Djuren

En av dom bästa sakerna på El Hierro är att där inte finns några giftiga djur. Och inga ormar. Som svensk så hoppar man ju alltid till lite när det prasslar på marken när du är ute och rör dig i naturen. Men här…det flaxar upp en koltrast (black bird som dom heter här) om det är i skogen eller en ödla om du är i vulkanstenmiljön. För där trivs dom. Ödlorna. Det finns mindre arter som är lite tjockare, det finns randiga och det finns smäckra och långa som är alldeles svarta. Det finns ju också dom stora urödlorna (Gallotia simonyi) som är utrotningshotade och föds upp på speciella ställen. Där är ett ställe på Frontera-sidan där man både kan få guidad visning och se dessa urödlor samt få en inblick i hur urinnevånarna, bimbaches, bodde tidigare; Ecomuseo de Guinea y Lagartario.
En av de vanligaste sorterna är den blåkindade kanarieödlan (Gallotia galloti). Hanen har lite starkare färg på kinden än honan, medan ungarna är lite randiga.

Jag är fascinerad av dessa ödlor. En del är så tama att man kan sitta där på en stenmur, dela ett chips eller ett fruktskrutt i värmen. Andra är så skygga att dom springer in i en stenskreva så fort man andas. Men vackra är dom.

Sen finns det en massa tamdjur, som ändå lever ganska fritt. Eller man tror att dom gör det. Getter är frigående, man kan träffa på både en gethona med hängande tuttar ihop med sina killingar utmed vägkanten och ett gäng bergsgetter som klättrat uppför branter och äter…ja, vaddå? Det är ofta torrt och dammigt, men ett och annat blad på någon taggig buske får dom i sig. Vi har till och med sett att getter och får har tuggat i sig stora, vassa kaktusblad! Det är klart – dessa innehåller nog mycket vätska.

Sedan finns det kor och mulor och hästar. Vid en första anblick tror man att dom håller sig i sina små hagar omgärdade av låga stenmurar. Och man tänker att -Oj, vad härligt dom måste ha det. Fria och tama och…sedan ser man att deras ben är hopknutna med rep. Just för att dom inte ska kunna rymma eller springa iväg. Lite ledsamt.

El Pinar

Det sägs att människor lever längre i El Pinar än på andra delar av ön. Jag vet inte om det stämmer men om det finns en gnutta sanning i detta så måste det bero på att dom har ett starkt hjärta. För det behöver man här. Det är uppförsbackar vart man än ska. Och dom backarna är branta. Väldigt branta.

På lördagarna, när det är marknad i El Pinar, ser man gummorna kryssa, likt segelfarkoster, uppför backarna på deras väg till marknadsplatsen. Som självklart ligger högst upp i byn. Bredvid skolan och kommunhuset. Dom går i sakta mak från den ena sidan till den andra, vilar lite innan dom tar itu med nästa sträcka. Lite diagonalt så dom sakta arbetar sig uppåt. I början förstod jag inte vilken skillnad det där gör, men nu har jag också börjat gå som en äkta El Pinar-bo. Det spar på både vader och rygg. Och svettig och andfådd blir jag ändå så det räcker.

Jag älskar våran by. Alla är så rara, och vem eller var man än möts så ler man och säger Hola! Buenos!
Dom första gångerna vi var här försökte vi hålla ordning på det där med Buenos dia, buenos tardes och buenos noches. Efter ett tag, då alla vi mötte nöjde sig med att bara hälsa med buenas/buenos, så såg vi oss själva gå där och på kvällskursvis hälsa så förnumstigt med ”God dag”, ”God afton”, ”God kväll”. Så nu blir det mest ett leende och ett ”Buenos” även för oss.

Trots att byn inte är så stor, så finns här allt en kan behöva. Här finns en Carneceria; ett slakteri som är öppet varje förmiddag. Det är alltid lika spännande att gå dit, utbudet bestäms helt enkelt av vilka eller vilket djur som har blivit slaktat i dagarna. Och vilka råvaror! Här har vi tex köpt 6 kg revbensspjäll för en middag…men det kan nog bli ett helt eget blogginlägg 😊!

