Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.

Lava Circular

Kulturen är viktig här på ön. Vi har fått fantastiska musikupplevelser nere i Valverde på kulturhuset där. Vi har blivit inbjudna på fester och helgonfirande med både mat och dans. Och alla som bor här (och på övriga kanarieöar) samlas under pridefestivalen som är en vecka under sommaren. Ofta är syftet att göra öns traditionella kultur förståelig och tillgänglig för alla, att de unga ska förstå och föra ett kulturarv vidare. Men jag vill också säga att kulturen här kan vara progressiv och nytänkande. Ingen motsättning utan mer som en fortsättning, en utveckling. Att man använder ny teknik för att föra fram uråldriga seder. Vi har blivit helt hänförda över alla vackra väggmålningar här. Har man en vägg utan fönster så är det bara fint om den blir målad på.

Här i El Pinar hade vi förut en stor vägg där en fiskare satt i en eka och samlade ihop plast som av olika anledningar hade hamnat i havet. Budskapet var solklart. Rädda haven! Den var fin och stark och blå. Och hoppingivande.

Med tiden så tog den stryk av vind, salt och sol. Den krackelerade, bit för bit. Sen målades den över. Med vitt.

Vi blev ledsna och El Pinar blev lite tråkigare att åka igenom med bil eller buss.

Men sen hände något. I november fanns det en skylift där och det markerades en massa kryss över väggen. Och något började ta form.

Det blev en ny målning. Och jag fick lära mig att varje november sedan 2017 (precis när vi köpte vårt hus!) så är det några dagar med extra satsning på kulturen här på El Hierro. Det är som ett kulturkollektiv som kallar sig Lava circular. Det är workshops, musikprojet och konstnärliga handlingar som alla kretsar kring den traditionella och samtida kulturen här på ön. Den här konstnären, Sabotaje al Montaje, tog examen i Fine Arts på Universitetet i Santa Cruz på Teneriffa och har i år hämtat inspiration från Cristina Camacho och hennes utställning Gritos del azul som betyder ungefär Skriet från det blå.

Varje år är det ett nytt tema, ni kan säkert gissa vad det var 2024. Troligen var temat en av anledningarna till att konstnären fick uppdraget på just den här väggen.

Feliz año nuevo!

Jaha. Då har ett år till gått och en hel del har hänt. På hemmafronten har den ena av oss gått ner i arbetstid medan den andra har gått upp (i och med nytt jobb som kräver en del). Vi har berikats med ännu ett liten fantastiskt barnbarn och har fått umgås en hel del med dom som vi redan har. Jag fick lunginflammation och blev så sjuk som jag aldrig har varit förut i hela mitt liv (tror jag) och mannen genomgick en operation på Karolinska med gammakniv där en del döda kärl i hjärnan skulle tas bort. Allt det gick bra (tack och lov). Och vi har varit tillsammans allihop och firat jul i Malmö, jag är så glad över det. Över att alla vill vara med, vill bidra och vill vara tillsammans. Vi är ändå en familj där den äldsta är 89 ( i januari) och den yngsta är några dagar äldre än en månad.

Jag har också bestämt mig för att kunna vara här själv. Jag är ovan vid det och jag bär på en mörk – och ensamrädsla sedan jag var barn. Hittills har jag löst det med att bo i kollektiv, alltid ha familjen med mig eller bo bredvid trygga grannar. Hur skulle det gå här? Jag fick några dygn här i höstas och det gick hur bra som helst. Jag sov gott, körde bilen överallt (nästan) och kände mig helt lugn och trygg. Så nu utmanar jag det med att stanna tre veckor extra efter att mannen åker hem. Tre skrivveckor här som kommer att gå hur bra som helst.

Vårt manus till ”Huset ovan molnen” är inskickat till en hel drös med förlag och vi väntar med spänning. Om ingen nappar kommer vi ge ut den ändå – så ni som har läst ”Huset vid väldens ände” kommer få er fortsättning, det lovar vi. Hoppas att den kan komma ut under 2025.

Annars kan vi bara konstatera att världen är tokig. Så många konflikter, så många liv som har gått till spillo och så många som helt har tappat riktningen när vi försöker prata om det. Hur man någonsin kan överväga att tycka att det är nödvändigt att barn dödas och/ eller lämnas utan sina föräldrar övergår mitt förnuft. Det går inte att ta in.

