Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.

Tre månader senare

Ett gästinlägg av Sofi och Tomas dotter Hilma som nyligen återvänt efter en tre månader lång vistelse i huset vid världens ände.

”Ska ni köpa bröd?”

Vår granne dyker upp några meter nedanför mig och min pojkvän Simon i den alldeles för långa uppförsbacken till torget i El Pinar där vi bor. Han skrattar när han ser min andfådda uppsyn.

”Den här vägen har jag gått varje dag sedan jag var en liten pojke!”.

En liten stund senare når vi den lilla marknaden och träffar en vän till mina föräldrar. Jag frågar hur man bäst tar sig an backarna som utgör hela ön, det verkar inte finnas en enda plan väg.

”Man kan inte ha bråttom”, säger hon och nickar vetande. ”Man måste ta sin tid”.

På El Hierro finns inga snabba kickar. Inga motorvägar, städer eller shoppinggator. Här finns ingen stress eller ilska bakom ratten, man väntar hellre in den som klumpigt försöker parkera eller som stannat för att prata med en vän. Ofta funderar vi på om våra matbeställningar glömts bort på diverse restauranger, men det visar sig gång på gång att de vet precis vad vi väntar på. Man kan inte ha bråttom.

De grönskande kullarna, de storslagna utsikterna, det vilda havet, det ökenliknande kala underlaget av stelnad lava – det råder ingen brist på vyer. Varje gång vi tar oss från punkt A till B känns det som att färdas genom ett vykort. Sårbarheten det innebär att befinna sig på en väderpinad ö i Atlanten får mig att känna mig liten på det bästa av sätt – vi är i naturens händer och kan inte göra annat än att respektera och njuta av henne. Men stillheten, tystnaden och lugnet är nästan smärtsamt ovant och det tar oss veckor att matcha.

I slutet av vår vistelse intervjuar jag en svensk krögare som sålde allt han hade och skapade ett nytt, enklare, liv på El Hierro.

”Man blir testad här”, berättar han. ”Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det man inte tagit itu med hemma tvingas man ta itu med här.”

För mig och Simon har de senaste åren varit till bredden fyllda av läkare, psykologer, mediciner, sjukskrivningar och en ihållande känsla av att det måste finnas ett bättre sätt att leva. Att kasta oss ut i en tre månader lång vistelse på en märklig ö tillsammans med mina föräldrar, min bästa vän Lisa, hennes man Daniel och deras bebis Barbro visar sig vara det ultimata testet och precis vad vi behöver för att komma vidare. Inget hade kunnat ställa de senaste årens lärdomar på prov som de tre månader vi spenderar på El Hierro; en underbar, utmanande, vilsen och helt ny erfarenhet. Ett rått och intensivt sätt att möta oss själva och varandra. Plötsligt finns oceaner av tid och inga planer. Plötsligt finns plats för nya vanor.

Jag börjar gå upp med Barbro om morgnarna och hon skrattar nöjt när jag plockar upp henne ur sängen för att äta frukost i köket, bara hon och jag. På våra morgonpromenader träffar vi kvarterets alla hundar, höns, katter, åsnor och hon lär sig att imitera alla. Om jag ska vara ärlig är hon min favoritperson i världen. Eller ja, delad första plats med Simon. Att träffa henne varje dag, att få höra henne skrika, skratta, skoja och högljutt protestera alla nya regler som kommer med en nyfunnen rörlighet har varit som en varm brasa i magen.

Många gjorde långa resor med sina vänner i tjugoårsåldern, men jag missade det tåget. Nu, en tid i livet där många är mitt i en karriär, ett nytt och omskakande föräldraskap eller ett dyrt bostadsköp kändes det omöjligt att få till någon längre resa med en vän. Men livet har ett sätt att göra det omöjliga möjligt då och då. Jag minns inte när och hur beslutet togs, men någonstans på vägen valde Lisa och Daniel att rycka upp sitt liv för att följa med oss. Vi badar i naturpooler och hoppar från klippor, så länge havet tillåter. Vi dricker vin, solar, pratar med varandra på ett sätt som inte bara rymmer en grundläggande uppdatering. Den gråa stressen hemifrån rinner av oss lite mer för varje dag som går – vilken gåva att bevittna. Det enda att förhålla sig är dagen, tagen som den kommer.

