Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.

Regnet ger en grön och blomstrande ö.

Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.

Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.

Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.

Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.

Och tackar regnet.

Ensamtid

I skrivandes stund har jag varit själv här i huset vid världens ände en vecka och två dagar. Mannen åkte hem för att jobba och jag tänkte att jag skulle vara kvar. Det har varit en lång tankeprocess, för i hela mitt liv har jag upplevt mig som mörkrädd. Och en smula ensamrädd. Jag har inte bott själv någonsin (utom något år i en liten etta i Flen) innan jag var 19 år.

Lite pirrigt vinkade jag av mannen vid flyget den 16 januari, på morgonen. Det var gråväder och lite svalt så jag åkte hem direkt. Nu var det bara jag. Jag gick runt i huset, tittade och kände på allt. Lyssnade på tystnaden. Det kändes tryggt. Och stilla.

Jag har skapat mina egna rutiner. Jag går upp, äter frukost i en hörna där man bara får plats om man är en. Där solen ligger på från tidig morgon. Jag kokar kaffe i den lilla espressobryggaren. Sitter där en stund och låter solen värma mig, lyssnar på alla kvillriga fåglar och morgonhesa tuppar.

Sen går jag runt och tittar vad som har hänt i trädgården. Har spindelnmammorna fött sina ungar och byggt in dom i en kokong är? Hur många blommor blommar på hibiskusen? Syns Lucas till, en äventyrlig katt som vandrar mellan olika hem och som brukar dyka upp här på terrassen efter att vi har varit här någon eller några veckor. Behöver jag vattna? Ska jag plocka av några mogna citroner? Finns det någon knopp i mandelträdet som snart kommer att slå ut?

När allt är inspekterat och jag har rensat bort lite torra och utblommade pelargoner och margeriter, så sätter jag mig och skriver. Jag har just nu minst tre saker som jag skriver: den här bloggen, mannens och min gemensamma tredje bok i Hierroserien och ett eget skrivprojekt som har arbetsnamnet ”Ensamresaren”. Den påbörjade jag på en skrivarresa i Tolox i höstas. Där sitter jag fram till lunch.

På eftermiddagen växlar det vad jag gör. Jag promenerar, handlar, tvättar och städar, åker och badar, lägger mig i solsängen. Eller i hängmattan om jag behöver skugga. Jag värmer någon rest till middag, det är svårt att laga lagom lite mat för en person.

Jag omfamnar ensamheten. Det här är ett så bra ställe att vara själv på. Som en liten oas, helt utan insyn från världen. Det är bara katterna, ödlorna, insekterna och fåglarna som hittar hit. Samtidigt så har jag sällskap av grannens trummor (han övar ganska myckat 😊) och Fabiolas (också en granne) vardagspyssel och hennes rop på husdjuren. Kacklande höns, getterna i barancon (ravinen), kyrkans klingande och åsnan nere i dalen är min ljudkuliss. Just det sinnet, hörseln, är det jag har märkt blir så oerhört förstärkt när man är ensam.
Det är spännande att erövra och lära känna nya sidor hos en själv. Jag var visst inte så mörkrädd som jag trodde. Och jag tycker om att vara ensam. Att själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta. Att planera dagen utifrån hur jag känner mig. Att lägga mig och vila när jag vill. Allt det här kan jag naturligtvis göra även tillsammans med mannen, men då vill man ju göra det ihop. Och då är det två viljor och ”hur känner jag mig idag” som ska samspela.
Det är som om jag har rivit ner en mur av rädsla som inte ens fanns där.

Men allt det här känns ju så bra bara för att jag vet att jag snart ska åka hem till min älskade gubbe igen, få skeda honom under vårt stora dubbeltäcke och få njuta av dom där samtalen igen.

Var sak har sin tid.

Ta vara på naturen.

Det är så roligt för mig att lära mig om olika vildvuxna växter och örter här på ön. Igår var jag på vandring med en tysk vän, Sonja, som har bott här i över trettio år och hon visade mig några ställen där jag kunde plocka både rucola och en söt sort av vildlök. Det har regnar så väldigt lite här så bladen vi fann var små men hade en underbar smak.

