Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.

Lava Circular

Kulturen är viktig här på ön. Vi har fått fantastiska musikupplevelser nere i Valverde på kulturhuset där. Vi har blivit inbjudna på fester och helgonfirande med både mat och dans. Och alla som bor här (och på övriga kanarieöar) samlas under pridefestivalen som är en vecka under sommaren. Ofta är syftet att göra öns traditionella kultur förståelig och tillgänglig för alla, att de unga ska förstå och föra ett kulturarv vidare. Men jag vill också säga att kulturen här kan vara progressiv och nytänkande. Ingen motsättning utan mer som en fortsättning, en utveckling. Att man använder ny teknik för att föra fram uråldriga seder. Vi har blivit helt hänförda över alla vackra väggmålningar här. Har man en vägg utan fönster så är det bara fint om den blir målad på.

Här i El Pinar hade vi förut en stor vägg där en fiskare satt i en eka och samlade ihop plast som av olika anledningar hade hamnat i havet. Budskapet var solklart. Rädda haven! Den var fin och stark och blå. Och hoppingivande.

Med tiden så tog den stryk av vind, salt och sol. Den krackelerade, bit för bit. Sen målades den över. Med vitt.

Vi blev ledsna och El Pinar blev lite tråkigare att åka igenom med bil eller buss.

Men sen hände något. I november fanns det en skylift där och det markerades en massa kryss över väggen. Och något började ta form.

Det blev en ny målning. Och jag fick lära mig att varje november sedan 2017 (precis när vi köpte vårt hus!) så är det några dagar med extra satsning på kulturen här på El Hierro. Det är som ett kulturkollektiv som kallar sig Lava circular. Det är workshops, musikprojet och konstnärliga handlingar som alla kretsar kring den traditionella och samtida kulturen här på ön. Den här konstnären, Sabotaje al Montaje, tog examen i Fine Arts på Universitetet i Santa Cruz på Teneriffa och har i år hämtat inspiration från Cristina Camacho och hennes utställning Gritos del azul som betyder ungefär Skriet från det blå.

Varje år är det ett nytt tema, ni kan säkert gissa vad det var 2024. Troligen var temat en av anledningarna till att konstnären fick uppdraget på just den här väggen.

Tre månader senare

Ett gästinlägg av Sofi och Tomas dotter Hilma som nyligen återvänt efter en tre månader lång vistelse i huset vid världens ände.

”Ska ni köpa bröd?”

Vår granne dyker upp några meter nedanför mig och min pojkvän Simon i den alldeles för långa uppförsbacken till torget i El Pinar där vi bor. Han skrattar när han ser min andfådda uppsyn.

”Den här vägen har jag gått varje dag sedan jag var en liten pojke!”.

En liten stund senare når vi den lilla marknaden och träffar en vän till mina föräldrar. Jag frågar hur man bäst tar sig an backarna som utgör hela ön, det verkar inte finnas en enda plan väg.

”Man kan inte ha bråttom”, säger hon och nickar vetande. ”Man måste ta sin tid”.

På El Hierro finns inga snabba kickar. Inga motorvägar, städer eller shoppinggator. Här finns ingen stress eller ilska bakom ratten, man väntar hellre in den som klumpigt försöker parkera eller som stannat för att prata med en vän. Ofta funderar vi på om våra matbeställningar glömts bort på diverse restauranger, men det visar sig gång på gång att de vet precis vad vi väntar på. Man kan inte ha bråttom.

De grönskande kullarna, de storslagna utsikterna, det vilda havet, det ökenliknande kala underlaget av stelnad lava – det råder ingen brist på vyer. Varje gång vi tar oss från punkt A till B känns det som att färdas genom ett vykort. Sårbarheten det innebär att befinna sig på en väderpinad ö i Atlanten får mig att känna mig liten på det bästa av sätt – vi är i naturens händer och kan inte göra annat än att respektera och njuta av henne. Men stillheten, tystnaden och lugnet är nästan smärtsamt ovant och det tar oss veckor att matcha.