El Hierro, kanske framför allt El Pinar där vi bor, är kantstött och låter sig inte sättas några fingrar på. Ingenting är tillrättalagt, varken människor, byggnader eller maten som serveras. Det är inte nödvändigtvis enkelt att ta ön till sig och det enda sättet att förstå livet här är att stanna länge. Efter att vi varit på plats i några veckor blir vi stannade på gatan av en äldre man som visar sig vara pappan till hon som äger byns pizzeria. Han stannar oss för att prata, inte om något särskilt men han berättar stolt om sin dotters restaurang och hans son som bor på Gran Canaria. Han ser vänligt och tålmodigt på mig medan jag letar i huvudet efter gymnasiespanskan jag inte rört på tio år. Vi stöter på honom många gånger efter detta och varje gång lyser han upp och frågar hur vi mår, som att vi vore gamla vänner. Hans dotter börjar hälsa glatt när vi träffas i matbutiken, hennes barn likaså. Det börjar också ägaren till restaurangen nere i hamnen göra och en vacker dag när kortet krånglar erbjuder kvinnan på slakteriet krita.

”Betala imorgon eller någon annan dag”, säger hon obrydd. Plötsligt och oförberett inser vi att vi bor här nu och har blivit välkomnade med öppna armar. Där någonstans blir El Hierro magiskt; detta är kärnan. Naturen, havet, vinet, osten i all ära men det är den självklara vänligheten och varma inkluderingen som verkligen utmärker ön.

Mina föräldrar köpte sitt hus på El Hierro för sju år sedan, efter det har de spenderat mer och mer tid vid världens ände. Ibland har det känts som att våra liv levts i två helt olika universum; deras på soliga El Hierro och mitt i en grå sjukskrivning. Eftersom jag är yngst och mest bortskämd (har jag hört) i min syskonskara, kan jag villigt erkänna att jag bitvis funnit det komplicerat att inte längre få hundra procent av deras uppmärksamhet precis när jag vill. Att de så generöst gav oss möjligheten att vistas här så pass länge och att jag dessutom fick möjlighet att ta med min partner och min bästa vän, är det finaste de hade kunnat ge mig. Vi har fått träffa deras vänner som i sin tur bjuder med oss att vandra i berg och skogar med deras vänner, vi har fått följa med till deras bästa badställen och absoluta favoritrestauranger. Vi har fått lära oss hur bevattningssystemet fungerar och blivit införstådda med att grannen Berto kommer över ibland bara för att prata en stund. Plötsligt verkar det inte konstigt alls att de vill spendera sin tid här.

På flygplatsen på väg hem känner jag och Simon blandade känslor, vi längtar hem men vill inte lämna. Vilken oerhörd ynnest att rymma så många platser i sitt hjärta. Att vara här i tre månader har varit renande, vi är nollställda och har börjat om från början.

Om jag skulle sammanfatta El Hierro på något sätt är det precis så. Vem du har varit förut, vad du gjort eller varför du kommit hit spelar ingen roll. Du är här nu och allt är förlåtet.

Tack för allt.

Vad händer när det fina Hierro-vinet tar slut?

När vi är här på sommaren och på hösten så brukar vi alltid åka till vår grannbodega Elysar och köpa några kartonger med vin och lägga i vårt mörkaste förråd. Bara för att vara på den säkra sidan. Alla vinbodegor här är nämligen ganska små, så det kan hända att årets vinskörd tar slut. Men hittills har vi inte riktigt varit lika förutseende vad det gäller vinet från den andra sidan: Frontera-vinet. Det har nästan alltid funnits. Kanske inte i alla affärer men åtminstone i den som ligger precis vid den sidans vinkollektiv.
Det är det absolut bästa vino blanco som ön har. Torrt, krispigt och svalkande. Med smak. Vi älskar det helt enkelt.

När vi kom ner nu några dagar efter jul och skulle köpa det så gapade hyllorna tomma. Visst fanns det vita Fronteraviner, men bara dom där som är frutado. Det vill säga fruktigt söta.
Det är inte någon favorit om jag uttrycker mig milt.