Här finns naturligtvis en Panaderia, ett lokalt bageri dit vi går varje morgon för att köpa nybakade och krispiga bröd. Själva bageriet är i ett garage, där står det mjölsäckar och plåtvagnar fyllda med nygräddade bröd, ugnar och bänkar. Bredvid ligger ett litet rum, med en pytteliten disk. Det finns tre sorts bröd att välja på: barras (långa), pan (korta) och integrales (med lite fibrer i).

Det finns en bar högst upp i backen. Där sitter gubbarna och dricker kaffe och öl från tidiga morgonen till sena kvällen. Där spelas det domino vid specialbyggda, rangliga bord och på TV´n spelas fotboll mest hela tiden. Det sitter gamla, gamla farbröder där, dom kan sitta ensamma vid ett bord och läsa tidningen med en liten cortado framför sig. Ändå är dom liksom med och får någon kommentar från den ena eller den andra gubben. Det finns en gemenskap där. Just för byns gubbar. Alla tanter sitter mest på bänkarna och murarna som går utmed vägarna. Ibland ensamma och håller koll på bilarna och människorna, ibland tillsammans med någon väninna för lite samtal. Ljugarbänken kallas den där baren i folkmun. Den tillsammans med grannbaren och det lilla torget utgör hjärtat i El Pinar.

Solmogna frukter

Vi var lite oförberedda på hur mycket olika frukt och grönsaker det växer här på ön. Och då har vi inte varit här alla månader på året än, så vi förstår att det finns mer att uppleva.
Dom första sommarveckorna som vi var här, när vi gick in i våra grannars trädgård efter att dom hade messat till oss med utrop som att ”kom så fort ni landar” och ”vi måste få hjälp med att äta upp allt” så var det att gå in i en sagoträdgård.
Nektarinträden dignade, plommonträden var överhopade av lila frukter och aprikosträden var uppstöttade med träklykor för att inte dom frukttyngda grenarna skulle knäckas. På taket till ett uthus låg det gigantiska lökknippen på tork, druvklasar hängde ner mellan spjälorna på spaljéerna och från pergolan.
Citronträd och apelsinträd, physalisbuskar och paraguayoträd.
Och i landet växte det vattenmeloner, bönor, squash, aubergine, sallad, selleri, gurkor.
Den här trädgården tillhör alltså ett fransk-engelskt grannpar; Antoinette och Martin, som bor här på heltid. Dom har förutom sin trädgård några hektar med perfekt skötta vinstockar, så lite egengjort vin får vi alltid när vi är där också. Både vitt, rosé och rött.

Första gången vi var där och plockade aprikoser…det var som en helt ny upplevelse. Solvarma, söta, mjuka och alldeles ludna mot handens insida. En helt annan smak än på dom som vi kan köpa hemma. Djupare, mustigare. Mer helt enkelt. Man skulle inte dra i dom, det var Antoinette tydlig med. Dom släpper i din hand, sa hon. Då är dom mogna.

Eftersom vi är här så få veckor under året (än) så utrustar dom oss också med hemmagjorda marmelader och inläggningar av alla frukter. Så vi lär oss att använda dessa på helt nya vis; den rökta El Hierro-osten tillsammans med citron- eller aprikosmarmelad, koka med frukten i grytor, en äggwrap med aprikosmarmelad gratinerad med lite av den nämnda osten…mmm. Och squash. Vad kan man inte göra av den? Vi har ätit flera olika pastarätter, vi har gjort röror att doppa brödet i, vi har bakat och fyllt med olika innehåll. Mmm.

Grannar ❤

(Dom ska förresten sälja, finns det någon som är intresserad? Dom känner sig lite för gamla för att orka med att sköta om allt…)

El Verodal

Nu måste jag ta tillbaka en del av det jag har skrivit. Jag vill också samtidigt poängtera att denna ö, den är så varierande och rymmer långt mer än man någonsin kan förstå. Varje gång vi är här hittar vi nya miljöer och platser.

Häromdagen hittade vi alltså en sandstrand. En strand med fin, svartguldig sand. Så len men ändå så tung så att den inte blåste omkring, utan låg där så varm och inbjudande och tog emot vågorna.
Stranden låg där insprängd mellan dom vackra, höga och vassa bergskanterna. Bara en liten vik. Med len och fin sand.

