Första gången vi svängde av till den lilla byn Isora så upplevde vi att det var så vackert. Det var så mycket blommor och fruktträd och fina hus. Vi hade hört att klimatet här var fuktigt och lite mer kyligt så växtligheten frodades. Fint.
Vi svängde in mot byn och parkerade vår bil, tänkte att vi skulle ta en kaffe på El Pueblo, baren som låg där mitt i samhället.
När vi gick in genom den öppna porten så kändes det lite ogästvänligt. Allas blickar vändes mot oss och det kändes lite som … jägarna. Ni vet filmen. Det satt män i alla åldrar och alla tittade på oss utan att hälsa. Inte en kvinna så längt ögat såg.
Efter att ha försökt orientera oss så blev det så att vi vände i dörren, olustkänslan fanns där. Så olik från barerna i El Pinar där alla alltid är välkomna och inkluderade. Tänkte vi då.
Men sen dess har vi varit där lite titt som tätt. Och sakta men säkert har jag lagt till dom där vallmofälten, kvinnorna som sitter i busskurerna och dom där vanliga människorna. Som också lever där. Och jag har börjat tycka om Isora. Mer och mer.
Dessutom har dom en fantastisk utkiksplats: Mirador de Isora. Och som alltid på den här ön så är det rostiga järnet en bärande del av utsmyckningen. Det finns där i form av soltak, namnskylt och annat fint.
El Hierro. Järnet.
Dit kan vi ta oss, sitta och njuta av utsikten av det stora havet Atlanten, lyssna på vågorna som rullar in där nästan tusen meter ner, fågelkvitter och pollineringsljud och vindens sus i växtligheten. Det blir en stund av meditation. Återhämtning. Reflektion. Ren njutning.
Vi hjälper varandra att vara där, att vara närvarande i allt. Att kunna ta in, att försöka förstå, att vara tacksam. För det är vi. Det är en sådan ynnest att kunna vara här i livet.
Nästa steg blir att återigen gå in på El Pueblo. Då ska vi med raka ryggar gå in, sätta oss och beställa deras getgryta. För den har vi hört ska vara fantastisk.
Huset vid världens ände 