Okej, vi fick väl nöja oss med alla importerade viner från fastlandet. Dom är också fina – men inte riktigt lika goda. Ibland blir vi också överraskade när vi äter ute, då kan restaurangen ha en helt annan sorts vin som också tillverkas på ön – men som vi aldrig har sett i butikerna. Vi har också sett att det planteras nya vinstockar med hjälp av stöd från kommunen utspritt på ön vilket ger hopp om nya fina viner.

En dag när vi körde vår bil på vägen nere på Frontera så ser mitt tränade vinöga att det faktiskt ligger en flaska av favoritvinet i en disk. En disk som har Hierro-ostar i olika smaker och deras egna quesadillas. En liten affär. Vi tvärnitar och slänger oss in. Ägaren ser finurlig ut och säger att han har några stycken kvar. Under disken.
Vi får köpa fyra flaskor för ett pris som är lite mer än vad det brukar. Men det betalar vi så gärna.

Det är ju trots allt öns bästa vita.

Snorkla med … sköldpaddor!

I dag när vi var nere i Restinga och skulle bada la vi oss vid den vita stranden som ligger längst bort från hamnen. Det är så fint iordninggjort med stenlagda stigar som slingrar sig över alla vassa lavastenar. Lite här och där, när bergen och klipporna tillåter, går det ut små utstickare i form av trägångar som slutar med en eller flera träplatåer för solandet och en badstege ner i det klara och härliga havet för ett dopp. Men när man alltså har gått till slutet av den här stenstigen så finns där en närapå vit sandstrand att ligga på, även om det fortfarande är en stenbelagt botten. Här finns också några träpergolor med sittgrupper under, så man kan få sig lite svalka i skuggan.

Hur som helst, vi är här nu med vår äldsta son och hans familj. Förra gången dom var med oss här på El Hierro såg vi en sköldpadda bland fiskebåtarna och det var så fantastiskt (se tidigare inlägg). Den här gången hade sonen vår sagt till sina barn att om han än en gång fick se en sköldpadda så skulle han hoppa i och simma med den!
Alla i familjen älskar att snorkla så på med cyklop, simfötter och ut i havet. Där fanns färggranna fiskar, märkligt formade fiskar, vackra stenar och allt annat som vi brukar se i undervattensvärlden.
Men efter en halvtimme hände något. Sonen, som hade simmat iväg en bra bit, ropade till sin familj att han just simmade med … en sköldpadda!
Snabbt, snabbt gick hela familjens simfötter. Alla ville ju!
Och tänk.
Alla hann dit, alla fick simma bredvid den tålmodiga stora havssköldpaddan och alla var lyriska. Den var så söt när den simmade uppåt ytan och hämtade lite luft. Det går liksom i sån sävlig takt. Uppåt, uppåt, uppåt. Andas lite. Sen neråt, neråt, neråt. Äta lite. Så om igen. Och igen.
Tillsammans med en mänsklig familj som fnittrade av lycka där under vattnet.

Magiskt vackert.

Annorlunda restauranger på ön.

Nu ska jag berätta om en restaurang som vi upptäckte förra året inne i öns huvudstad; Valverde. Jag älskar ju mat i alla dess former och njuter speciellt av fisk och skaldjur. När vi är här i lite längre perioder så känner vi ändå ett behov av att leta efter lite annorlunda smaker, något utöver det som kan räknas som det traditionella köket på ön.

I en gränd så låg den alltså.

La Tafeña.

Inredningen är lite stram och vi kände igen mycket från IKEA (dom hade till och med samma köksstolar som vi har hemma i köket). Vita lampor och beigea väggar så mysfaktorn är inte så hög.

Men maten!

Där finns naturligtvis mycket av dom råvaror som du möter annars på ön, men här är den tillagad med lite asiatisk touch. Beställer man ”Langostinos en tempura” som är min favorit (nu har jag ju inte testat mig igenom hela matsedeln…) så får man krispiga stora räkor, lätt friterade och toppade med en härlig Salsa Teriyaki och sesamfrön. Alltsammans serveras på en bädd av Wakame som är en alg- och sesamsallad. Så underbart gott.