Vi plockade så vi fick en bra grund till en härlig lunchsallad. Vi hackade upp lite olika saker vi hade hemma i kylen men rucolan fick absolut en framträdande plats. Så avnjöt vi en lång och fin eftermiddag med både god sallad, fina samtal om livet och meningen med det och en torr cider.

När allt det var avklarat så gick vi ner i vår barranco, vår ravin, och plockade loss ett gäng med kaktusfikon. När vi köpte lite mark i anslutning till vår tomt så fick vi flera kaktusar på köpet som varje år har en massa gulröda frukter. Jag har försökt ta hand om dom, men alla små hullingar som finns på dom är så svåra att undvika.

Men nu skulle Sonja lära mig.

Vi plockade av dom med hjälp av en liten kartongbit för att slippa få dom små stickorna i huden. Sen la vi dom på en bädd av torkade pinjebarr och liksom borstade dom med en knippe torkad timjan. Bara förde dom fram och tillbaka. Sen var dom lena som barnrumpor!

Vi skalade och samlade ihop innanmätet. Jag mixade och silade bort dom hårda kärnorna, blandade alltsammans med ett par apelsiner som jag hade ”pallat” från grannens tomt och vips – en sådan underbart god och supernyttig juice!

Och det som var kvar av rucolan gjorde jag en pesto att klicka över pastan ihop med lite parmesan. Jag blir lycklig av att få kunskap om hur jag kan använda naturen på ett hållbart sätt. Give and take.

Jag hade några plantor rucola med mig hem som jag har petat ner i vår torra jord, kanske att jag inom kort har en äng med massa gröna blad och dom små vita blommorna och några livskraftiga plantor som sprider sig här, på nära håll? Hoppas!

Lava Circular

Kulturen är viktig här på ön. Vi har fått fantastiska musikupplevelser nere i Valverde på kulturhuset där. Vi har blivit inbjudna på fester och helgonfirande med både mat och dans. Och alla som bor här (och på övriga kanarieöar) samlas under pridefestivalen som är en vecka under sommaren. Ofta är syftet att göra öns traditionella kultur förståelig och tillgänglig för alla, att de unga ska förstå och föra ett kulturarv vidare. Men jag vill också säga att kulturen här kan vara progressiv och nytänkande. Ingen motsättning utan mer som en fortsättning, en utveckling. Att man använder ny teknik för att föra fram uråldriga seder. Vi har blivit helt hänförda över alla vackra väggmålningar här. Har man en vägg utan fönster så är det bara fint om den blir målad på.

Här i El Pinar hade vi förut en stor vägg där en fiskare satt i en eka och samlade ihop plast som av olika anledningar hade hamnat i havet. Budskapet var solklart. Rädda haven! Den var fin och stark och blå. Och hoppingivande.

Med tiden så tog den stryk av vind, salt och sol. Den krackelerade, bit för bit. Sen målades den över. Med vitt.

Vi blev ledsna och El Pinar blev lite tråkigare att åka igenom med bil eller buss.

Men sen hände något. I november fanns det en skylift där och det markerades en massa kryss över väggen. Och något började ta form.

Det blev en ny målning. Och jag fick lära mig att varje november sedan 2017 (precis när vi köpte vårt hus!) så är det några dagar med extra satsning på kulturen här på El Hierro. Det är som ett kulturkollektiv som kallar sig Lava circular. Det är workshops, musikprojet och konstnärliga handlingar som alla kretsar kring den traditionella och samtida kulturen här på ön. Den här konstnären, Sabotaje al Montaje, tog examen i Fine Arts på Universitetet i Santa Cruz på Teneriffa och har i år hämtat inspiration från Cristina Camacho och hennes utställning Gritos del azul som betyder ungefär Skriet från det blå.

Varje år är det ett nytt tema, ni kan säkert gissa vad det var 2024. Troligen var temat en av anledningarna till att konstnären fick uppdraget på just den här väggen.

Feliz año nuevo!