I slutet av vår vistelse intervjuar jag en svensk krögare som sålde allt han hade och skapade ett nytt, enklare, liv på El Hierro.

”Man blir testad här”, berättar han. ”Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det man inte tagit itu med hemma tvingas man ta itu med här.”

För mig och Simon har de senaste åren varit till bredden fyllda av läkare, psykologer, mediciner, sjukskrivningar och en ihållande känsla av att det måste finnas ett bättre sätt att leva. Att kasta oss ut i en tre månader lång vistelse på en märklig ö tillsammans med mina föräldrar, min bästa vän Lisa, hennes man Daniel och deras bebis Barbro visar sig vara det ultimata testet och precis vad vi behöver för att komma vidare. Inget hade kunnat ställa de senaste årens lärdomar på prov som de tre månader vi spenderar på El Hierro; en underbar, utmanande, vilsen och helt ny erfarenhet. Ett rått och intensivt sätt att möta oss själva och varandra. Plötsligt finns oceaner av tid och inga planer. Plötsligt finns plats för nya vanor.

Jag börjar gå upp med Barbro om morgnarna och hon skrattar nöjt när jag plockar upp henne ur sängen för att äta frukost i köket, bara hon och jag. På våra morgonpromenader träffar vi kvarterets alla hundar, höns, katter, åsnor och hon lär sig att imitera alla. Om jag ska vara ärlig är hon min favoritperson i världen. Eller ja, delad första plats med Simon. Att träffa henne varje dag, att få höra henne skrika, skratta, skoja och högljutt protestera alla nya regler som kommer med en nyfunnen rörlighet har varit som en varm brasa i magen.

Många gjorde långa resor med sina vänner i tjugoårsåldern, men jag missade det tåget. Nu, en tid i livet där många är mitt i en karriär, ett nytt och omskakande föräldraskap eller ett dyrt bostadsköp kändes det omöjligt att få till någon längre resa med en vän. Men livet har ett sätt att göra det omöjliga möjligt då och då. Jag minns inte när och hur beslutet togs, men någonstans på vägen valde Lisa och Daniel att rycka upp sitt liv för att följa med oss. Vi badar i naturpooler och hoppar från klippor, så länge havet tillåter. Vi dricker vin, solar, pratar med varandra på ett sätt som inte bara rymmer en grundläggande uppdatering. Den gråa stressen hemifrån rinner av oss lite mer för varje dag som går – vilken gåva att bevittna. Det enda att förhålla sig är dagen, tagen som den kommer.

El Hierro, kanske framför allt El Pinar där vi bor, är kantstött och låter sig inte sättas några fingrar på. Ingenting är tillrättalagt, varken människor, byggnader eller maten som serveras. Det är inte nödvändigtvis enkelt att ta ön till sig och det enda sättet att förstå livet här är att stanna länge. Efter att vi varit på plats i några veckor blir vi stannade på gatan av en äldre man som visar sig vara pappan till hon som äger byns pizzeria. Han stannar oss för att prata, inte om något särskilt men han berättar stolt om sin dotters restaurang och hans son som bor på Gran Canaria. Han ser vänligt och tålmodigt på mig medan jag letar i huvudet efter gymnasiespanskan jag inte rört på tio år. Vi stöter på honom många gånger efter detta och varje gång lyser han upp och frågar hur vi mår, som att vi vore gamla vänner. Hans dotter börjar hälsa glatt när vi träffas i matbutiken, hennes barn likaså. Det börjar också ägaren till restaurangen nere i hamnen göra och en vacker dag när kortet krånglar erbjuder kvinnan på slakteriet krita.

”Betala imorgon eller någon annan dag”, säger hon obrydd. Plötsligt och oförberett inser vi att vi bor här nu och har blivit välkomnade med öppna armar. Där någonstans blir El Hierro magiskt; detta är kärnan. Naturen, havet, vinet, osten i all ära men det är den självklara vänligheten och varma inkluderingen som verkligen utmärker ön.