Att ta sig dit var allt ifrån lätt. Tror vägen ibland kan vara avstängd för risk för nedfallande stenblock. Men nu var bommen öppen. Det är slingrande sandvägar med vassa stenar som bilen måste klara av skumpa fram på. Det är liksom oorganiserat. Och samtidigt så oerhört vackert. Den här delen av ön består av klumpar från lavasten, knallorange lav och gråa buskar. Det doftar varmt, salt och kargt. Stenarna som är själva fundamentet i den här miljön är viktlösa. Det känns som kolbitar när man lyfter upp dom. Man förstår att det är just bränd sten; lavasten.
Och det måste vara en av dom minst blåsiga dagarna här på ön för att det ska fungera att vara här. Det ideala är östliga vindar, men det funkar med nordöstliga också. Men helst inte mer än 5 meter per sekund.

När man väl har kommit hit så finns här ordninggjorda grillplatser och fantastiska snorkelgömmor. Om vi har upplevt klart vatten på alla andra ställen vi har varit och snorklat på, så är det här kristallklart. Det finns spännande prång mellan stenarna, små grottor i det utskjutande berget. Skillnaden här mot andra badplatser är att det naturligtvis är mer strömt här. Alla bottnar som liksom har en mer jämn sluttning blir ju som svårare vad det gäller kraften i vågorna på tillbaka vägen. Det kan man känna här. Ett par simfötter är skönt att ha på sig när det suger till.

Och sanden. Det finns sandkorn som är svarta, guldfärgade och gråa. Allt är av havet så slipat och lent att du kan borra ner dina fötter var som helst, gå barfota utmed hela stranden (den är inte lång…) utan att det blir vasst en endaste gång. Från havet har det spolats upp någon slags rosafärgad växt från något rev.

Men sedan när man ligger där och lyfter blicken. Mot det höga bergsmassivetsom är som en knagglig vägg runt omkring en. Så ser man alla stora, vassa stenar som ändå ligger där längst upp på stranden. Så börjar du fundera lite…var kommer dessa stenar ifrån?

Nya vänner

Vi kan ju inte språket och vi kan inte riktigt det där hur vi ska förhålla oss till det ena eller det andra. Här på ön så pratas det minimalt med engelska men alla är positiva och med det internationella kroppsspråket ihop med olika översättningstjänster (som ofta blir så fel, så fel…) i telefonen så hankar vi oss fram. Men.
Här på ön finns det personer som jag har skrivit om tidigare. Människor som stöttar, tålmodigt svarar på frågor, följer med till ayuntamientot (typ kommunhuset), ser till ditt hus när du inte är här och som vi har fått en fin relation till och också träffar i Sverige. Och som vi gärna bjuder över på lunch, åker och hälsar på och pratar om drömmar med.
Det här blev en bonus för oss. Vi som är lite skygga för det där ”kom-över-på-en-grogg-så-får-vi-snacka” och som alltid väljer boenden som det är lite svårt att spontanbesöka. Alltså vi tycker om människor, umgås mest hela tiden med vänner och delar det ena och det andra, men. Vi behöver också ha vårt egna utrymme. Där vi inte behöver förhålla oss till att det ringer på dörrklockan och ”tjoho – här kommer vi!” ekar i hallen.
Vi behöver säkra upp att vi får vara bara vi ibland. För i vardagen är vi ofta många och då är det helt fantastiskt. Var sak, ni vet.
Hur som helst, så blev ju det där paret som sålde till oss; Bengt och Christina, riktiga vänner. Vi delar många livsdrömmar, kan relatera till varandras val. Det är så fint. Dessutom finns det fler vänner runtomkring; Janne och Monica. Dom har köpt loss en del av den fastigheten som Bengt och Christina nu har på andra sidan ön.