Jaha. Då har ett år till gått och en hel del har hänt. På hemmafronten har den ena av oss gått ner i arbetstid medan den andra har gått upp (i och med nytt jobb som kräver en del). Vi har berikats med ännu ett liten fantastiskt barnbarn och har fått umgås en hel del med dom som vi redan har. Jag fick lunginflammation och blev så sjuk som jag aldrig har varit förut i hela mitt liv (tror jag) och mannen genomgick en operation på Karolinska med gammakniv där en del döda kärl i hjärnan skulle tas bort. Allt det gick bra (tack och lov). Och vi har varit tillsammans allihop och firat jul i Malmö, jag är så glad över det. Över att alla vill vara med, vill bidra och vill vara tillsammans. Vi är ändå en familj där den äldsta är 89 ( i januari) och den yngsta är några dagar äldre än en månad.

Jag har också bestämt mig för att kunna vara här själv. Jag är ovan vid det och jag bär på en mörk – och ensamrädsla sedan jag var barn. Hittills har jag löst det med att bo i kollektiv, alltid ha familjen med mig eller bo bredvid trygga grannar. Hur skulle det gå här? Jag fick några dygn här i höstas och det gick hur bra som helst. Jag sov gott, körde bilen överallt (nästan) och kände mig helt lugn och trygg. Så nu utmanar jag det med att stanna tre veckor extra efter att mannen åker hem. Tre skrivveckor här som kommer att gå hur bra som helst.

Vårt manus till ”Huset ovan molnen” är inskickat till en hel drös med förlag och vi väntar med spänning. Om ingen nappar kommer vi ge ut den ändå – så ni som har läst ”Huset vid väldens ände” kommer få er fortsättning, det lovar vi. Hoppas att den kan komma ut under 2025.

Annars kan vi bara konstatera att världen är tokig. Så många konflikter, så många liv som har gått till spillo och så många som helt har tappat riktningen när vi försöker prata om det. Hur man någonsin kan överväga att tycka att det är nödvändigt att barn dödas och/ eller lämnas utan sina föräldrar övergår mitt förnuft. Det går inte att ta in.

Så med det sagt så önskar jag mig mer solidaritet, mer mänsklighet och mindre idioti av 2025. Jag håller alla tummar och önskar er alla ett Gott Nytt År! Felize año nuevo!

Agave Attenuata – eller Drakträds Agave som den kallas på svenska.

Plötsligt händer det, som man brukar säga. Den här suckulenten, som har sitt ursprung i Mexico, är vacker redan innan den blommar. Dess stora, släta och tjocka blad bildar stora rosetter som pryder rabatten och dom blir både större och fler för varje gång vi är här. Agave Attenuata är en sparrisväxt, liksom alla andra Agaveväxter. Av en del sorter Agave gör man drycker, tex Tequila. Jag vet inte exakt vad man kan använda just Agave Attenuata till, men jag har läst att den är bra för att stimulera hårväxten. Så jag kanske provar?

När plantan är sisådär tio år gammal så kan det alltså hända det som har hänt nu.

Den blommar.

Ut ur den fina rosetten kommer en lång, smal stängel och på den växer små, ljust gula och lite spretiga blommor. Den kan bli upp till tre meter och den är böjd och sveper med i vindarna som en elefantsnabel. Så vacker och så ståtlig. Själva namnet Agave kommer från grekiskans agavos som så passande betyder ädel eller stolt.

Men lite sorgligt är det allt. För det här är det sista den här moderplantan gör. Den blommar och blir beundrad och sen … dör den.

Men eftersom naturen är klurig och klok så har den naturligtvis planerat för artens fortlevnad och hunnit rota flera små bebisrosetter som har några års leverne framför sig innan dom skjuter ut sin blomma. Och sen går det runt så, med en livscykel på tio år.

Naturen 💚

EM-final och vi var precis på rätt ställe.

1998 var vi i Lille samma kväll som Frankrike slog Brasilien i VM-finalen. En av våra söner satt och hejade på brassarna lite mindre högljutt mitt bland alla fransoser med en Zidanetröja på sig, så han blev förlåten. Frankrike vann och vi kunde inte sova på hela natten; bilar körde runt och tutor skrällde, det brölades och det festades, alla älskade franska laget – och varandra. Jag minns att jag på morgonen efter, när nästan alla andra sov, gick till en affär och skulle köpa frukost. Killen som jobbade där mötte mig med en jättebukett med liljor. Och pussade mig på kinderna och sa en massa fina saker på franska som jag inte förstod (tror jag, det kändes så). Den där blombuketten var lite svår att ta med, men jag knölade in den i vår lilla buss ihop med fyra ungar, tält och allt annat som vi hade med oss på vår roadtrip. Några dagar fick buketten pryda vårt campingbord både till frukost, lunch och middag. Och minnet är med än i dag.

