Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.

Regnet ger en grön och blomstrande ö.

Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.

Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.

Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.

Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.

Och tackar regnet.

Ensamtid

I skrivandes stund har jag varit själv här i huset vid världens ände en vecka och två dagar. Mannen åkte hem för att jobba och jag tänkte att jag skulle vara kvar. Det har varit en lång tankeprocess, för i hela mitt liv har jag upplevt mig som mörkrädd. Och en smula ensamrädd. Jag har inte bott själv någonsin (utom något år i en liten etta i Flen) innan jag var 19 år.

Lite pirrigt vinkade jag av mannen vid flyget den 16 januari, på morgonen. Det var gråväder och lite svalt så jag åkte hem direkt. Nu var det bara jag. Jag gick runt i huset, tittade och kände på allt. Lyssnade på tystnaden. Det kändes tryggt. Och stilla.

Jag har skapat mina egna rutiner. Jag går upp, äter frukost i en hörna där man bara får plats om man är en. Där solen ligger på från tidig morgon. Jag kokar kaffe i den lilla espressobryggaren. Sitter där en stund och låter solen värma mig, lyssnar på alla kvillriga fåglar och morgonhesa tuppar.

Sen går jag runt och tittar vad som har hänt i trädgården. Har spindelnmammorna fött sina ungar och byggt in dom i en kokong är? Hur många blommor blommar på hibiskusen? Syns Lucas till, en äventyrlig katt som vandrar mellan olika hem och som brukar dyka upp här på terrassen efter att vi har varit här någon eller några veckor. Behöver jag vattna? Ska jag plocka av några mogna citroner? Finns det någon knopp i mandelträdet som snart kommer att slå ut?

När allt är inspekterat och jag har rensat bort lite torra och utblommade pelargoner och margeriter, så sätter jag mig och skriver. Jag har just nu minst tre saker som jag skriver: den här bloggen, mannens och min gemensamma tredje bok i Hierroserien och ett eget skrivprojekt som har arbetsnamnet ”Ensamresaren”. Den påbörjade jag på en skrivarresa i Tolox i höstas. Där sitter jag fram till lunch.

På eftermiddagen växlar det vad jag gör. Jag promenerar, handlar, tvättar och städar, åker och badar, lägger mig i solsängen. Eller i hängmattan om jag behöver skugga. Jag värmer någon rest till middag, det är svårt att laga lagom lite mat för en person.

Jag omfamnar ensamheten. Det här är ett så bra ställe att vara själv på. Som en liten oas, helt utan insyn från världen. Det är bara katterna, ödlorna, insekterna och fåglarna som hittar hit. Samtidigt så har jag sällskap av grannens trummor (han övar ganska myckat 😊) och Fabiolas (också en granne) vardagspyssel och hennes rop på husdjuren. Kacklande höns, getterna i barancon (ravinen), kyrkans klingande och åsnan nere i dalen är min ljudkuliss. Just det sinnet, hörseln, är det jag har märkt blir så oerhört förstärkt när man är ensam.
Det är spännande att erövra och lära känna nya sidor hos en själv. Jag var visst inte så mörkrädd som jag trodde. Och jag tycker om att vara ensam. Att själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta. Att planera dagen utifrån hur jag känner mig. Att lägga mig och vila när jag vill. Allt det här kan jag naturligtvis göra även tillsammans med mannen, men då vill man ju göra det ihop. Och då är det två viljor och ”hur känner jag mig idag” som ska samspela.
Det är som om jag har rivit ner en mur av rädsla som inte ens fanns där.

Men allt det här känns ju så bra bara för att jag vet att jag snart ska åka hem till min älskade gubbe igen, få skeda honom under vårt stora dubbeltäcke och få njuta av dom där samtalen igen.

Var sak har sin tid.

Ta vara på naturen.

Det är så roligt för mig att lära mig om olika vildvuxna växter och örter här på ön. Igår var jag på vandring med en tysk vän, Sonja, som har bott här i över trettio år och hon visade mig några ställen där jag kunde plocka både rucola och en söt sort av vildlök. Det har regnar så väldigt lite här så bladen vi fann var små men hade en underbar smak.

