vi när en kamera svepte över ön från luften och där var områden som var helt rosaskimrande av blommande mandelträd. Så vackert!

Vill man pricka in den här rosa perioden så ska man satsa på att vara här under februari. Då får man vara med om hela processen av när träden går från att se i det närmaste döda ut till att helt vara utslagna med dom utsökta blommorna som växer direkt på grenarna. I massor! När blommorna har blommat klart blir mandelträden alldeles gröna och nästa led i processen börjar – mandeltillväxten.

På vår terrass har vi som sagt ett mandelträd som blommade ganska sent, men inget är som väntans tider. Den morgonen som vi stod nedanför trädet och spejade och faktiskt upptäckte att en knopp hade börjat öppna sig och vi kunde skönja en blomma…det var magiskt. En känsla som ytterligare förstärktes av att det mitt bland grenarna satt några små kanariefåglar och sjöng.

Nästan overkligt fint.

Att bara vara – det går också väldigt bra här

Ofta tar vi oss ner till havet och bara är. Det är en sådan lisa för själen att befinna sig på dom uppvärmda stenläggningarna, eller på dom doftande lite råa trädäcken som så fint har ordnats med på dom ställen där det går att ta sig ner till havet.

Vi packar med oss matsäck. Något enkelt bara; lite bröd, tonfisk, en tomat, en kall öl. Vi äter när vi blir sugna. Ingen stress, ingen tid att passa.
Bara värme och lugn.

Snorklarna har vi alltid med. Det går att ligga där och vara ett med undervattnets liv i timmar. Man glömmer bort sig, går helt upp i att fascineras av alla fiskar runt omkring. Det är stim av både små och stora fiskar, det är färgglada varelser och det är obestämda djur som nästan helt går ihop med stenar och rev på botten. Krabbor på botten som rör sig likt stora spindlar. Långa, spetsiga trumpetfiskar som ser ut som fantasidjur från en barnbok.
Bara det kristallklara havet, vågornas rullande och klappret av stenar som sveps med. Fram och tillbaka.

Vi kan vara tysta tillsammans. Det är en ynnest. Vi njuter av samma saker. Vi lyssnar på vågorna, känner doften av värme, av dom torra, grågröna växterna som växer utan näring i vulkanbergen, upplever saltet från havet som torkar på huden, tittar länge på ödlornas skådespel när dom vispar in och ut bland skrevorna.
Bara den vidsträckta blå oändligheten och horisonten på ena sidan. På den andra dom massiva bergen i alla nyanser av jordfärger.

Att bara vara där, med sin stråhatt över ansiktet så skuggan från solen lite lagom tar sig in och smeker kinderna. Det är livet det.

Calima

Lite då och då när man är här på någon av Kanarieöarna så får man vara med om Calimavindar. Det är varma och kraftfulla vindar som kommer från Sahara. Temperaturerna stiger, grejer blåser omkull mer än vanligt och sikten blir närapå obefintlig. Vinden tar med sig små, små partiklar av damm och sand från Nordafrika som letar sig in i alla små skrymslen, det känns lite när man andas och även i vanliga tider utan Coronan så föredrar man att bära munskydd.

När vi kom till bilen i morse så var vindrutan helt täckt av dessa partiklar, lite likt som när vi har väldigt mycket pollen i luften hemma i Sverige.

Dom här vindarna uppstår flera gånger om året, men mest vintertid. Det kan vara riktigt besvärligt. Förra våren, 2020, ställdes flyg in flera dagar och det var hälsovådligt att vistas ute.

Det är en märklig känsla; ön som brukar vara färgsprakande och kristallklar nu på våren uppträder istället genom ett sepiafilter, allt är så där gammeldags brunt. Det är som att gå från en färgfilm till svartvitt – det är kul ibland.
Men man föredrar den där färgfilmen.

Pozo de las Calcosas

På norra sidan av ön ligger Pozo de las Calcosas. Det är ett gammalt fiskeläger som idag mest tjänar som sommarbostäder till folk som bor antingen på andra ställen på El Hierro eller på någon av dom andra kanarieöarna.

Byn ligger långt nedanför allt vad bilvägar heter; för att komma dit måste man gå nedför en slingring stenbelagd stig som ibland går ganska brant nedför och på andra ställen består av trappsteg. Vi tar det ganska försiktigt när vi tar oss till byn. Uppifrån ser man mest en massa tak som är byggda av torkade palmblad. Det är som ett jytter av palmblad, man kan inte riktigt se var dom olika små husen börjar och slutar. Små, smala stigar slingrar sig mellan dessa tak likt långa, tunna ormar. Där finns också en stor naturpool som fylls och töms av det skummande havsvattnet i samma takt som tidvattnet.

Två saker slår mig när vi väl har kommit ner till byn Pozo de las Calcosas.
Det första är lugnet och tystnaden. Det känns nästan som om byn är ödelagt, lite spöklikt tom. Men när jag har stått stilla en stund ser jag några fiskare som kameleontiskt nästan är osynliga där dom sitter bland klipporna med sina långa fiskespön. Och när jag har gått lite på dom slingrande stigarna så stöter jag på en och annan människa. Tex en äldre krum man, som håller på att renovera ett litet hus. Där står han med massa cementsäckar, stora kar att blanda i, massa verktyg, reglar, brädor…på knacklig spanska frågar jag om han får dit sina saker till bygget med båt?
”No, no” Han skrattar lite åt mig. ”Llevo todo lo que necesito”. Jaha. Jag hade fullt sjå att ta mig själv nedför den branta vägen men den här lilla böjda farbrorn, han bär ned allt han behöver; tunga cement- och sandsäckar, brädor till ett helt hus och förmodligen stora dunkar med vatten också. Som både ska räcka till att blanda cement med och till att dricka.
Så olika kan det vara.

Det andra som slår mig är hur vackra alla byggnader är. Hur fantasifullt och estetiskt man har använt naturmaterial för både funktion och för att pynta husen. Som en helt fantastisk trappa där varje trappsteg är klätt med snäckskal. Eller dörrar som är byggda av välslipade och lena stycken av drivved. Vackert.

Jag läste om en konstnär, Rubén Armiche, som för några år sedan gjorde en Neptunskulptur där i Pozo de las Calcosas. Den var stor och vad jag förtår så uppkom idén till den här skulpturen av den lilla byns svårighet att transportera bort skrymmande avfall. Rubén, som själv är från Gran Canaria men som har varit mycket i byn sommartid, involverade grannarna och tillverkade denna jättelika Neptun av sopor som kläddes med potatissäckar och cement. Alla bidrog. Den var stor. Bara i huvudet fick det plats fyra uttjänta kylskåp. Idag ser man inte så mycket av den här skulpturen i Pozo de las Calcosas, men jag har hört att den vita stora pjäsen till skulptur som finns på vägen mellan flygplatsen och öns huvudstad Valverde är byggd på samma principer.

Tanken är god tycker jag; att omvandla och ta till vara på saker som ses som sopor och göra något vackert av det. Men vad händer när konstverken i sig börjar vittra sönder? Vem tar hand om resterna av detta? Blir det här endast ett sätt att skjuta på förödelsen? Om än ett vackert sådant?

Bara en tanke.