I går kväll var vi i La Rastinga (eftersom vår största pub har stängt i El Pinar i väntan på någon ny som vill ta hand om den) och skulle se på finalen på storskärm. Samma kväll som det ska festas till 90-talsmusik och Carmen inte riktigt är färdigfirad än, så vi förväntade oss en sjudundrande kväll.

Och det blev det! Hela storgatan var avstängd, där satt och stod hela södra öns befolkning, små och stora, och storskärmen var uppbyggd ut mot havet. Som rekvisita till festen som skulle ta vid efter så fanns det rosa Barbieprylar, ett tält med 90-talets TV- och datorspel och ett gigantiskt spöke från filmen Ghostbusters svävade över hela torget. Matchen var spännande, det oh-ades och buades, det viftades med tröjor och det dansades. När det bara var tio minuter kvar hände det som inte får hända en sån här kväll.

Skärmen slocknade.

Torget blev helt knäpptyst. Först. Sen började ett febril gemensamt fixande. Så på några minuter var allt igång igen. Och vi fick se det sista målet och jag fick stå där i det mänskliga havet när hela gatan först lite tvekande och undrande började förstå att det nog var så att Spanien hade vunnit till då allt var klart och slutvisslingen ljöd…då exploderade allt. Både bland folket och i form av fyrverkerier uppe på himlen.

Jag är inte jätteintresserad av fotboll men när den får upplevas så här får även jag gåshud.

Sen dansade hela Restinga till fem på morgonen. Det gjorde inte vi. Efter några timmar kröp vi in i vårt lilla hyrda rum och stoppade in öronproppar, visa av erfarenhet att står det att festen ska pågå hela natten – då gör den det.

Viva España!

Mål! Vinst!

Vårt citronträd dignar!

Jag vet att jag har skrivit om våra citroner tidigare, men jag är så stolt och jag älskar både vårt träd och våra citroner. När vi flyttade hit så var vårt citronträd en ganska sorglig syn. Överallt satt det ulliga löss, det såg ut som det kryllade av vita gråsuggor. Därtill alla små kommande inkapslade löss som miljontals små vita prickar, som sockerkristaller, på undersidan av blad som skrumpnade ihop, i grenklykorna där det kunde samlas ett helt kluster och på stammarna.

Jag googlade och läste om vad man kunde göra för att hjälpa trädet att må bättre. Jag lärde mig att det där vita var som ett skal och att det var inne i det där skalet som själva lusen levde sitt liv. Jag fick fram att det fanns en nyckelpiga som åt dessa löss, men har fortfarande inte kommit på hur jag ska få hit ett gäng. Jag tror dom kommer att dö i postgången och jag tror inte att det är så poppis att ta med några i handbagaget.

Så jag började som jag brukar hemma. Såpvatten. Jag tvättade varje blad, klämde sönder alla löss jag hittade, jag sprayade. Samtidigt startade vi upp en bokashi här så vi kunde få lite jord att hälla runt trädet, det har visat sig vara effektivt för många skadedjur hemma i Sverige. Precis bredvid citronträdet växer en dadelpalm med långa och många palmblad och stora, tunga dadelklasar. Det här bidrog också till att det blev snålt med sol på vårt älskade träd. Så vi har kapat och sågat bort en hel del palmblad, so ofta vi har kunnat för att ljusa upp det.
Sen hittade jag Neemoljan, en ayurvedisk olja från Indien. Den gjorde susen! När man sprayar med den så bildas ett skyddande lager och den stärker växtens immunförsvar. Så bra.

Så har vi till slut vårt lilla enkla bevattningssystem. Vi har lagt ut en slang genom hela växtligheten ,ed små borrade hål i, kopplat på en timer så det vattnas en timme tre gånger i veckan. Bara lite, men tillräckligt för att alla ska få det dom behöver i vattenväg; både ödlor, katter och växter.