Vi plockade så vi fick en bra grund till en härlig lunchsallad. Vi hackade upp lite olika saker vi hade hemma i kylen men rucolan fick absolut en framträdande plats. Så avnjöt vi en lång och fin eftermiddag med både god sallad, fina samtal om livet och meningen med det och en torr cider.

När allt det var avklarat så gick vi ner i vår barranco, vår ravin, och plockade loss ett gäng med kaktusfikon. När vi köpte lite mark i anslutning till vår tomt så fick vi flera kaktusar på köpet som varje år har en massa gulröda frukter. Jag har försökt ta hand om dom, men alla små hullingar som finns på dom är så svåra att undvika.

Men nu skulle Sonja lära mig.

Vi plockade av dom med hjälp av en liten kartongbit för att slippa få dom små stickorna i huden. Sen la vi dom på en bädd av torkade pinjebarr och liksom borstade dom med en knippe torkad timjan. Bara förde dom fram och tillbaka. Sen var dom lena som barnrumpor!

Vi skalade och samlade ihop innanmätet. Jag mixade och silade bort dom hårda kärnorna, blandade alltsammans med ett par apelsiner som jag hade ”pallat” från grannens tomt och vips – en sådan underbart god och supernyttig juice!

Och det som var kvar av rucolan gjorde jag en pesto att klicka över pastan ihop med lite parmesan. Jag blir lycklig av att få kunskap om hur jag kan använda naturen på ett hållbart sätt. Give and take.

Jag hade några plantor rucola med mig hem som jag har petat ner i vår torra jord, kanske att jag inom kort har en äng med massa gröna blad och dom små vita blommorna och några livskraftiga plantor som sprider sig här, på nära håll? Hoppas!

Lava Circular

Kulturen är viktig här på ön. Vi har fått fantastiska musikupplevelser nere i Valverde på kulturhuset där. Vi har blivit inbjudna på fester och helgonfirande med både mat och dans. Och alla som bor här (och på övriga kanarieöar) samlas under pridefestivalen som är en vecka under sommaren. Ofta är syftet att göra öns traditionella kultur förståelig och tillgänglig för alla, att de unga ska förstå och föra ett kulturarv vidare. Men jag vill också säga att kulturen här kan vara progressiv och nytänkande. Ingen motsättning utan mer som en fortsättning, en utveckling. Att man använder ny teknik för att föra fram uråldriga seder. Vi har blivit helt hänförda över alla vackra väggmålningar här. Har man en vägg utan fönster så är det bara fint om den blir målad på.

Här i El Pinar hade vi förut en stor vägg där en fiskare satt i en eka och samlade ihop plast som av olika anledningar hade hamnat i havet. Budskapet var solklart. Rädda haven! Den var fin och stark och blå. Och hoppingivande.

Med tiden så tog den stryk av vind, salt och sol. Den krackelerade, bit för bit. Sen målades den över. Med vitt.

Vi blev ledsna och El Pinar blev lite tråkigare att åka igenom med bil eller buss.

Men sen hände något. I november fanns det en skylift där och det markerades en massa kryss över väggen. Och något började ta form.

Det blev en ny målning. Och jag fick lära mig att varje november sedan 2017 (precis när vi köpte vårt hus!) så är det några dagar med extra satsning på kulturen här på El Hierro. Det är som ett kulturkollektiv som kallar sig Lava circular. Det är workshops, musikprojet och konstnärliga handlingar som alla kretsar kring den traditionella och samtida kulturen här på ön. Den här konstnären, Sabotaje al Montaje, tog examen i Fine Arts på Universitetet i Santa Cruz på Teneriffa och har i år hämtat inspiration från Cristina Camacho och hennes utställning Gritos del azul som betyder ungefär Skriet från det blå.

Varje år är det ett nytt tema, ni kan säkert gissa vad det var 2024. Troligen var temat en av anledningarna till att konstnären fick uppdraget på just den här väggen.

Agave Attenuata – eller Drakträds Agave som den kallas på svenska.

Plötsligt händer det, som man brukar säga. Den här suckulenten, som har sitt ursprung i Mexico, är vacker redan innan den blommar. Dess stora, släta och tjocka blad bildar stora rosetter som pryder rabatten och dom blir både större och fler för varje gång vi är här. Agave Attenuata är en sparrisväxt, liksom alla andra Agaveväxter. Av en del sorter Agave gör man drycker, tex Tequila. Jag vet inte exakt vad man kan använda just Agave Attenuata till, men jag har läst att den är bra för att stimulera hårväxten. Så jag kanske provar?