Första gången vi träffades alla sex på El Hierro så blev det ett pratande, ett tjattrande och ett skrattande utan dess like. Vi började uppe i Las Lapas, området där deras hus ligger. Vi blev bjudna på hemtrampat vin, röror och tapas. Mmm.
Sedan var det inplanerat ett restaurangbesök på ”Kiosco Los Sargos”. Eller ”Fläskkiosken” som våra vänner kallar den. Det är som ett bättre skjul. Eller snarare större. Grus på golvet och bastanta, grova träbänkar och bord. Lysrör i taket.
Där serverades det tre variationer av grillat kött; kanin, fläsk eller revbensspjäll. Gubben i familjen stod vid grillen, gumman sprang mellan borden med öl och mat. På stora tallrikar kom allt det goda grillade, så delade man. Ingen sallad, bara med några pommes i botten. Alla runt bordet blev utrustade med en gaffel och en öl. Sen var det bara att hugga in. Underbart. Gott och enkelt, trevligt och familjärt. Till notan styrdes vi fram till baren och skulle välja vilken spritnubbe /likör vi ville ha. En liten en att svälja medan man fick hantera la cuentan. Notan? Den är aldrig speciellt svår här på El Hierro. Överkomlig kan man säga.
Var restaurangen ligger? Precis på parkeringen vid Charco Los Sargos. Men man vet aldrig när den har öppet.

Pinjeskogen

Det finns två olika skogar på ön; den ena består bara av pinjetallar och den andra av blandade gröna träd och växter. Båda är unika och fascinerande.
Vårt lilla hus ligger i byn El Pinar som betyder just tallskog. Det är här den börjar och den sträcker sig upp mot bergets topp. Var man än ser så är det mönstrade stammar och marken är helt täckt av flera lager av barr. Torkade, gulnade och ibland upp till tjugo centimeter långa.
Vissa gånger ser man människor som krattar ihop dessa barr, lägger dom på ett bilflak, spänner ett nät över allt och tar med hem. Det kan vingla förbi lastflak med flera meter hög barrlast. Vi funderade på det här. Vad används det till?
När vi hade frågat runt fick vi reda på att det används som strö till djuren. Som halm. Barrhalm.
I pinjeskogen kan det vara otroligt torrt. Det står skyltar med uppmaning om att inte kasta fimpar lite här och där. Vid ett flertal tillfällen har skogen brunnit. Det kan man se på en del av stammarna, dom är alldeles förkolnade. Men det som är speciellt med dom här träden, är att dom inte alls brinner bra. Därför kommer träden igen, även efter en skogsbrand. Så skogen står där, med gamla träd som är svedda i kanterna och nya små skott som uppkäftigt och illgrönt sticker upp bland det gula och torra.

Kottarna ser ut som feldimensionerade tallkottar. Gigantiska. En del tar hem kottarna och knyter ihop dom till draperier. Själva har vi tagit med två stycken som står på en hylla och bara är vackra.

Tonfisk och sköldpadda

En dag åkte vi ner till La Restinga för att bada, solen var så där stekhet och vattnet alldeles lagom svalkande. Den här gången hade vi vår äldsta son och hans familj med oss. Barnbarnen, som var åtta och tio år, och vi hade en ljuvlig dag på en av öns badplatser, faktiskt en av få som har en liten svart remsa av vulkansand som man med lite god vilja kan kalla strand.

Men hur det nu var så kan man bli lite sugen på en liten promenad, så sonen med fru gick en sväng bort mot hamnens pir, fiskhallen och dykbåtarna. Efter bara en liten stund kom sonen tillbaka och berättade att en av fiskebåtarna hade kommit in med jättefiskar. Tonfiskar! Vi sprang bort allihopa.

Det behövdes lyftkranar och truckar för att få upp fiskarna från båten. Flera fiskegubbar hjälptes åt, och jag kunde inte låta bli att fundera på hur i all världen fiskarna hade kommit upp i den lilla fiskeskutan från havet? Jag frågade en av gubbarna hur mycket en sådan där tonfisk vägde?
– Trescientas kilos, svarade han. Mas o menos. Han viftade så där ”ungefär” med den ena handen.
Trehundra kilo. Och där var två stora firrar i den ena båten. Jag fick aldrig svar på hur själva fiskandet hade gått till – det var ingen som riktigt hade tid med mig där i hamnen.
Medan vi stod där och storögt såg på när det gjordes fast, lastades av, fraktades in till fiskehallen så dök ännu en spännande liten vattenvarelse fram. Ett litet guppande huvud och några simmande framfötter stack upp ur havet; en sköldpadda! Kanske den kände lukten av fiskrens?

