Etikett: Getgryta

Isora – en liten men så betydelsefull plats.

Första gången vi svängde av till den lilla byn Isora så upplevde vi att det var så vackert. Det var så mycket blommor och fruktträd och fina hus. Vi hade hört att klimatet här var fuktigt och lite mer kyligt så växtligheten frodades. Fint.
Vi svängde in mot byn och parkerade vår bil, tänkte att vi skulle ta en kaffe på El Pueblo, baren som låg där mitt i samhället.
När vi gick in genom den öppna porten så kändes det lite ogästvänligt. Allas blickar vändes mot oss och det kändes lite som … jägarna. Ni vet filmen. Det satt män i alla åldrar och alla tittade på oss utan att hälsa. Inte en kvinna så längt ögat såg.
Efter att ha försökt orientera oss så blev det så att vi vände i dörren, olustkänslan fanns där. Så olik från barerna i El Pinar där alla alltid är välkomna och inkluderade. Tänkte vi då.

Men sen dess har vi varit där lite titt som tätt. Och sakta men säkert har jag lagt till dom där vallmofälten, kvinnorna som sitter i busskurerna och dom där vanliga människorna. Som också lever där. Och jag har börjat tycka om Isora. Mer och mer.
Dessutom har dom en fantastisk utkiksplats: Mirador de Isora. Och som alltid på den här ön så är det rostiga järnet en bärande del av utsmyckningen. Det finns där i form av soltak, namnskylt och annat fint.

El Hierro. Järnet.

Dit kan vi ta oss, sitta och njuta av utsikten av det stora havet Atlanten, lyssna på vågorna som rullar in där nästan tusen meter ner, fågelkvitter och pollineringsljud och vindens sus i växtligheten. Det blir en stund av meditation. Återhämtning. Reflektion. Ren njutning.
Vi hjälper varandra att vara där, att vara närvarande i allt. Att kunna ta in, att försöka förstå, att vara tacksam. För det är vi. Det är en sådan ynnest att kunna vara här i livet.

Nästa steg blir att återigen gå in på El Pueblo. Då ska vi med raka ryggar gå in, sätta oss och beställa deras getgryta. För den har vi hört ska vara fantastisk.

Sabinas – en dold pärla.

Mellan det lite mer turistvänliga Las Vetas och El Pinars slakteri ligger den. En äkta piñerorestaurang med tunga rejäla trämöbler inne och kalla metallstolar ute. Sabinas.
När man kommer upp för att äta på kvällskvisten så öppnar dom saloondörrarna mot den delen där det är dukat med upp-och-ner vända tallrikar, servettinlindade bestick och glas. Då tänds också lysrören i taken upp – det är långt ifrån mysbelysning men stämningen är alltid glad och välkomnande ändå där mitt i det nästan bländande ljusa.

Bakom disken står självaste kocken José. Han har förberett för kvällens olika måltider och utanför restaurangen stoltserar en skylt där det står att deras specialitet är get. Carne de cabra. Nu för tiden vet dom att vi gärna äter denna utsökt möra och mustiga gryta – om den finns för dagen. Ibland frågar vi vilken dag dom har den på menyn så vi kan passa in vårt besök just den dagen.
För den grytan är himmelsk.

För servering och småprat, trivsel och ständigt sjungande till den spanska musiken som strömmar ut från TV´n som hänger på väggen, står Yanira. Hon är lite bullrig och berättar alltid hur det är med hennes barn och barnbarn, hon skrattar och är till synes aldrig stressad.

José och Yanira är ett par så restaurangen är ett familjeföretag. Dom har öppet alla dagar utom måndagar. Om det inte är semester. Eller för lite kunder. Då kan dom stänga huxflux och då vet man aldrig hur det är med öppettiderna. Eller hur länge dom är på semester.

Som här om året när vi frågade om det var öppet på julaftonen, alltså den 24 december (här firar dom ju mer den 25 december) och fick ett jakande svar. Jodå, det var bara att komma. Vi var fem hungriga vuxna som travade upp vid sjutiden på kvällen och möttes av … en stängd och låst port. Ingen julaftonsmiddag där alltså. Vi gick vidare till nästa restaurang, också stängt. Vi fick oss en öl på torget den kvällen, det var allt. Som tur var hade vi såväl frukt och grönt hemma som salami, skinka och bröd så efter ett par timmars travande och öldrickande så landade vi hemma på terrassen den där julaftonskvällen för att duka upp ett tapasbord.
Så där kan det vara här.

Men när det är öppet på Sabinas är det en fröjd att äta där. Jag vill påstå att även om man inte tror att man tycker om get så kommer man att gilla den här. Alla våra vänner som har vågat smaka har blivit saliga.
Och vågar man inte prova geten så är lammkotletterna möra och smakrika, det vitlöks- och oljeindränkta fläskköttet är också helt fantastiskt gott.

Så om ni åker igenom vår lilla by El Pinar, stanna då och ät hos José och Yanira.
Och ta get om det finns. Det är så värt det!