När plantan är sisådär tio år gammal så kan det alltså hända det som har hänt nu.

Den blommar.

Ut ur den fina rosetten kommer en lång, smal stängel och på den växer små, ljust gula och lite spretiga blommor. Den kan bli upp till tre meter och den är böjd och sveper med i vindarna som en elefantsnabel. Så vacker och så ståtlig. Själva namnet Agave kommer från grekiskans agavos som så passande betyder ädel eller stolt.

Men lite sorgligt är det allt. För det här är det sista den här moderplantan gör. Den blommar och blir beundrad och sen … dör den.

Men eftersom naturen är klurig och klok så har den naturligtvis planerat för artens fortlevnad och hunnit rota flera små bebisrosetter som har några års leverne framför sig innan dom skjuter ut sin blomma. Och sen går det runt så, med en livscykel på tio år.

Naturen 💚

Full gas när vi kommer åter till vår paradisö!

Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!

Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.

Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.

Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.

En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.

Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?

Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.

Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.

Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!

På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.

Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.

Nu så!

Snorkling igen – nu med delfiner!

Vi gav äldsta sonen och hans dotter en snorkeltur här på ön när dom fyllde år i mars. Vi hade aldrig gjort den här turen och vinnaren från oss, den som fick äran att följa med, var … (virvel) … jag!

Vi bokade och inställde oss på kontoret till ”Buceo el Bajón” (det enda dykstället som ägs av Hierro-bor). En tripp som skulle innehålla både lite val- och delfinsafari och sedan, som pricken över i:et, en snorkling utanför alla badplatser och människor.

Vi var spända. Vi fick låna våtdräkter och simfötter (om man hade själv så kunde man ta med) och gick mot hamnen. Vi klev upp på en ribbåt, väl på båten kunde man lägga sina väskor och mobiler, matsäck och dricka i en lucka vid fören. Som en ordningsam svensk så tänkte jag ändå på att 1) ingen frågade om alla var simkunniga 2) det fanns inte tillstymmelse till flytvästar vad vi såg på båten.
Aja, vi var tre som behärskar vattnet bra, så jag försökte tänka bort det.

Båten åkte ut, vi körde mor Tacorón. Vinden låg på från norr så det var den naturliga vägen utifrån hur vågorna gick. Havet var så där blått och klart som man bara drömmer om. Likaså himlen där inte ett moln fanns. Vi puttrade på och vår kapten berättade en massa spännande saker – på spanska, som vi förstod hjälpligt. Det var om delfiner, om ursprungsdelfinen Zifio, hajar och mycket mer.

Plötsligt tvärvände han båten och styrde rakt ut i havet. Full fart framåt. Vi tittade på varandra och sa ”nu har han sett något”.
Och det hade han.
Det var en massa brunaktiga sjöfåglar, typ måsar, som flög runt och dök ner i vattnet. Vi fattade ju inte vad det betydde men efter den här utflykten så förstod vi att av det kan man läsa av en massa saker. Bland annat att där finns det troligen delfiner.

När vi närmade oss så stängde han av motorn, så vi kunde ligga där och följa vågornas gungande. Och då – där kom ett gäng unga delfiner. Så lekfulla, så lugna och så stillsamt simmande. Som ett med vågorna, samtidigt som dom simmade under båten och utmed båten. Visade upp sig.

Mäktigt värre.

Vi försökte att njuta av stunden, vi ville verkligen vara där i nuet, så det blev inte så många bilder och filmer, men lite får ni ta del av.

Det är också en storslagen upplevelse att få se ön utifrån. Man får en helt annan känsla av bergen, alla brun-röda nyanser och de omväxlande runda och vassa formationerna. Det är unikt!

Innan vi kom fram till vårt snorkelställe så hann vi dessutom se både ryggen på en val och fenan på en haj.

Med andra ord en mycket spännande dag.

Snorkla med … sköldpaddor!