Mina föräldrar köpte sitt hus på El Hierro för sju år sedan, efter det har de spenderat mer och mer tid vid världens ände. Ibland har det känts som att våra liv levts i två helt olika universum; deras på soliga El Hierro och mitt i en grå sjukskrivning. Eftersom jag är yngst och mest bortskämd (har jag hört) i min syskonskara, kan jag villigt erkänna att jag bitvis funnit det komplicerat att inte längre få hundra procent av deras uppmärksamhet precis när jag vill. Att de så generöst gav oss möjligheten att vistas här så pass länge och att jag dessutom fick möjlighet att ta med min partner och min bästa vän, är det finaste de hade kunnat ge mig. Vi har fått träffa deras vänner som i sin tur bjuder med oss att vandra i berg och skogar med deras vänner, vi har fått följa med till deras bästa badställen och absoluta favoritrestauranger. Vi har fått lära oss hur bevattningssystemet fungerar och blivit införstådda med att grannen Berto kommer över ibland bara för att prata en stund. Plötsligt verkar det inte konstigt alls att de vill spendera sin tid här.

På flygplatsen på väg hem känner jag och Simon blandade känslor, vi längtar hem men vill inte lämna. Vilken oerhörd ynnest att rymma så många platser i sitt hjärta. Att vara här i tre månader har varit renande, vi är nollställda och har börjat om från början.

Om jag skulle sammanfatta El Hierro på något sätt är det precis så. Vem du har varit förut, vad du gjort eller varför du kommit hit spelar ingen roll. Du är här nu och allt är förlåtet.

Tack för allt.

Olika falla ödets lotter

Hur fint och mysigt vi än har det här så ligger en skugga över allt. Det handlar om hur världen brinner, om hur krig lemlästar, både civila och de människor som är tvungna att kriga och det handlar om vilka möjligheter olika människor har att kunna styra och välja sina liv. Det går liksom inte att bortse från att vi, jag, vann högsta vinsten när jag föddes vit i ett rikt land av friska och välmående föräldrar. Med hus, bil, jobb och kycklinggryta på lördagar. Jag är tacksam över det samtidigt som jag inte ser det som en självklarhet. Och jag kan inte förstå att någon människa därute i världen kan anse att just de har gjort sig förtjänta av det. Man bara föds in i det. Lucky me liksom. Så lite ödmjukhet och försök till förståelse för alla de som inte har samma tur vore värdigt.

Jag blir också förvånad när jag hör att folk säger:
”Vi kan inte ta emot fler, det finns inte plats.” Som om vi som är på ett ställe har mer rätt att ta det området i besittning. Bara för att vi råkade födas här. Eller hade råd att köpa oss ett hus här.

Varför blir det ett blogginlägg om det här? Jo, dels för att nyheterna hela tiden rapporterar om de krig, den terror och den utrensning som förekommer i delar av världen, dels utifrån att El Hierro och de andra öarna är det första stoppet för människor som behöver fly för sina liv från tex Senegal. Efter flera dygn på havet som kan vara så mörkt och stormigt i öppna stora kanotbåtar, cayucos, kommer de. Om de kommer. En hel del båtar hittas övergivna mitt bland Atlantens vågor. Inga människor kvar.

De som ändå har turen att nå sitt mål blir bogserade in till hamnen av kustbevakningen. Röda korset har nuförtiden ett stationärt tält på piren eftersom det kommer så många båtar med medfarna mestadels män. Men även en och annan kvinna. Några minderåriga. Ambulanserna står väntande för att snabbt kunna åka till sjukhuset om någon behöver, volontärerna från Röda korset har sin skyddsutrustning på sig, delar ut filtar och vatten till alla innan det bestäms vart de ska ta vägen. De yngre stannar på ön, de lite äldre får fortsätta sin resa till någon av de större öarna och fastlandet. Vad händer där? Ingen aning.