Alla blommor

Naturligtvis är det olika mycket, och olika arter, av blommor och växter beroende av när man kommer till El Hierro. Men det finns alltid några blommor som lyser med sina starka färger. Många har vi hemma i små krukor i köksfönstret, medan dom här är stora och buskiga och växer vilt utmed vägkanten.

Jag trodde tex att jag visste hur en pelargon såg ut…men här. Stora träd, yviga buskar. Det finns randiga, djupt lila, rosa, dubbelbladiga, spretiga, klängiga och miniblommor. Det finns många sorter av det vi kallar för Doktor Wästerlund, dvs citrusdoftande arter med både små och stora blommor och blad. I vår rabatt räknar jag till sex olika sorter. Minst.

Att uppleva växtligheten här på El Hierro är lite som att blanda den spanska naturen med den svenska; det finns tex vallmo, blåeld, förgätmigej, krasse, stockrosor och margeriter. Fälten med dessa blommor är magiska.
Vi har också ett mandelträd, ett citronträd, en rosmarin, en nispero, några lavendelbuskar, en bouganville, en dadelpalm, en blyblomma som också fungerar som en pergola och ett paradisfågelträd i vår trädgård.

Här där vi bor finns också en fantastisk pinjeskog. Den fyller öns sydöstra del upp mot toppen av ön. På slingriga vägar ser man jättetallar med barrkluster som är lika stora och runda som en cheerleaders pompoms. Stammarna är som konstverk av mosaik, hela marken är täckt av decimeterstora barr och gigantiska kottar.

Allra högst upp på toppen breder en skog ut sig som påminner om miljön i Sagan om Ringen. Där är gigantiska ormbunkar, slingriga växter, lavaklädda stammar och djupgröna träd som droppar av fukt och kondens från molnen. Det är en otrolig upplevelse att vandra på någon av de ordninggjorda lederna där.
Luften. Den är så klar och syremättad att man närapå blir yr.

Att dela med familj och vänner

Med fyra vuxna barn, två barnbarn, en pigg mamma och fina vänner som vi ville visa vårt fantastiska nyförvärv för, började vi planera för alla resor som vi ville göra. Vi beslöt oss för att alla skulle få vara här och se och uppleva just det som passade för deras behov första gången. För att det skulle bli görbart så delade vi in det hela i först och främst 4 resomgångar tillsammans med vår närmaste familj. Mamma Britt var först på plats, ledig och flexibel som hon var i sitt 82-åriga liv.

Men inom två år har vi nu varit här med alla barn och barnbarn. Och några vänner. Och även hunnit med att vara här bara vi, Tomas och jag. Kontrasterna mellan att ha hela huset fullt, gitarrspel och barnskratt, stora middagar och charader frampå kvällen och dom där dagarna och kvällarna när vi häller upp ett glas vin, lyssnar på cikadorna, på åsnan som skriar nedåt odlingarna, killingarnas ljusa bräkanden och bara tittar upp mot stjärnhimlen…det är så fint. Att vi kan ha båda.

La Restinga

El Hierro är en liten ö; det finns bara ca 8000 invånare och är lite mindre än 270 kvadratkilometer stor. Trots detta finns här en stor variation av natur och miljöer, av aktiviteter och happenings. Varje gång vi är här upptäcker vi något nytt.
Om vi börjar i Restinga som är öns sydligaste samhälle; en liten fiske- och småbåtshamn som också är enda stället på ön där man kan strosa några meter på en iordninggjord strandpromenad och sätta sig på ett av byns två barer som ligger där utmed och beställa in en öl eller en vino tinto de verano samtidigt som man njuter av utsikten över hamnen, över badbryggan och den lilla svarta stranden, över de små, färgglada fiskebåtarna som kommer in med lådor fulla av fiskar som levereras till fiskehallen.

Är du hungrig så finns här flera fina fiskrestauranger. El Refugio är kanske den mest kända. Här känns det enkelt och genuint, om du frågar vad som har fångats idag får du veta vad en mixad grilltallrik kan innehålla för fisksorter. Till förrätt kan man med fördel äta Gambas al ajillo (stora räkor i varm vitlöksolja), Camarones (mindre räkor som vi brukar äta räkor hemma) eller öns specialitet; Lapas. Underbara, fasta musslor som serveras varma med lite lime. Mycket gott!
Det finns andra restauranger i Restinga, och vi har aldrig blivit besvikna.