Nåväl, nu mår trädet så mycket bättre och citroner har vi i hundratals. Vi ger bort, vi kokar marmelad och vi äter och dricker citron så mycket vi kan.

Den här gången har jag gjort en fantastisk citron- och ingefärsshot (med chilli) att slurpa i sig på morgonen och av grufset som blev kvar när jag silade den mixade blandningen gjorde jag … kakor! Supergoda! Jag blandade bara ut citron- och ingefärsröran med smör, socker, honung, bakpulver och skjuts in i ugnen i 20 minuter. Voilà!

Nyfikenhet är en bra egenskap!

Och för att hylla vårt träd, och citronerna, heter vår tredje bok i El Hierro-serien Huset i citronträdets skugga.

Silbo – visselspråket.

När du befinner dig på ön El Hierro så möter du på olika påminnelser om att det har kommunicerats med hjälp av visslingar här på ön. Ibland sitter det fotografier uppe vid torget, som en utställning, av visslande människor. Med ett eller ett par fingrar i munnen.
På den norra delen av ön, där det finns en hel del järnutsmyckningar som ett sammanhängande tema, kan du träffa på järnstatyer som står uppe på någon klippavsats med en herdestav i ena handen och den andra i munnen när dom visslar ut sina budskap. På väggen utanför Terencion i El Pinar finns en underbar väggmålning över ön där det tydligt finns inslag av visslingar.

Man tror att det här visselspråket kom till och användes av öns urbefolkning här, guancherna, som flyttade hit från Nordafrika. Det blev ett effektivt sätt att skicka budskap, visslingarna når så mycket längre än bara rop och skrik. Dessutom färdas visslingarna lättare över berg och genom dalar.
Därför kan inte visselspråket användas för att nå enskilda individer, det hörs av alla som förstår språket på kilometerlångt håll.
Visselspråket kan pratas på flera språk. Under den första tiden när det utövades av guancherna, så visslades det också på deras språk; guanches. Dom som idag behärskar tekniken här på öarna visslar på spanska som även är det talande språket idag.

Visselspråket är uppbyggt av sex ljud: två för vokaler och fyra för konsonanter. Genom dessa ljud kan man uttrycka mer än 4000 ord. När man visselpratar så kommunicerar man i korta meningar och få ord, bara tillräckligt för att budskapet ska gå fram.

På 1400-talet uppmärksammades visselspråket av två franska kaplaner som då besökte La Gomera och skrev Le Canarien som handlade om Kanarieöarnas historia. Där skrev dom att silbo var ”det märkligaste språk som de talar med läpparna som om de inte har en tunga”.

1978 kom boken El Silbo Gomera, som var skriven av en språkforskare ur en vetenskaplig synvinkel vilket ledde till att intresset, och stoltheten, för silbon ökade. 2009 togs visselspråket upp på UNESCOS immateriella världsarvslista. På den här listan finns olika former av kulturarv som har överförts mellan generationer.

Visselspråket har idag blivit något som man gärna förknippar med La Gomera. Men silbo har använts som språk och överförts från generation till generation även på dom andra kanarieöarna. Men än idag kämpar olika intressenter för att Silbo Herreño ska bli upptaget i det kanariska skyddandet av kulturella tillgångar, BIC (Bienes de Interés Cultural). Det finns olika organisationer och politiska företrädare som alltid tar upp dessa frågor på agendan då det bland annat skulle kunna innebära stöd att utbilda kommande generationer och hålla detta speciella arv levande. Det skulle också öka den gemensamma identiteten på öarna.

Jag hade inte mött språket innan vi var på en fantastisk konsert i vintras nere på Kulturhuset i Valverde. Hela föreställningen var om kulturen på kanarieöarna i form av dans, instrument, sång, rytmer, kläder – och silbo. Det gick rysningar i kroppen när två av deltagarna började kommunicera med varandra. Jag tror det handlade om kärlek – men eftersom jag varken kan så mycket spanska och ännu mindre silbo, så får jag låta det vara osagt.

Men njut av den lilla snutten video här och avgör själva!

Från en föreställning på kulturhuset i Valverde