Det som ändå känns bra mitt i allt är detta; att människor som tar sig hit blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Respektfullt, det handlar inte om volymer eller antal. Det handlar om just människor. Som du och jag, men som inte hade turen att födas på ett rikt och tryggt ställe i världen.

Glöm inte det.

För att citera El Pinars egen naturälskande profil, El Mencey de Tecorón.
”Låt oss inte förlora mänskligheten, som är det enda som skiljer oss från djur”.

Den helige Antonio – så här firar vi i El Pinar!

Man kan inte bli annat än imponerad av viljan att fira och festa här i El Pinar. Vi har varit här i drygt två veckor och fick nu vara med om det tredje stora firandet här i vår lilla by; San Atonio Abad. Och då ska man komma ihåg att dom även firar jul här, lite den 24 december men mest den 25 december. Efter det hinner man knappt äta upp julmaten innan det är dags för Nyårsfirandet. Hemma i Sverige brukar åtminstone jag vara rätt sugen på att städa ut julen vid den tiden men inte här inte.
Nej, på trettondagsafton kommer dom tre kungarna, Los Reyes, ridande på kameler och delar ut presenter och godis till barnen (se tidigare inlägg). Dom är om möjligt ännu viktigare än tomten. På trettondagen är allt stängt och ledigt. Till den här högtiden så bakas det än en gång i hemmen, nu runda kransar fyllda med dulche de leche, vaniljkräm och marräng. På toppen frukt och bär.

Är det slut nu då?

Nja, ett firande kvar. San Antonio Abad som har sin minnesdag den 17 januari.

Här i El Pinar innebär det att det firas i många dagar. I år har det varit fyra, lördag till tisdag.

Kort beskrivet är San Antonio en egyptisk eremit på 200-300 talet som föddes rik och välbärgad och som efter sina föräldrars död såväl fick ansvar över familjens egendomar som över sin syster som då var minderårig.

Men han bestämde sig för att sälja allt för att ge pengarna till fattiga, han hade lyssnat på predikningar som lovade att man fick tillbaka för sina gärningar i himlen. Samtidigt placerade han sin syster i ett nunnekollektiv.
Själv levde han som eremit i öknen, men tids nog tillät han sig att ha kontakt med andra människor. I samband med att de bad tillsammans (och för att kunna motstå sina begär efter såväl kvinnor som efter andra begär) bestämde dom sig för att tillsammans utföra hantverk. Detta blev den första klostergemenskapen som skedde 305 och blev världens första kloster; S.t Antonius.

Det är alltså honom vi firar med pompa och ståt här i El Pinar. I inte mindre än i fyra dagar.

Dag ett:
Barnuppvisningar av brottning och andra aktiviteter på byns torg. Allt avslutas med dans för alla i byn till sent på natten.

Dag två:
Ännu mer uppträdanden av olika sportgrenar (och naturligtvis en mässa i kyrkan).

Dag tre:
Mässa och välsignande av byns alla fyrfota, dvs det var fullt av djur utanför kyrkan som väntade på att få ett stänk av vigvatten av prästen (som var lite lekfull mitt i allt och stänkte på en husse som hade lite svårt att hålla sin hund i styr). Det var ganska kaotiskt med hundar, hästar, grisar och små hamstrar på samma gata.
Sedan bjöds det Comida de hermandad uppe på torget; kvinnoföreningens måltid.

Dag fyra:
Finaldagen. I dag är det San Antonios minnesdag och nu firar vi riktigt ordentligt. Det är mässa och det är traditionell dans utanför och i kyrkan, med kastanjetter och folkdräkter, trummor och med präst och borgmästare.

Så går det till här, och alla är engagerade. Barn som lär sig dansen och rytmen både när det är party på torget och när det är kastanjettdans på kyrkans torg. Man ser också att alla är där, det finns en och annan som beter sig lite utanför normen, som har en och annan funktionsvariation men som ändå är så inkluderad.

Det är så fint. Det är El Pinar. Det är El Hierro.

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.