Äter du torsken så får du den serverad med ugnsstekt potatis, en smakrik sås gjord på såväl citron, apelsin, vitt vin och tomat med svamp och kokta grönsaker till. Den är så mör så den smälter i munnen.

Önskar du något efter så får du fråga vad som finns. För det finns alltid. Det beror bara på vad dom har som dagens dessert just den dagen. När vi var där fanns det citronpaj, chokladmousse och Polvito Uruguayo. Det blev den sistnämnda som vi tog in med två skedar. Jag säger alltid att jag inte orkar men så tar jag ändå en liten sked…

Den här restaurangen är väl värt ett besök. Den är öppen för lunch fredagar och lördagar 13-16 och för kvällsmat 20 -22, bara för lunch söndag och måndag och stängt tisdag – torsdag.

Om man inte möts av skylten ”Cerrado por vacaciones” vill säga. Då är det bara att vänta…

Örter och kryddor

Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.

Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer.
I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!

Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!

På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.

Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…

Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!

Fåglar.

Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.

Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.

Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…

Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.

Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.

Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.

Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.

När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.

Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.

Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.

Charco Manso

Det finns många spektakulära och helt fantastiska ställen utmed havet på den här ön. På några få finns det lite sand, mest mörk men på ett par ställen är den svarta vulkansanden uppblandad med ljus sand. Fråga mig inte var den kommer ifrån, för det har jag ingen aning om! Men på dom flesta ställena är det klippor, formade av tidigare vulkanutbrott och slipade av havets vågor. Det har bildats laguner att bada i och grottor att snorkla runt i, och du hittar ständigt nya spännande platser.

Härom dagen bestämde vi oss för att åka till Charco Manso som ligger längst upp på den norra sidan av ön. Det var, som alltid, en smal och slingrig väg ner till vårt mål. När man väl har vant sig vid vägarna här så är själva bilkörningen en stor del av upplevelsen, man ser så mycket!

När vi väl kom ner så möttes vi av en plats som var helt unik i sitt slag. Som brukligt är här på ön så fanns det en uppbyggd och otroligt fin grillplats, under tak med flera grillar och en massa rustika bord. Det fanns till och med kranar och hoar så man kunde diska av efter maten. I backen bredvid låg en stor hög med vedklabbar som det är fritt att använda när du ska grilla. Det fanns också någon slags kiosk här, men som också är brukligt här på ön så var den stängd… (Det är verkligen något att tänka på här, räkna aldrig med att restauranger är öppna när du tänker att dom ska vara det. Rätt som det är bestäms det att ägarna ska ha semester och då vet man inte riktigt när det öppnar igen)

Men det som var helt unikt var alla stenformationer som så mäktigt bredde ut sig runt den lagun som såväl genom havets försörj som med en del hjälp av herreños finns där så fin och som man kan bada i när havet är tillräckligt lugnt.
Bland klipporna fanns det många naturliga grottor, självformade broar och håligheter som gjorde att det sprutade upp fontäner av havsvatten vid varje våg lite här och där. Det såg ut som gejsrar när det sprutar upp mellan dom vassa vulkanformationerna.

Vilt, vackert och som sagt; helt unikt.

Calima

Lite då och då när man är här på någon av Kanarieöarna så får man vara med om Calimavindar. Det är varma och kraftfulla vindar som kommer från Sahara. Temperaturerna stiger, grejer blåser omkull mer än vanligt och sikten blir närapå obefintlig. Vinden tar med sig små, små partiklar av damm och sand från Nordafrika som letar sig in i alla små skrymslen, det känns lite när man andas och även i vanliga tider utan Coronan så föredrar man att bära munskydd.

När vi kom till bilen i morse så var vindrutan helt täckt av dessa partiklar, lite likt som när vi har väldigt mycket pollen i luften hemma i Sverige.

Dom här vindarna uppstår flera gånger om året, men mest vintertid. Det kan vara riktigt besvärligt. Förra våren, 2020, ställdes flyg in flera dagar och det var hälsovådligt att vistas ute.

Det är en märklig känsla; ön som brukar vara färgsprakande och kristallklar nu på våren uppträder istället genom ett sepiafilter, allt är så där gammeldags brunt. Det är som att gå från en färgfilm till svartvitt – det är kul ibland.
Men man föredrar den där färgfilmen.