I dag när vi var nere i Restinga och skulle bada la vi oss vid den vita stranden som ligger längst bort från hamnen. Det är så fint iordninggjort med stenlagda stigar som slingrar sig över alla vassa lavastenar. Lite här och där, när bergen och klipporna tillåter, går det ut små utstickare i form av trägångar som slutar med en eller flera träplatåer för solandet och en badstege ner i det klara och härliga havet för ett dopp. Men när man alltså har gått till slutet av den här stenstigen så finns där en närapå vit sandstrand att ligga på, även om det fortfarande är en stenbelagt botten. Här finns också några träpergolor med sittgrupper under, så man kan få sig lite svalka i skuggan.

Hur som helst, vi är här nu med vår äldsta son och hans familj. Förra gången dom var med oss här på El Hierro såg vi en sköldpadda bland fiskebåtarna och det var så fantastiskt (se tidigare inlägg). Den här gången hade sonen vår sagt till sina barn att om han än en gång fick se en sköldpadda så skulle han hoppa i och simma med den!
Alla i familjen älskar att snorkla så på med cyklop, simfötter och ut i havet. Där fanns färggranna fiskar, märkligt formade fiskar, vackra stenar och allt annat som vi brukar se i undervattensvärlden.
Men efter en halvtimme hände något. Sonen, som hade simmat iväg en bra bit, ropade till sin familj att han just simmade med … en sköldpadda!
Snabbt, snabbt gick hela familjens simfötter. Alla ville ju!
Och tänk.
Alla hann dit, alla fick simma bredvid den tålmodiga stora havssköldpaddan och alla var lyriska. Den var så söt när den simmade uppåt ytan och hämtade lite luft. Det går liksom i sån sävlig takt. Uppåt, uppåt, uppåt. Andas lite. Sen neråt, neråt, neråt. Äta lite. Så om igen. Och igen.
Tillsammans med en mänsklig familj som fnittrade av lycka där under vattnet.

Magiskt vackert.

Från La Maceta till Las Puntas – vilken fantastisk led!

Idag har vi upptäckt något nytt igen. Det gör vi som bekant lite då och då på den här lilla spännande ön.
Om man ställer bilen nere vid La Maceta så kan man gå utmed havet ända till Las Puntas och tillbaka igen. Det är en lagom lång sträcka på 5 kilometer allt som allt och den är så vackert iordninggjord med trätrall och sand, murar och sisådär sju-åtta miradorer med sittplatser utmed vägen för den som behöver vila. Eller för den delen bara sätta sig och ta in det magiska och storslagna med havets vågor som dundrar på ena sidan och den branta och magnifika bergkammen på den andra. Det är en lätt led, inte mycket branta backar förutom precis i början av Las Puntas där det är en slingrig trappa för att du ska komma upp på höjden där resten av leden går.

Någonstans i mitten av leden, vid La Manejita, finns en helt fantastisk liten stenstrand omgärdad av den mest spännande naturkonst. Det är en utskjutande udde som är uppbyggd av polygoner. Det ser så där minutiöst planerat ut, det är som en gigantisk kyrkorgel med ett otaligt antal pipor.
Det här har uppkommit i samband med att lava har kylts ned, men hur kan det bli pentagoner och hexagoner? Jag försökte så klart ta kort, men det blir ju inte alls som i verkligheten.
Så om du är på ön, ge dig själv den här upplevelsen. Den är så speciell.

Det var lite blåsigt när vi gick vilket förstärkte känslan av det vilda i och med att havets vågor slog in, bubblande och skummande. Alldeles turkosfärgat in mot klipporna. Stenmurarna går som alltid i nyanserna svart – brunt. Det var frodigt utmed stigarna av gröna växter, orange lav på stenarna, röda små markväxter och gula och lila blommor. Varje gång jag ser att det växer så mycket på den här sand- och stenbädden tänker jag; vad lever dom av, dom här växterna? Av ingenting?

Jag blir så glad över att det görs i ordning leder och utkiksplatser så man lätt kan ta del av det speciella med El Hierros natur. Jag blir också glad över att det så sällan är skräpigt utmed dessa stigar, nästan aldrig faktiskt.

Men. Det finns något som jag blir förundrad över. Varför i herrans namn tar inte hundägare upp efter sina fyrfota vänner? Hur svårt kan det vara? Nu gick vi där och njöt, men behövde ändå hålla ett öga i marken och ropa ”broken glass” till dom vi mötte. För det har vi lärt oss av vår engelska granne, och det låter ofrånkomligt bättre än hundskit. Men äckligt är det.