Så med det sagt så önskar jag mig mer solidaritet, mer mänsklighet och mindre idioti av 2025. Jag håller alla tummar och önskar er alla ett Gott Nytt År! Felize año nuevo!

Silbo – visselspråket.

När du befinner dig på ön El Hierro så möter du på olika påminnelser om att det har kommunicerats med hjälp av visslingar här på ön. Ibland sitter det fotografier uppe vid torget, som en utställning, av visslande människor. Med ett eller ett par fingrar i munnen.
På den norra delen av ön, där det finns en hel del järnutsmyckningar som ett sammanhängande tema, kan du träffa på järnstatyer som står uppe på någon klippavsats med en herdestav i ena handen och den andra i munnen när dom visslar ut sina budskap. På väggen utanför Terencion i El Pinar finns en underbar väggmålning över ön där det tydligt finns inslag av visslingar.

Man tror att det här visselspråket kom till och användes av öns urbefolkning här, guancherna, som flyttade hit från Nordafrika. Det blev ett effektivt sätt att skicka budskap, visslingarna når så mycket längre än bara rop och skrik. Dessutom färdas visslingarna lättare över berg och genom dalar.
Därför kan inte visselspråket användas för att nå enskilda individer, det hörs av alla som förstår språket på kilometerlångt håll.
Visselspråket kan pratas på flera språk. Under den första tiden när det utövades av guancherna, så visslades det också på deras språk; guanches. Dom som idag behärskar tekniken här på öarna visslar på spanska som även är det talande språket idag.

Visselspråket är uppbyggt av sex ljud: två för vokaler och fyra för konsonanter. Genom dessa ljud kan man uttrycka mer än 4000 ord. När man visselpratar så kommunicerar man i korta meningar och få ord, bara tillräckligt för att budskapet ska gå fram.

På 1400-talet uppmärksammades visselspråket av två franska kaplaner som då besökte La Gomera och skrev Le Canarien som handlade om Kanarieöarnas historia. Där skrev dom att silbo var ”det märkligaste språk som de talar med läpparna som om de inte har en tunga”.

1978 kom boken El Silbo Gomera, som var skriven av en språkforskare ur en vetenskaplig synvinkel vilket ledde till att intresset, och stoltheten, för silbon ökade. 2009 togs visselspråket upp på UNESCOS immateriella världsarvslista. På den här listan finns olika former av kulturarv som har överförts mellan generationer.

Visselspråket har idag blivit något som man gärna förknippar med La Gomera. Men silbo har använts som språk och överförts från generation till generation även på dom andra kanarieöarna. Men än idag kämpar olika intressenter för att Silbo Herreño ska bli upptaget i det kanariska skyddandet av kulturella tillgångar, BIC (Bienes de Interés Cultural). Det finns olika organisationer och politiska företrädare som alltid tar upp dessa frågor på agendan då det bland annat skulle kunna innebära stöd att utbilda kommande generationer och hålla detta speciella arv levande. Det skulle också öka den gemensamma identiteten på öarna.

Jag hade inte mött språket innan vi var på en fantastisk konsert i vintras nere på Kulturhuset i Valverde. Hela föreställningen var om kulturen på kanarieöarna i form av dans, instrument, sång, rytmer, kläder – och silbo. Det gick rysningar i kroppen när två av deltagarna började kommunicera med varandra. Jag tror det handlade om kärlek – men eftersom jag varken kan så mycket spanska och ännu mindre silbo, så får jag låta det vara osagt.

Men njut av den lilla snutten video här och avgör själva!

Från en föreställning på kulturhuset i Valverde

Olika falla ödets lotter

Hur fint och mysigt vi än har det här så ligger en skugga över allt. Det handlar om hur världen brinner, om hur krig lemlästar, både civila och de människor som är tvungna att kriga och det handlar om vilka möjligheter olika människor har att kunna styra och välja sina liv. Det går liksom inte att bortse från att vi, jag, vann högsta vinsten när jag föddes vit i ett rikt land av friska och välmående föräldrar. Med hus, bil, jobb och kycklinggryta på lördagar. Jag är tacksam över det samtidigt som jag inte ser det som en självklarhet. Och jag kan inte förstå att någon människa därute i världen kan anse att just de har gjort sig förtjänta av det. Man bara föds in i det. Lucky me liksom. Så lite ödmjukhet och försök till förståelse för alla de som inte har samma tur vore värdigt.

