Etikett: cayucos

Vi kommer från olika platser i världen.

Jag har skrivit om det förut, den orättvisa som finns i världen. Den blir så konkret här på vår lilla ö där vi och en del med oss, kan köpa bostäder, leva ett liv där vi kan njuta av värme, restauranger, ett klart och blått hav, vandra med stabila skor uppe i lavaskogen. Sen finns det andra som utsätter sig för livsfara för att fly från död, svält och förtryck med en förhoppning om ett något bättre liv i den här delen av världen; Europa.

Som har sålt allt, som har lämnat familjer och vänner och som inte vet om dom kommer fram levande efter dryga veckan i en öppen träkajak ute på den oförutsägbara och ofta vilda Altanten.

I flera år har det kommit båtar över från den afrikanska kusten hit till El Hierro. Dom kommer så klart till andra ställen i Europa också men vi ligger liksom först och är den första hamn många av båtarna får kontakt med. Dessutom är hamnen i La Restinga nu förtiden utrustad med portabla moduler där både sjukhuspersonal och Röda Korsare kan hjälpas åt att ta emot flyktingarna direkt när en båt anländer. Och Kustbevakningen står jour dygnet runt, alltid beredda att lotsa in dom överfulla och rangliga cayucos som rymmer mellan 150 – 300 personer.

Dom yngsta flyktingarna som kommer utan sina föräldrar kan oftast stanna här på ön. Det finns som olika flyktingboenden där det jobbar personer som både lär ut spanska och skapar aktiviteter för dom unga. Dom som är äldre får oftast hjälp att ta färjan över till Teneriffa där dom har lite större möjligheter att härbärgera fler människor.
Idag kan man möta unga flyktingar som har fått jobb i olika butiker, som pratar spanska och som är på god väg att bli integrerade i herreñosamhället. Man kan också möta familjer som har en brokig skara barn och tonåringar där några har kommit hit i dom där båtarna.

I början låg ofta dom här båtarna kvar i hamnen, det fanns inget system för att ta hand om dom. Ingen av båtarna var sjödugliga och dom sanerades av folk i heltäckande dräkter.  Sen blev båtarna kvar i hamnen, som mest har jag sett 15 – 20 färgglada cayucos ligga där och trängas i hamnen. Det har funnits förslag att använda dessa båtar till något slags monument för att aldrig glömma den här orättvisan, men det har inte blivit så. Inte än.
Nu finns det däremot ett system som snabbt forslar undan flyktingbåtarna, sågar itu och bränner upp för att det ska finnas plats för nästa som kommer. Och nästa.

Men vi har en vän som bor där i hamnstaden; Kalle. Han är en intressant person som vet det mesta om dom flesta. Han är som ett vandrande uppslagsverk, ialla fall när det handlar om sånt som han är intresserad av (Kalle är också en samlare, jag ska skriva ett eget blogginlägg om honom längre fram om jag får hans tillåtelse).

Häromdagen sa han att han hade en överraskning till oss, något som han hade slagit in i svarta sopsäckar och gömt bakom stora stenar nere i hamnen. Vi hämtade det och när vi kom hem blev vi … tårögda. Det var stora stycken från några av båtarna som hade kommit. Vackert målade och som bar på så mycket historier och livsöden.

Vi gjorde ordning dom, en hänger inne i huset och den andra ska vi ha ute och hänga upp trädgårdsverktyg på. Som en påminnelse. Och för att hedra alla som har kommit hit på andra sätt än vi har, och som vi hoppas har fått stöd att hitta fram till ett drägligare liv än det dom kom från.

Olika falla ödets lotter

Hur fint och mysigt vi än har det här så ligger en skugga över allt. Det handlar om hur världen brinner, om hur krig lemlästar, både civila och de människor som är tvungna att kriga och det handlar om vilka möjligheter olika människor har att kunna styra och välja sina liv. Det går liksom inte att bortse från att vi, jag, vann högsta vinsten när jag föddes vit i ett rikt land av friska och välmående föräldrar. Med hus, bil, jobb och kycklinggryta på lördagar. Jag är tacksam över det samtidigt som jag inte ser det som en självklarhet. Och jag kan inte förstå att någon människa därute i världen kan anse att just de har gjort sig förtjänta av det. Man bara föds in i det. Lucky me liksom. Så lite ödmjukhet och försök till förståelse för alla de som inte har samma tur vore värdigt.

Jag blir också förvånad när jag hör att folk säger:
”Vi kan inte ta emot fler, det finns inte plats.” Som om vi som är på ett ställe har mer rätt att ta det området i besittning. Bara för att vi råkade födas här. Eller hade råd att köpa oss ett hus här.

Varför blir det ett blogginlägg om det här? Jo, dels för att nyheterna hela tiden rapporterar om de krig, den terror och den utrensning som förekommer i delar av världen, dels utifrån att El Hierro och de andra öarna är det första stoppet för människor som behöver fly för sina liv från tex Senegal. Efter flera dygn på havet som kan vara så mörkt och stormigt i öppna stora kanotbåtar, cayucos, kommer de. Om de kommer. En hel del båtar hittas övergivna mitt bland Atlantens vågor. Inga människor kvar.

De som ändå har turen att nå sitt mål blir bogserade in till hamnen av kustbevakningen. Röda korset har nuförtiden ett stationärt tält på piren eftersom det kommer så många båtar med medfarna mestadels män. Men även en och annan kvinna. Några minderåriga. Ambulanserna står väntande för att snabbt kunna åka till sjukhuset om någon behöver, volontärerna från Röda korset har sin skyddsutrustning på sig, delar ut filtar och vatten till alla innan det bestäms vart de ska ta vägen. De yngre stannar på ön, de lite äldre får fortsätta sin resa till någon av de större öarna och fastlandet. Vad händer där? Ingen aning.

Det som ändå känns bra mitt i allt är detta; att människor som tar sig hit blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Respektfullt, det handlar inte om volymer eller antal. Det handlar om just människor. Som du och jag, men som inte hade turen att födas på ett rikt och tryggt ställe i världen.

Glöm inte det.

För att citera El Pinars egen naturälskande profil, El Mencey de Tecorón.
”Låt oss inte förlora mänskligheten, som är det enda som skiljer oss från djur”.