Jag blir också förvånad när jag hör att folk säger:
”Vi kan inte ta emot fler, det finns inte plats.” Som om vi som är på ett ställe har mer rätt att ta det området i besittning. Bara för att vi råkade födas här. Eller hade råd att köpa oss ett hus här.

Varför blir det ett blogginlägg om det här? Jo, dels för att nyheterna hela tiden rapporterar om de krig, den terror och den utrensning som förekommer i delar av världen, dels utifrån att El Hierro och de andra öarna är det första stoppet för människor som behöver fly för sina liv från tex Senegal. Efter flera dygn på havet som kan vara så mörkt och stormigt i öppna stora kanotbåtar, cayucos, kommer de. Om de kommer. En hel del båtar hittas övergivna mitt bland Atlantens vågor. Inga människor kvar.

De som ändå har turen att nå sitt mål blir bogserade in till hamnen av kustbevakningen. Röda korset har nuförtiden ett stationärt tält på piren eftersom det kommer så många båtar med medfarna mestadels män. Men även en och annan kvinna. Några minderåriga. Ambulanserna står väntande för att snabbt kunna åka till sjukhuset om någon behöver, volontärerna från Röda korset har sin skyddsutrustning på sig, delar ut filtar och vatten till alla innan det bestäms vart de ska ta vägen. De yngre stannar på ön, de lite äldre får fortsätta sin resa till någon av de större öarna och fastlandet. Vad händer där? Ingen aning.

Det som ändå känns bra mitt i allt är detta; att människor som tar sig hit blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Respektfullt, det handlar inte om volymer eller antal. Det handlar om just människor. Som du och jag, men som inte hade turen att födas på ett rikt och tryggt ställe i världen.

Glöm inte det.

För att citera El Pinars egen naturälskande profil, El Mencey de Tecorón.
”Låt oss inte förlora mänskligheten, som är det enda som skiljer oss från djur”.

La Caleta

Jag vet att jag har nämnt Caleta tidigare, men inte ägnat stället ett helt eget inlägg. Men det är det så värt. Det är ett av öns badställen där man kan bada även om det blåser och stormar, för här finns det saltvattenspooler som ligger i direkt anslutning till havet. Det finns tre pooler varav en är en liten, grund, anpassad för mindre barn.

Här finns stenlagda partier längs hela kustlinjen åt ena hållet, med utstick som man kan bada ifrån. Hela stället är uppbyggt som olika terrasser med murade avskiljningar som gör att inte blåsten blir besvärande.

Det här är ett av öns bästa snorkelställen när inte vågorna går allt för höga. Det är här vi har sett dom flesta olika arter av fiskar, sniglar, skaldjur och allt vad som finns där under ytan. Att ligga där och flyta med blicken mot botten, låta sig gunga med i vågornas in- och utandningar tillsammans med resten av undervattenslivet, det är fint.

En dag förra året, 2022, var hela Caleta stängt. Havet var så vildsint, det slog upp hårda vågor som bröt upp och tog med sig stenläggningarna. Polernas ytskikt krackelerade och tång la sig som en brun massa överallt. Men sen när havet hade lagt sig, när våren kom krypandes så lagade man i och målade om och gjorde fint. För alla vet att det är ett viktigt ställe.

En dag i veckan är det simskola och vattengympa där. Då invaderas stället av äldre damer (någon enstaka gång har vi sett en man men det hör verkligen till ovanligheten) som med hjälp av skumgummikorvar tränar upp sina kroppar där i dom kalla saltvattensbassängerna, för naturligtvis är dom inte uppvärmda. Det är ju havsvatten som byts ut med jämna mellanrum.

Bara uteduschen är värd en extra titt på här på La Caleta. Golvet är så fint med naturligt runda, svarta stenar, slipade från havet.

Om ni har sett Hierro-serien så ligger det lyxiga hus som Diaz bor i där vid strandkanten!

Det har funnits en restaurang där förut, en lagom liten där man kunde få till sig dom vanliga rätterna som serveras här på ön. Men sedan förra året håller den stängd. Vi har förstått det som att det har hänt olyckligheter i familjen, men vi håller verkligen tummarna för att dom öppnar igen och att saker och ting löser sig för familjen.

Annars finns det inte så mycket att göra där. Det finns en liten, liten supermercado där man också kan få sig en kopp kaffe eller en öl.

Men vem behöver mer när hela havet och härligheten ligger precis där?

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.